Jag bränner till 1290…

Ett allmänt faktum är ju att järn, vid ökad temperatur / värmearbete,  till slut får en kallare och blekare färg.  Bränner man "med måtta",  färgar järnet med en varmare mustigare ton.   Jag vet inte hur högt du bränner, men kanske du skall prova att sänka bränntemperaturen en aning, för att nå den varmare färgtonen.

Ja just det vid högre temperatur bildas Fe3O4 i stället för Fe2O3 och den röda färgen ger vika för en gråare variant. Och när sintring tillkommer blir kemin mera komplicerad, då kan järnet anta andra former i en glasfas. Ta en vanlig fin rödbrännande lergodslera och bränn den lite över det som man normalt bränner en sådan lera så blir det alltid brunt. Det finns bara ett mineral som bevarar den röda färgen vid sintring och det är glaukonit som man använder till röda sinterengober till taktegel. Så jag tänker som Bosse.

Bra och uttömmande förklaring, Ler..!

Sedan har vi en annan faktor som brukar vara särskilt markant hos just järnhaltiga stengodsleror, vissa mer än andra:    Om de inte bränns "optimalt", utan utsätts för alltför hög bränntemperatur / värmearbete, ökar porositeten och de blir sprödare och mindre täta än vad de kunda ha blivit vid mer anpassad bränning.   Det är lätt att odla en övertro på att "maxad temperatur = högre kvalitet"…..vilket inte alltid stämmer….   Om man inte förstår hur det hänger ihop är det lätt att i stället hävda att det är "fel på leran" eller något annat som inte leder till problemlösning ….    

Eftersom vissa leror "sticker ut" mer än andra i det här avseendet,  har jag en känsla av att det inte är bara järnhalten som bestämmer detta, utan snarare järnhalten i kombination med "något annat"…..kanske Ler kan utveckla detta…?

I ett "historiskt perspektiv" (man börjar bli gammal 😛)  har t.ex. Fyleleran och den franska F100  varit föremål för dessa diskussioner……för att nämna några…

Ja det är ett oerhört stort ämne, men om vi bortser från järnet så har mängden kalium i leran en viktig roll och även natrium, kalcium och magnesium. Och inte minst hur mineralerna ser ut, det kan ske att det bildas blåsor i smältprosessen liksom glasyrer kokar våldsamt, det som sker i leran är naturligtvis en mera moderat process. Järnet påverkas kraftigt av Ca som tar O från järnet med färgförändring som följd. Men man kan inte skriva allt här, man får spalta upp frågeställningen i bestämda problematiker. Men allt i allt så är det som Bosse skrivet och behöver kanske inte mer precis förklaring om man nu inte har ett särligt intresse i kemin.

Tack Ler…!….ja, ämnet är stort, och kan spaltas upp i många kategorier av frågeställningar, nästan in absurdum…   Men om vi försöker koka ner allt detta till några allmänna tips och sätt att tänka för att bäst kunna hantera materialen,  hamnar vi bl.a. i kunskapen om att varje lera har en "bästa" bränn-nivå, och blir nödvändigtvis inte "bättre" om man bara plågar både ugn och lera så mycket det går….      

Och det leder oss in i läran om värmearbete……man kan m.a.o. inte bita sig fast vid gradtal som enda faktor,  eftersom varje enskild ugn beter sig olika beträffande värmearbetet.  Det handlar inte bara om "litereffekt" och "ytvärmetal" (som vi pratat om tidigare), utan även om var i livet elementen befinner sig, spänningsförhållandena på elnätet osv osv….  Ämnet blir litet svårdiskuterat, eftersom man så gärna vill bita sig fast vid sådant som går att mäta  och avläsa på en display, som temperaturen i  °C  t.ex……men det är långt ifrån hela sanningen… 

Men….litet förenklat och sammanfattande….om järnhaltiga material upplevs "bleka" och "kalla":   SÄNK en aning…!….och leran - kanske - rentav blir litet tätare på köpet….

Ja och kolla med producenten hur många % vattenabsorption vid vilken temperatur det kan dom tala om.

#8:   Just precis….!….den angivna vattenabsorptionen är ju inte "allmänna fakta", utan gäller vid en viss temperaturnivå.  (och INTE heller nödvändigtvis "från" den temperaturnivån)   Det bör man ha klart för sig.

Kollade lite snabbt i datablad och dom flesta stengodsleror från Tyskland har lägre absorption vid 1300 grader än vid 1200 men långt ifrån alla. En rosafärgad lera har 3,2% vid 1200 och 10% vid 1300 grader, och så ser det ut hos många speciellt råleror, en röd bolus hade 0,7% vid 1200 och 9,1% vid 1300 grader. Dom enda massorna som klarar 0% är porslinslerorna.

#10:   Ja, det talar sitt tydliga språk….   Och ändå förbises detta av så många….

Det kanske blir annorlunda nu när vi gamla lergubbar påpekar det!?

Man kan ju hoppas….🙂…men vis av erfarenheten måste jag säga att det råder en viss "tröghetsfaktor" när det gäller att förmedla sådana här kunskaper….

Och,  som en sidoeffekt av dessa resonemang…..tanken svindlar när man tänker på hur mycket elementslitage som skulle besparas om man "taggar ner" litet och anapassar sina bränningar mot ett optimalt resultat,  och att man  inser att "uppmaxat" inte självklart betyder "bättre"….      Men, här kommer också förståelsen för värmearbete kontra gradtal in som en förutsättning…..

Och så kan man ju också säga att lägre temperatur ger flera möjligheter med färger på glasyrerna. Desto högre man bränner desto färre stabila stains och andra infärgningsmöjligheter finns det.

Ja, det är ju ytterligare ett argument för att hålla sig på en "kontrollerad" nivå….och ett viktigt sådant också….

När det gäller just Fyleleran har jag mest erfarenhet av den "gamla" versionen, som tillverkades av Fyleverken.   Den blev mäkta populär under 70-talet och ett antal år framåt.  Men Fyleleran var också kontroversiell……älskad ELLER hatad, och sällan något däremellan…  Vissa fick aldrig till det, medan andra fick fram fantastiska alster….   En del av de "svåra" egenskaperna låg i hur den brändes, och på en del håll "odlades" den missriktade uppfattningen att allt stengods skulle "maxas upp" i bränntemperatur om det skulle göra skäl för namnet…..och det trivdes inte den här leran med.  Den kom bäst till sin rätt om den brändes på "rätt" nivå, så att den blev maximalt tät och samtidigt behöll en viss värme i färgen.  Jag vet att Fylelerans sammansättning har ändrats idag, men jag är inte rätt person att tala om hur den ändrats.  Man kanske har gjort den litet mindre "äventyrlig"…?

En annan lera som också blev föremål för synpunkter och diskussioner var den franska F100 från KPCL.   På sina håll hade man svårt att "få den tät"…..och även här visade det sig att man gått i "temperaturfällan" och trodde att leran bara blev "bättre" om man tog den till gränsen….   Men liksom i Fyle-fallet visade det sig att problemen löste sig om man bara anpassade sig nedåt en aning….

Det finns fler exempel (företrädesvis järnhaltiga leror), men de två som jag nämnde är nog de mest tydliga exemplen….

Ja det där med att maxa gäller också vid reduktion, där har det också funnits den uppfattningen att desto mera man reducerar desto bättre är det. Men det är en myt det med, man får bara kolhaltiga och smutsigt utseende glasyrer och man spiller en massa gas.

#17:   Ja, detta var visserligen något man "visste",  men jag minns hur detta blev konkret tydliggjort för mig  första gången jag konfronterades med ett CO²-instrument…!   Med hjälp av instrumentet kunde man nu utläsa de allra minsta värdena och variationerna av syreunderskott, dvs  sådana subtiliteter som aldrig gick att utläsa genom att "titta på lågor och rök"…..  Och det framstod då klarare än någonsin vilket stort register det egentligen handlade om, och vad som kunde åstadkommas genom att jobba från det allra minsta syreunderskottet, och uppåt…..

Jag har bara haft gasugnar med fläkt så jag har bara sett på flammans färg, när den går över till turkos från rent blå så har man en reduktion, naturligtvis inte lika nogrannt som med instrument men enkelt och det fungerar. Och så är det med reduktion som med det du så ofta lyfter fram Bosse, värmeatbete, en stark reduktion betyder inte max gas men det tidsrum som reduktionen föregår och vid vilken temperatur man startar på.

Ja, jag mal envist på om värmearbetets betydelse….🤦‍♂️🙂

Det märkliga är att detta anses självklart när man t.ex. bakar eller kokar ägg.  Alla inser tidsfaktorns betydelse när man sätter in en sockerkaka i ugnen som har en bestämd temperatur (kanske 180°C),  och väntar en viss tid för att kakan skall bli som det är tänkt.  Struntar man i tidsfaktorn här, blir det ju ingen kaka….     Och när vi kokar ägg har vi ju också en känd temperatur (100°C)  och låter äggen befinna sig där i en viss, utprovad tid.  Struntar man i tidsfaktorn här, blir det självklart inget lyckat äggkok.     Med enbart temperatur som känd faktor ,  kommer man inte långt som kock eller bagare….och det tycker ingen är konstigt…

I den keramiska världen fokuserar man alldeles för mycket på enbart temperatur, och funderar sedan över varför det gick si eller så…..    Även här är temperaturen bara en av flera faktorer som avgör resultatet.   Den tidsfaktor vi pratar om här, är främst den tid då en smält- eller sintringsprocess pågår,  dvs i stengodssammanhang från omkring 1100°C och uppåt mot topptemperaturen.  Alla ugnar är olika, och även ugnar av samma typ kan ge helt olika brännkurvor mot toppen,  beroende på elementens skick, spänningsförhållandena på det lokala elnätet m.m.     

Eftersom vi inte kan göra så mycket åt tidsfaktorn under bränningens sista bit  (ugnen kan ju inte gå fortare än "full fart"), får vi justera värmearbetet med vad som står till buds, dvs gradtalet.  Om ugnen överbränner pga "seg Brännkurva mot slutet", får vi helt enkelt sänka gradtalet till en nivå där temperatur och värmearbete möts, på en punkt  som ger det önskade resultatet.   I vissa ugnar på vissa platser kan det - som exempel - bli 1225°C topptemperatur för att böja kägla 8….      Detta är inget konstigt…man måste trimma in sina brännprogram med hänsyn till värmearbetet. 

Mer resonemang kring värmearbete leder till gladare och nöjdare keramiker, och får ugnar att hålla längre….och jag undrar varför denna viktiga faktor blivit så eftersatt…?    Kan den keramiska litteraturen - som sällan eller aldrig nämner något om detta -  ha en del av skulden…?  Här råder defintivt ett "kunskapsunderskott"…

Oj…nu blev det långt igen…..😮

Detta kan dock ha en koppling till Malenalus problem med sin fylelera,,,,,

Ja så är det ju men om det står i litteraturen eller inte beror nog mest på vilken litteratur och vilket språk man väljer att läsa på. Här måste jag nog säga att Engelsk populärlitteratur på området är inte så bra. Men väljer man Andra språk så finns det fantastiskt bra böcker som också beskriver tidsfaktorn.

#21:    Javisst…..det finns littertur som beskriver detta, men den litteraturen hamnar sällan i händerna på "allmänheten"…… den har en tendens  att överskuggas av det enorma utbudet av information - ibland slarvig eller rent missvisande  information - i populärlitteraturen och på Internet…….

Så här ser mina provplattor ut på 25RV

från vänster till höger

1000°C   1100°C   1200°C   1250°C

Oj, bilden har visst inte laddats upp. png ska ju fungera, men filen kanske var för stor?

Erik….vi vill se din bild…!  🙂

Nytt försök med bild

Så här ser mina provplattor ut på 25RV

Från vänster till höger

1000°C   1100°C   1200°C   1250°C

När anses den "nya" fyleleran sintra?

Tack för bilden…!   Jag förutsätter att detta är den "nya" Fyleleran, eftersom den avviker något från min minnesbild av den "gamla".  Men, alla ugnar är ju olika, det får vi också ta med i bedömningen.  Jag föreställer mig att prov 3 och 4 kan se ganska olika ut, beroende på ugn och omständigheter. 

Det skulle vara intressant att se utvecklingen mellan prov 3 och 4,  eller kanske snarare "sista biten" upp till prov 4,  vilket skulle besvara frågan om leran kan bli litet "rödare" eller "varmare" i färgen.   Nästa fråga är om den har "peakat" vid prov  4 och är på väg mot ett "kallare" färgstadium däröver…?

Brände några bitar i Fylelera 1235°C  för några veckor sen.  Så här blev skärven.

Fina saker…!…hur isolerade du "dekor-duttarna"…?       

Ja, här ser ju leran "fyle-lik" ut,  i alla fall  i mina ögon…..

Ja ser ju ut som den helt riktiga temperaturen för den leran.

Ja, med hänsyn till alla faktorer som styr värmearbetet, verkar MiEkberg ha hamnat precis rätt här, med de 1235 graderna, och med  sin ugn……

#27:   "Täthet" är inte fylelerans bästa gren (om jag får uttrycka mig så), men rätt bränd kan den bli "tillräckligt tät" för att fungera i de flesta sammanhang.   Kanske inte så tät att man tryggt kan ställa en fyle-vas på en oförsäkrad Steinwayflygel 😮men fullt godtagbar i täthet för allmän användning i ett hushåll…    Men det förutsätter att leran varken blir över- eller underbränd…

Det är svårt att besvara din fråga uttryckt i °C,  men titta på #29 och använd den bränningen som "modell" för dina första försök.

Det där med täthet och Steinwayflygel råkade vi ut för på Rörstrand på 70-talets slut. En av våra konstnärer ville absolut att vi skulle producera hennes alster i fyleleran, men som sagt var, tät var den inte även om den vid mätning av vattenabsorption hade 0 % vattenupptagning. Problemet ligger i de relativt grova kvartskornen som spricker vid passeringen av kvartsomvandlingstemperaturen på kylsidan, då bildas små tunna sprickor som vattnet kan diffundera genom. Det blev naturligtvis inget av den serien, vi kunde ju inte sälja vaser med uppmaningen att inte ställa dem på ömtåliga ytor

Har man råd att både äga en Steinway-flygel och ha den o-försäkrad så orkar man säkert med en liten omlackering…🤔😉

#35:  🙂    Jo……..men man kan ju ana i vems brevlåda räkningen till slut dimper ner…😮😮

Vilken underbar tråd, när man nu har börjat intressera sig för Fyle 😃