Kul att se…🙂

Det väcker minnen från en period då jag gjorde mycket sådant här "smått".

Kräver bra ljus, bra ögon, och faktiskt också en bra rygg (!), om man tillbringar mycket tid med miniatyrer.

Förutom fingrarna, får man ta hjälp av diverse små träpinnar, nålar m.m…

#1: Så små! Och samtidigt så perfekta. Man måste har bra koll på fingrarna för att få så fint resultat.

Ja hjärnkirurg, och ha fullständig kontroll på att glasera, men kul om något litet barn kan leka med det i ett dockskåp

#3: Ja, vi pratar ju knappast om "nyttogods" här.

Höganäs Keramik AB hade en lång tradition av dessa miniatyrer, ända från John Andersson, via bröderna Ivarsson osv, och jag fick så att säga "ärva" den här tillverkningen under en period….
Det blev många exemplar, kan jag säga…🙂

Kunde ju vara kul att servera te till gäster i den storleken och låtsas som att det är helt normalt

När så små saker glaseras, måste även glasyren vara extra tunn. Ett "normaltjockt" glasyrskikt skulle ju bli katastrofalt.
Sprutglasering var det enda vettiga alternativet.
Miniatyrerna ställdes på en gipskon, som stod på kavaletten, och att de klibbade fast i "kladdet" från den förra glaseringen, möjliggjorde sprutningen. Annars hade de blåst bort av "vinden" från sprutpistolen…🙂

Älskar att hitta sånt smått secondhand. ^^ Men vill helt klart försöka mig på något själv, kanske i 1:4-skala, dock. ;D