Svåra frågor, men askglasyrer är ju inte optimerade för att vara stabila, utan snarare för att se bra ut, och ge spännande resultat.

Att jobba med askglasyrer är ett ganska ovetenskapligt arbete, med material som inte har något fastställt innehåll, och som kan skapa oförutsägbara bindningar, osv.
Här är det ju det visuella som betyder något, och som bygger på spännande överraskningar.
Därför tror jag att det blir svårt att ge något tvärsäkert svar på din fråga.

Om du tillverkar brukskeramik, är det kanske bäst att undvika askglasyr på insidor.

Här är några analyser på askor som någon har gjort (minns inte vem), men de kan bara ses som "vägledande'', då innehållet kan variera beroende på växtplats, jordmån m.m.
Bilaga 2 är gjord av Lucie Rie, någon gång i början av 1900-talet.

Normalt extremt små mängder med arsenik och kadmium, så att det skulle vara direkt farligt tvivlar jag på men klart att det är bäst att hålla sig till en enkel transparent inuti, det finns ju en del glasyrer på marknaden som innehåller kadmium, precis under gränsvärdet

Askglasyrer har funnit mer än 3000 år, mat säker både ja och nej Har väl också inverkan på hur man bränner el eller reduktion och bränn temperaturen
Bränner askglasyrer alltid i reduktion till 1300 c

Ja och vid 1300 grader så ångar kadmium bort, det är långt över kadmiums kokpunkt och stabila föreningar är inte möjliga så ingen fara med varken kadmium eller arsenik som normalt sett inte finns i aska, om det är obehandlat träd som man har eldat, problemet kan vara om man eldar impregnerat trä

#4: Elda med tryckt virke, för oss som gillar grisrosa shinos! Såg en liten film för ett tag sen om en person i Australien som hade en train kiln som han "saltade" med kopparsulfat. Allt kom ut i en absurd kopparröd.

#5: Kuriosa: Jag såg en gång en liten toppmatad elugn, där man som du nämner, "saltat med kopparsulfat"…..
Gissa hur den ugnen såg ut på insidan….😬😁

#6: Man undrar lite hur länge elementen överlevde.

#7: De överlevde inte….😬

Litet mer kuriosa:
Under min "vedeldningsperiod", fick jag en gång ett stort lass "pärt" (takspån av trä), som avlägsnats från en mycket gammal lada, i samband med takbyte.
'
Denna pärt blev litet jobbig att elda med, då bitarna var betydligt mindre och tunnare än de "normala" vedträna.

Men, under bränningen hände något lustigt. Runt alla kikhål kondenserades ett ljust turkosblått skikt som en tunn beläggning på ugnens utsida, som en turkos "aura" kring kikhålen.
Det kändes förstås oroväckande, men bränningen måste ju fullföljas, och med stigande temperatur försvann (lyckligtvis) den här konstiga effekten, och bränningen blev inte påverkad.

Vad kan denna pärt ha varit behandlad med (och kanske åtskilliga gånger) under sin långa livscykel….?
Att det handlade om koppar i någon form, ligger förstås nära till hands, men det var ett märkligt fenomen….🙂

Ja det är inte ovanligt att det blir så, koppar ångor möter koldioxid och syre från luften och fukt så klart så att det kondenseras koppar hydrogenkarbonat just där ångan kommer ut

#1: Intressant! Ja, askglasyrer är kanske bäst för visuellt bruk… Är det samma med lerglasyr tro? Tänker angående om det funkar att använda på bruksalster? Och jag antar att varken askglasyr eller lerglasyr är så bra att maskindiska?

#11: Min erfarenhet är att lerglasyrer generellt är stabila för påverkan, och absolut icke-toxiska, så länge man själv inte tillför något toxiskt.
Jag uppfattar lerglasyrer som skapligt problemfria….

#12: Härligt, då får jag prova mig fram där härnäst! Jag gillar ju att färga in med oxider så som järn och mangan. Vad är dina tankar kring det inuti muggar osv? Hört lite olika där.

#13: Järn kan du betrakta som harmlöst, på både in- och utsidor.
Vi bor ju på en järnplanet, och våra kroppar kan därför hantera ganska stora mängder…🙂
Jag skulle å andra sidan vara litet mer försiktig med mangan på insidor.
Litet generellt uttryckt….

#14: Haha, sant. Har en hel del järn i vattnet från brunnen redan så har nog redigt hög tolerans!..
Hm, okej. Är där några andra oxider som du skulle säga är okej att använda på insidan?

Om vi håller det enkelt, uppfattar jag en blank vit tennglasyr på insidan som harmlös. Den kan man ju också "tona" till önskad off-white m.m. med….järn….

#16: Toppen, tack för all input!

Lerglasyrer är väldigt vanligt i Tyskland ( Lehmglasuren) det är oftast väldigt järnhaltiga typer av lera som används och oftast inte nödvändig att tillföra andra oxider, det skulle också bara bli mer eller mindre svart. Men andra råmaterial kan man ju använda till en lera, fältspat eller liknande och krita och alla tänkbara material. I Tyskland är det också använt till saltbränningar. Det blir producerat mycket bruksgods med sådana glasyrer och får nog betraktas som ofarliga

#18: Låter intressant! Jag försökte googla på det men fick knappt något resultat. Har du något exempel på alster därifrån?

Nej jag har inga bilder men det finns lite på nätet om du söker på Lehmglasuren