Glasyrer/glasering

Tennaska

2019-01-14 18:59 #0 av: ezlin

I en hembygdsbok läste jag en artikel om en traditionell kakelugnsmakare i Dalsland som inte bara murade upp ugnar utan tillverkade själva kakelstenarna. Av den framgick att han brände sin tennaska alltså tennoxid till den vita glasyren själv genom upphettning av tenn under längre tid. Är det någon som har erfarenhet av det och ved vad som krävs av temperatur, tid och omrörning, och vad för kärl som kan vara lämpligt. Jag tror det kan vara så att det går långsamt för att tennet smälter ihop till en pöl som ger lite reagerande yta som snabbt skyddas av ett tunt oxidlager och att det därför är angeläget att hålla tennet uppbrutet i smådroppar,  möjligtvis genom att arbeta med en blandning av gammal tennoxid och nytt tenn. Man bör nog också se till att ha god ventilation dels för att tillföra syre dels för att avleda ev giftiga oxidationsprodukter, tenn är ju ofta inte helt rent utan kan innehålla antimon, koppar eller bly.

Anmäl
2019-01-14 19:04 #1 av: rolnor

Vill du spara pengar eller vill du bara experimentera? Är inte tennmetall ganska dyrt i sig självt?

Anmäl
2019-01-14 22:25 #2 av: ler

Tennaskan tillverkades förr i tiden av krukmakaren men dom brände inte tennet rent utan tennaska gjordes av bly och tenn som brändes eller snarare smältes i en liten grop som satt vid utgående rökgaser från ugnen, just där det fanns en öppning mellan ugn och skorstenen. Krukmakaren hade en typ rakel på skaft som dom rörde runt med, det tog nog lite tid innan det blev färdigt. I dag så gör man det med syra och utfäller i hydroxider eller av tennklorid och ånga, finns olika sätt.

Anmäl
2019-01-15 19:28 #3 av: ezlin

Det är ganska lätt att hitta patent och andra beskrivningar om bränning av bly till mönja men betydligt svårare att hitta något om tenn. Det verkar dock som om den största tillverkaren Keeling & Walker främst använder sig av en termisk oxidationsprocess, men det är svårt eller omöjligt att hitta några detaljer. Ett patent (ej K&W tror jag) beskriver en brännprocess där man går via flyktig SnS, ett annat gammalt från en konkurrent som numer köpts av K&W beskriver en något krångligprocess via hydroxid. Enligt Wikipedia kan antimon göra att färgen inte blir vit utan grå.

Världsmarknadspriset på tenn är omkr 20$/kg och ett kg tenn ger 1,27 kg tenndioxid så kunde man få tag på tenn till det priset eller som skrot och det vore någorlunda enkelt att bränna kunde det ju spara en slant. Frågan är om blyet behövdes för att förenkla den gamla hantverksprocessen eller kom med för att man använde blyhaltigt skrot och inte utgjorde något tekniskt hinder eftersom det tillförde bly till glasyren, som väl på den tiden för lergods vanligen var en blyglasyr.

Anmäl
2019-01-15 19:40 #4 av: ler

På den tiden var det ju blyet och endast blyet som utgjorde bas delen i en glasyr så det var enklare att ha båda delarna på en gång. Framställningen i dag är nog inte så lätt att kopiera där hemma. Och så klart går det inte heller med legeringar, så måste det separeras vilket ju blir krångligt och dyrt.

Anmäl
2019-01-16 09:59 #5 av: ezlin

Ofta kan det ju vara just tenn och bly som är legerade och gamla tiders tenn var nog sällan eller aldrig högrent men risken att man förgiftar sig själv eller närmiljön måste tas i beaktande.  Beträffande bly har jag läst om att det i Tyskland förekommit att man blandat pulvriserad blymalm (blyglans dvs blysulfid) direkt i glasyren så fick svavlet rostas bort under bränningen.

Hade man alltså glasyrer med bara bly utan kalk och alkali?

Anmäl
2019-01-16 11:57 #6 av: ler

Ja det var bara blymönja och kvarts och en smula lera för att få en riktig konsistens, klart att leran bidragit med försumbara mängder kalk och vad det nu har varit i glasyren. Det fanns geografiska skillnader också och med tiden utvecklade det sig till mera avancerade recept. Det fanns ju redan på 800 talet rena alkaliglasyrer i orienten. På 1500 talet fanns det i Sydeuropa exempel på att man blandade alkali och bly. Det blev även använt i mellan Europa senare och med större tillgång till råmaterial på 17-1800 talet kom så alkali- bly- bor glasyrer. Det fanns också en tradition hos krukmakarna i syd och mellan Europa att gå till glasbruken och få glas till att ha i glasyrerna.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.