Det beror på att lergodsleran innehåller delvis andra ämnen än stengodsleran som flussar den och sänker sintringsintervallet (smältpunkt).

Från början var det så att stengodslera kunde hittas högt upp i terrängen, t ex bergsskrevor, där den legat orörd och inte blvit uppblandad med andra ämnen som oxider. Vilket däremot lergodsleran hade blivit då den rört sig nerför en bergssluttning eller slammats i en sjöbotten.

Numera kan vi en hel del kemi som gör att vi kan räkna på och blanda leror med egenskaper som vi söker. Tex en högbrännande stengodslera med järnfläckar.