Forska lite om hur arkeologerna tror att våra förfäder brände sin keramik. Många arkeologer jobbar med att göra försök i verkligheten för att ta reda på hur förfäderna levde och arbetade.

Jag vet att det finns de som stoppat in skröjade krukor och alster i majbrasor, en del grejer var instoppade i gamla burkar, kärl, kastruller tror jag också.

Hur resultatet blev är jag osäker på, men tror mig minnas att det blev som "svartbränning" att det blev svart helt enkelt. De var inga kemikalier inblandade, det minns jag. Bara skröjade grejer (stengods).

Stor risk att det spricker tyvärr. Kanske om man har chamotte i, sen beror det på vad som menas med "stor". Finns ju grop-bränning så det kunde vara en tanke.

https://youtu.be/Yi2k7RZ7knU

Enig med Rolnor. Grop bränning är nog det bästa, men man måste starta bränningen neg något brännbart som inte ger så hög värme i starten typ torrt gräs. Sen får man öka mängden med brännbart, små pinnar och så vidare. Det blir ju ingen majbrasa kanske men kul ändå. Glöden blir 850 grader så det blir bränt men inte hårt bränt.

Ahaa! Vad intressanta inputs!

Susanne, jag försökte hitta vad "skröja" är för något men hittade ingen bra förklaring.
Vad är det förnåt?

#5: För det mesta bränner man keramiken två gånger. Den första bränningen, skröjbränningen, går långsamt i början och avslutas ofta vid 800-1000°. Efter det är sakerna betydligt hållbarare och lätta att hantera när man glaserar.

#3 och #4: Ja, nyckeln till att lyckas med detta är långsamhet och tålamod.
När det sagt "puff" i rishögen, gå tillbaks och läs detta en gång till…!

Sedan får vi inte glömma att leran som användes - och fortfarande används - för sådan här teknik - oftast är beredd på speciella sätt för att bättre klara de förhållanden som råder vid primitiv bränning.
Den kan t.ex. innehålla mycket sand för att bli tillräckligt mager.
Och i vissa fall blandas leran med med lämpliga humusämnen, och t.o.m. kodynga m.m. Inte bara för att höja plasticiteten, utan även för att minska värmespänningarna när den bränns. Sådan lera får då hög glödförlust, och godset känns lätt efter bränning pga sin höga porositet.

En vanlig nordisk Blålera "rakt ur paketet" är inte så lämplig om man vill bränna med sådana här metoder. Den är i fetaste laget, och för "tät"…

Här är en intressant film, som på slutet visar hur de keramiska alstren bränns på enklast möjliga sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=52HKSwkI1hs

När sådana här bränningar visas på film, ser det ut att gå väldigt fort, men det beror på att man inte kan ha kameran igång under hela bränntiden (skulle bli en väldigt lång film), och därför får vi ofta fel uppfattning om den tid en sådan här bränning verkligen tar….

Jag slutar som jag började:
"Långsamhet" och "tålamod"…!🙂

Och leran måste beredas på lämpligt sätt, i alla fall om föremålen är litet större….

Här ser vi ett nutida afrikanskt krus, bränt i traditionell teknik, i en "brasa"…
Den flammiga, varierade ytan visar hur det låg i glödhögen.
Kruset känns påtagligt lätt, vilket är ett tecken på att leran - av nödvändighet - innehållit en hel del "organiskt material" (jord, dynga ?), som sedan försvunnit i bränningen.

#7 jo, som jag skrev, chamotte är bra.

För många år sedan skrev jag en artikel för en tidskrift, som gav en "snabborientering" i lerhantering med mycket enkla medel.

I slutet beskrivs "primitiva brännmetoder".
Kanske någon kan ha nytta av artikeln….🙂

#10
Vilken bra artikel. Lättläst och lättförstådd

#6: Säger du alltså att man bränner på samma sett 2 gånger?

#8:
Ahaaa, vad intressant! Tack för bilden!

#12: Nej, bränning nr 2 som oftast är en glasyrbränning, kan gå mycket snabbare. När man bränner Raku sätter man t.o.m in sakerna i en het ugn.
Varför bränner man då två gånger? Behövs det? Njae, egentligen inte, men det är mycket lättare att glasera gods som är skröjat innan. Det är inte alls lika skört som lera som bara är torkad. Du kan till och med ta muggen med en tång och doppa den i glasyr utan risk för att bryta av en kant.