Leror från den svenska naturen brukar smälta vid 1060-1070°C (kan slå ytterligare något 10-tal grader uppåt och nedåt).
Vill man veta mer exakt måste man testbränna den aktuella leran. Skydda sättplatten…!

Sådana leror är m.a.o. utpräglade lergodsleror (ibland väldigt bra sådana).

Ett annat sätt att använda sådana leror, är att lägga dem som engobe på stengodslera (skall då läggas på läderhårt gods), och många av våra naturleror kan på det sättet bli mycket vacker stengodsglasyr, utan andra tillsatser.
Man kan testa att sikta lerslamman i olika meshtal, och på det sättet få varierande resultat, utan att behöva tillsätta något extra material.

Man kan också låta leran ingå som lerämne i allehanda stengodsglasyrrecept. Kan ge spännande och vackra överraskningar….

Jag har ett lass Blålera från trakten, som jag använder som glasyr på mina trädgårdsvättar. Den är bara nödtorftigt rensad och uppslammad, inte siktad. Jag råglaserar, alltså lägger på den som en engobe, på läderhårt gods, och bränner endast en gång med 1240 grader som topptemperatur. Det blir en fin, blank och mörkbrun glasyr på röd lera. De guldskimrande fläckarna är effekt av aska från en väns kakelugn.
Jag testade fram förfaringssättet genom att provbränna blåleran i små skålar av de stengodsleror jag använder. På det sättet var ugnsplattorna utom fara.
På bilden är alla vättar utom en glaserade på detta sätt.

Det är en gammal fin tradition som man har använt i Tyskland i hundratals år. Kul att experimentera med aska och andra råmaterial

I Dalarna hittade jag en gång en naturlera, som blev mossgrön med svarta prickar (!) i reduktionsbränning….helt utan tillsatser…
Naturen gömmer på överraskningar….!