Ja det är riktigt tycker jag. Men finns det någon idag som sparkar? Strömmen har nog kommit för att stanna! Elektriska maskiner över allt symaskin, borrmaskin, tvättmaskin, diskmaskin, spis, och så vidare, det är praktiskt och det är väldigt skönt med elektrisk drejskiva tycker jag, så kan man dreja i stället för att sparka

#1: Javisst, eldrejskivorna har förstås kommit för att stanna, av många olika skäl….

Men eftersom det fortfarande verkar finnas många sparkskivor kvar "därute", och som då och då dyker upp på marknaden och byter ägare, tänkte jag att ovanstående tips kanske kan hjälpa fler att bli "vän" med dem, i stället för att avskräckas av den litet knasiga ergonomin [personlig åsikt ] som ju lätt kan förbättras så att skivan kan utnyttjas till fullo, och med mer arbetsglädje.

Så att färre sparkskivor hamnar på återvinningen av felaktig orsak, helt enkelt….vilket jag inte tycker att de har förtjänat !

Sparkdrejning är en utmärkt teknik, som har få begränsningar, om ens några alls (när man tillskansat sig litet rutin).
Vi får komma ihåg att drejningen trots allt är 4-5000 år äldre än elen…..🙂

Här är några exempel på europeiska sparkskivor som är försedda med ordentliga "fotbrädor", som möjliggör att man kan sitta eller stå som man vill…..

Den första bilden visar en holländsk skiva (Roderveld)
Nästa bild visar en nordengelsk skiva med litet mer eleganta "brädor" av metall.

Gillar den från Holland, smyg och robust. Ja det fanns nog ingen elskiva i mesopotamiska rikena och heller ingen elugn och inga frittor och så vidare. Fördelen med en elektrisk drejskiva är väl att man drejar mera när man slipper sparka och det är fysiskt enklare, för mig så är livet för kort för att sitta och sparka men jag förstår att det kan vara kul för dom som börjar med keramik

Jo, det är fysiskt enklare att lära drejning med en elskiva……men skillnaden är ändå inte jättestor, tycker jag.
Sparkningen är ju en del av det hela, men den "glömmer" man bort när man väl kommit förbi den första flaskhalsen i lärandet….
Och man kan faktiskt bli ganska snabb, om det behövs, även med en sparkskiva.

Min första kontakt med keramiken kom vid Hantverkets Folkhögskola (som den hette då) i Leksand, 1968.
Där fanns enbart sparkskivor vid den tiden. De var monterade i träbänkar, och allt hade snickrats ihop av dåvarande keramikläraren Alan Waller från England…..vilket innebar att samtliga var försedda med rejält tilltagna fotbrädor, ungefär som mina skisser visar.
Jag "imiterade" sedan Waller's konstruktion med de egna skivor som jag monterade i mina första verkstäder.

Måste säga att jag inte alls saknade elskivorna.
De kom in i mitt liv långt senare, för att jag av olika skäl "måste"…..inte för att jag saknade dem…
Men självklart gick det att vänja sig vid elskivorna också…de har ju som sagt en rad bra egenskaper, varav en viktig egenskap är att de normalt tar mindre plats….

Hmm….jag hittade ett gammalt foto….inget bra foto, men ändå en riktig "70-talsbild".
Gissa vem det föreställer…😬😬😬😋🙂

Det måste vara en väldigt entusiastisk ung keramiker som det ser ut😃💪 undrar hur han hade sagt då till att slippa sparka?

Jag har sett många olika varianter på drejskivor runt om i världen, en som jag minns väldigt väl var en i Spanien där krukmakaren bara hade en bräda på den sidan mot sig själv och han stod på brädan och kastade sig med båda fötterna på skivan och hamnade på sittbrädan och det snurrade som bara den, inga sparkningar innan skivan stannat. Men så hade han hunnit dreja en hel del. Så ställde han sig upp igen och startade en ny runda. Det var tre generationer i verkstaden och den minsta var en pojke på några år som hade sin egen lilla verkstad i verkstaden. Gammal gubben hade gjort tre olika saker hela sitt liv och det kunde man verkligen se, det tog inte många sekunder att göra en kruka med böljande kant.