Ja, det är litet "flytande", men man kan inte kategoriskt säga att "ju högre desto bättre".
Det handlar om vilka sorts kvaliteter man eftersträvar, och vilka material man har till hands.

Vissa (ganska många) stengodsleror får sin bästa brukskvalitet en bit under sin "maxtemperatur", och blir bara mindre täta och starka om man pressar dem mot "max".

Att gå mot de högsta käglorna, begränsar färgskalan hos glasyrer, så om en rik och varm färgskala eftersträvas, får man hålla sig i ett något lägre temperatur/värmearbetsområde.
Däremot har riktigt högbrända glasyrer en alldeles speciell karaktär, som kan vara svår att återskapa i lägre temperatur, även om man här får finna sig i en begränsning av färgskalan.

Det här är en "stor" fråga 🙂 men i grund och botten kokar allt ner till vilka önskemål och prioriteter man har, och att man anpassar sitt materialval och arbetssätt till det.

Att "maxa upp" är inte automatiskt det bästa.

Nej verkligen inte, bara för att det står att leran klarar 1300 grader så behöver man ju inte bränna så högt, som Bosse säger är det oftast så att leran blir mera vatten absorberande vid max temperatur, bed om tekniskt datablad så ser du vilken temperatur som är bäst, och som sagt så blir färgskalan mindre desto högre temperatur, många stains har en max temperatur på 1250 grader och det är som regel en bra temperatur för leran också

Nu blir jag nyfiken, hur kan keramiken bli mer vattenabsorberande efter en viss temperatur? Är det något med den höga temperaturen som gör att den åter blir porös?

#3: Det finns fler sätt att förklara det på, men man kan säga att när stengodslera sintrar, sker en glasbildning i vissa av beståndsdelarna, samtidigt som leran krymper en del.

Om glasbildningen får gå "för långt", börjar en del av de glasbildande ämnena att förångas och avgå, vilket återigen gör leran porösare.
Processen "vänder" m.a.o. någonstans längs värmearbetskurvan.

Leran är som mest tät, innan för mycket av de "glasbildande ämnena" har avgått, dvs vid en viss punkt av sintringsprocessen, och inte vid "max"…..

Ja det bildas kristobalit som senare kan krackelera under nerkylningen och på så vis kan vattnet vandra in i skärven. Jag har sett en del som har gjort murkrön i stengods och bränt det till 1280 grader och det gick sönder efter bara något år så det fick de göra om. Om man gör det rätt så håller det i hundratals eller tusentals år. Så kolla datablad!!!

#5: Ja, det kompletterar min förklaring. Man kan säga att leran förlorar litet massa, som inte kompenseras fullt ut av krympningen, och vattenabsorptionen ökar därmed litet….

Det är nog två olika förklaringar men resultatet blir ju detsamma

Jag tittade i Witgerts tabell, och här finns, inte oväntat, exempel på leror, vars vattenabsorption både ökar och minskar upp emot maxtemperaturen.

Här är några exempel på leror som inte vinner på att brännas för högt:

2040A
1200°C-----0,9%
1300°C-----1,2%

1027
1200°C-----0,3%
1300°C-----3,3%

3039
1200°C-----0,7%
1300°C-----1,3%

2226
1200°C-----0,3%
1300°C-----4,0%

Så, det lönar sig att söka fakta, om man vill uppnå optimal brukskvalitet för en viss lera.

Att alla stengodsleror blir tätare ju högre de bränns, får vi nog avfärda som en myt.

Sedan en annan sak: Tillverkarna anger gradtal, vilket kanske kan anses litet "trubbigt", men man bör se det som ett riktvärde, som kan variera en del i olika ugnar.
Här är ju värmearbetet överordnat gradtalet, om man skall vara riktigt noggrann.
Att ange vattenabsorption vid vissa kägelvärden i stället för °C, hade träffat mer "mitt i prick", oavsett vilken ugn man bränner i.