Jag vill nog manifestera något vackert som finns inuti mej, göra en avbild av min kärlek och lust (jisses, det blev pretentiöst..)

Det kommer fram känsla när jag skapar. En stor eller liten klös som jag inte vet vad jag ska göra med tar form i händerna, det blir. Som rolnor är det mycket lust och kärlek, närhet och sensualitet i känslan som blir och som jag upplever i skapandet.

Bra fråga.. och svårt att sätta ord på..  Det enkla svaret är "för att jag mår bra av att skapa i lera".. men varför mår jag bra av det.. gläden av att skapa.  något vackert… eller nåt som inte är vackert men som uttrycker nåt annat jag behöver uttryka för att må bra… även för att det är avkopplande/meditativt att dreja x antal likadana … för att det är skönt att slå o bonka en 5-kilosklös och använda hela kroppen, nåt påtagligt fysiskt som kontrast till pengjobbets stillasittande.. balans i livet. Det finns en massa skapelser inuti som vänter på att komma ut! och när jag släpper ut skapelserna och jag ser dom och dom gångarna jag även gillar det jag ser, då är glädjen maxat.

(nu vart jag nog mer flummig än dig Rolnor )

Det är nog svårt att inte flumma, är ju en hjärtefråga??

Varför, tja kanske för att det är en passion hos mej att skapa. Dom ögonblicken då man öppnar en ugn och ser en sak som är i det närmaste perfekt som jag önskat, då lever jag verkligen till 100%. Och lika mycket lever jag till 100% när jag öppnar en misslyckad ugn. Allt från den djupaste lycka till smärtsam besvikelse.

Känslan att dreja och låta leran löpa mellan fingrarna och sedan forma  den i önskad form…Allt ryms liksom inom keramiken och aldrig bli man fullärd heller. Det finns alltid något mera att sträva efter. Att man sitter och jobbar fullt koncentrarat under lång tid tror jag har samma nyttiga effekter på insidan som vanlig  meditation gör, på mej fungerar drejningen ofta meditativt liksom mycket av det vanliga ibland ganska  trista pilljobben.

Passion, frustration, glädje, besvikelse, förväntan och mycket mera, keramiken är nästan som ett eget mikrokosmos av själva livet…

Både i min miserabla ungdom, när jag höll på med musik, och nu, när jag konverterat till keramik, tror jag det kokar ner till att påverka världen. Och då menar jag 'världen som vi känner den', som det heter i en REM-sång.

Vare sej jag försöker avvärja undergången genom att gestalta dystopier och tragedier och depressioner, eller om jag försöker dra till mej lyckan genom att beskriva kärlek, värme, glädje… Att skapa något är magiskt. Och keramiken är min voodoodocka som ska göra allt bättre.

Det var väl blygsamt?

repetitionen i handgreppen och teknikerna blir en meditation. att göra många av samma sort fast lite annorlunda blir det ändå…blir mina alster i alla fall. på samma sätt som det ser ut på himmeln när en rad moln flyter fram med samma form men ändå lite olika. Samma med en hel vik full med klappersten eller det mönster som det blir på bottnen vid en sandstrand. vågorna trycker av sig en repetition som blir lika dan fast annan.

visst är det flummigt.

Åhh, det är så härligt att läsa era svar.

Intressant att alla finner sig hamna djupt in i själen, och bli "flummiga".

Är det inte just där det sitter? I känslorna? Lusten till skapande.

Man går runt och formar någonting i tanken, i djupet av sig själv. Så tillverkar man det i någon form/material tex. lera, trä, textil, lyrik mm Steg tre ligger hos betraktaren som tar in det man försökt formulera. Betraktaren behöver nödvändigtvis inte alls gilla det den upplever i samband med det man har skapat. Här räknas alla känslor: äckerl, hat, olust, habegär, lycka, harmoni, nyfikenhet………..You name it. MEN NU HAR FÖRMEDLANDET AV TANKEN SKETT!

Har jag rätt?

För min del så har jag alltid varit intresserad av att skapa…har provat dom flesta material .Jag sydde alla mina kläder en period även ytterplagg Jag stickade,virkade,vävde som en idiot samt tecknade,målade och snickrade  och spelade gitarr i 6 år utan att lära mig noter(gehör) …Av en slump så släpade min mor med mig vid 8-9 års åldern till en kvällskurs för barn i lera den var nog livsavgörande för min del*L*..Min morfar var konstnär och min farfar konstnär/musiker.Har dock aldrig träffat dom*L*

Vet egentligen inte varför jag "fastnade" i leran! Jag har alltid varit intresserad av att måla, sy, sticka mm men när mina barn var små började jag en keramikkurs och "fastnade"! Fast jag fattar inte varför egentligen.. men det är väl så i livet.. man behöver inte förstå allt

Jag tänkte i många år att jag ville testa att skapa i lera, men fick inte tummen ur att anmäla mej till nån kurs. Men så för sex år sen bestämde jag mej för att nu är det dax. Hade det jobbigt på jobbet just då, väldigt dålig stämning, hemsk förman etc. Hade massa negativa känslor pga det. Men när jag satt där för första gången med en lerklimp i handen försvann allt! Allt annat än lerklumpen, som nästan kändes som ett levande ting som gav mej av sin fuktiga svala mjuka urenergi. Jag kände mej som en ny människa och sen dess är jag fast!

Ibland blir det inte alls som jag tänkt mej; det spricker, glasyren blir konstig eller så blir det bara allmänt förskräckligt. Och ibland blir det helt perfekt, färgerna är som de ska och jag kan bli nästan förvånad över att jag har skapat något så fräckt/roligt/fin. Men det är det som är charmen, jag blir alltid överraskad.

Det är bara nåt svårdefinierbart behov som jag har. Jag måste få knåda, banka, smeka, klämma leran. Måste känna hur den ändrar form under mina händer, oftast frivilligt..

Jag går fortfarande "bara" på kurs - med alldeles för låååångt sommaruppehåll - men jag längtar efter den dan jag får möjlighet att skaffa en egen ugn!

Jag gör det bara för pengarna…

Haha, skämt åsido - det finns inget jag hellre gör. Jag håller med om alla poetiska beskrivningar ovan och dessutom är det ett slags beroende. Jag blir helt enkelt rastlös och känner att något fattas när jag är borta från verkstan för länge.

Ibland när jag har jobbat mycket i och bestämmer mig för att ta en paus så dröjer det inte länge förrän jag är där igen.

Ungefär som dagen efter en blöt fest när man säger: "aldrig mer!" Sen halkar man ohjälpligt dit igen - det går liksom inte att lägga av… även om man hade velat.

Jag MÅSTE skapa i lera. Min man tyckte lite försynt häromdagen att jag kanske skulle göra lite mindre saker för att det skulle sälja bättre. Det var som om jag fick ett slag i ansiktet. Vaddå, jag MÅSTE göra stora saker!

Det är som om mitt inre talar till mig eller så lyssnar jag på universum. det kommer ständigt nya bilder och känslor som måste fram ur klösen jag arbetar med. Ofta vet jag inte vad det ska bli, men vips så startar mina händer och fram träder något.

Jag brukar säga att Gudinnan viskar i mitt öra när jag skapar…

#12   ?

Utan skapande lever jag inte.

Mitt skapande ändras efter årstid. Men keramiken finns alltid med. Då jag har svårt att skilja mig från mina alster kan det ibland bli lite för mycket av allt…..  :-)

Hej!

oj vad jag känner igen mig i alla tankar. 

 Dessutom tycker jag det är såå stimulerande, roligt att lära ut det jag kan, se hur folk blir "smittade" det ger mig så´n glädje. Jag har haft kurser se´n 70-talet. Men som någon skrev är det långa sommar-och vinterlovet -långt uppehåll. Jag behöver det , då skapar jag själv och samlar nya krafter.

I lera finns den genetiska koden till allt liv!

Lera är livet och kärleken…

Känslan och flytet när man formar leran går inte att byta ut mot något annat utan är ett måste.

Ibland funderar jag över det faktum att jag som 8-år gammal gled i väg i ett lerskred(Tuveraset) med barndomshem och allt och att jag som vuxen ägnat mitt liv år hus och lera… Tillfällighet? eller ett sätt att bearbeta Posttraumatiskt syndrom???

Kan i alla fall inte föreställa mig ett liv utan leran och keramiken och tycker alla borde bli keramiker ;-)

Jag tycker det är underbart, har altid älskat materialtet, ínnan jag förstod allt vad man kunde göra med det!….

Jag gick en kurs när jag var liten, byggde lite grejjer i lera, sedan så gick jag på praktik under högstadiet hos en keramiker sedan blev det helgkurs i drejning då var jag fast!!=) Nu är jag inne på mitt tredje år heltidsstudier i keramik.

Det är så otroligt många möjligheter med lera, det är en anledning varför jag tycker att de är så kul!..en härlig prosess!…jag gillar allt från ide till färdigt alster. 

Som några sagt tidigare, meditativt! =) och spänningen av att öppna en ugn ja de finns mycket fint och härligt med det vi gör!

//18.. ser jag fel…..drejar Du med fötterna?

#17

Var du där? I Tuve menar jag. Jag kommer ihåg när det hände. Vi bodde i USA just då och hungrade efter litet nyheter hemifrån. Det var inte mycket som rapporterades från Sverige, men lerraset i Tuve hörde vi talas om. En annan nyhet som nådde oss var framgångarna för svenska damlandslaget i curling. På den tiden visste jag inte ens vad curling var.

Minns också Tuveraset, kan det ha varit 76-77 nångång??

Tror att damlandslaget gjorde bra ifrån sej i curling långt senare också, kan det ha varit i Japan, Nagano?? Minns att jag var inlåst på psyket då över en natt, för mycket prat om självmord etc. lite klantigt…

#20, 21 Det var 1977 och jag, min bror o pappa gled med huset. Vi klarade oss bra men känslan av hur nära det var att vi strök med kom i 18-19 års åldern.

Skönt att ni klarade er, hoppas att ni klarat er även psykiskt, sånt här kan ju leda till PTS (posttraumatisk stress syndrom)..

Varför skapar du i lera var frågan…….

har man något val? För evigt fast och får abstinens annars

Kan man säga att man får lera på hjärnan….

//19 =) jag och en föredetta kurskamrat testade på det en kväll i verkstaden med lite vitt vin! mycket trevligt och det blev inte så tokigt minssan…haha