Jag är en släng människa. Tycker inte om att ha en massa fula saker stående. Även om jag var nöjd förr så är jag ju inte det nu. Jag är ganska petig i utrensningen och jag vill att det ska kännas helt okej att sälja och stå för sakerna på hyllan:) Många tycker jag är alldeles för petig, som min mor tillexempel som vill ha varenda sak, det gäller o vara snabb med det ner i tunnan!

Ha, ha, jag har haft samma galna idé som du - man skulle gräva ner sin gamla keramik i skogen! Tänk vad roligt för den som råkar gräva upp den om 100 år!

/Ingela

Jag har kvar en tekanna som va en av mina 10 första alster samt några skulpturer…att spara saker kan vara bra för hur ska man annars se sin utveckling*L*

Ja, fast inte för mycket.. men det ÄR svårt att slänga…

Jag läste någonstans att forskare kommit på ett sätt att läsa av samtal som förts när lerkruset var under bearbetning. Om detta stämmer, så kanske det känns lättare att gräva ner en del av de alster som lämnats kvar, i jorden. Jag pratar hej vilt när jag gör mina skulpturer och fnissar i all hemlighet åt allt som kan bevaras för framtida arkeologer. Jag slänger allt, utan pardon, som inte passerar det öga som vuxit sedan sist och lämnar ingenting till loppis. Det kanske är dumt, med tanke på arbets-material kostnader, men kanske är det så att den kostnaden får räknas till kommande produktion. Jag kan inte tvinga mormor att göra sig av med de där hemska kopparna som gjordes för 20 år sedan, men jag kan skona andras främmande mormödrars barnbarn att behöva ta ställning till "spara eller slänga?".

Jag slänger jättemycket som jag inte är nöjd med. Tar ofta turen till sopstationen. Men jag har kvar den första skålen jag drejade i bruk som skål hemma. Den fungerar som en tankeställare alla gånger jag tycker att det inte går framåt, och så ser jag den så inser jag att det går framåt iaf …

Men jag gillar inte att se riktigt gamla alster hemma hos andra folk för jag ser fortfarande mest felen.. Just därför att man går framåt i sin utveckling och vissa grejer hade jag aldrig släppt nu som man gjorde då. Så kanske skulle man byta signatur vart 5 -10 år eller så…

Det där med att vara tvungen att se sina gamla alster hos släkt och vänner känner jag också igen…

Jag har också börjat att rensa ut och slänga en del. Men det finns mycket som jag inte kan göra mig av med, min första tekanna till exempel. Den är hemsk, men jag var så oerhört stolt när jag lyckats göra den och den känslan kommer jag ihåg varje gång jag ser den.

Som Lotta2 skriver så är det ganska bra att ta fram några gamla saker när man tycker att man står och stampar på samma fläck hela tiden och inte tycker att man går framåt. Då känns det skönt att se att det har hänt en hel del sedan de gjordes.

För en sisådär 10-12 år sedan fick jag i uppdrag att göra en Maria-figur till en kyrka. (Typ en kvinna i halvfigur med en liten bäbb i famnen.) Jag skulpterade fram en madonna ca 80 cm hög, och givetvis var jag alldeles för ivrig att bränna den, så den rämnade och sprack och bitvis exploderade i bränningen!!

"Jäklars!!!" tänkte jag. Nä, det gjorde jag inte, för det hade ju varit hädiskt…hehe…men ni förstår nog… -Men det var bara att ta nya tag, och börja om med en ny!

Nå, i alla fall så blev det ju en hel kartong med skärvor och splitter och 'Maria-delar', och jag tippade ut det i en slänt bredvid potatislandet där jag brukar slänga ogräs och blast mm. Kanske fick jag ett infall om att eventuellt bidra med lite kalk i 'jordförbättringshögen', vad vet jag…? I alla fall så slog det mig senare vilka spektakulära konsekvenser dessa flisor kan få för framtida arkeologer! *L* Om ett par hundra år kanske man kan läsa om den mystiska Madonna-kult som bevisligen funnits här ute i obygden, och hur "man" offrat till makterna genom att krossa religiösa statyer etc! Kanske ett sätt att frammana bätte skördar, eftersom fyndplatsen utöver skärvor av en kvinna med barn även innehåller spår av potatisblast, kvickrot, och en och annan fossiliserad morot!?  Jesses, vad har man nu ställt till med?

ps. Den andra Marian jag gjorde fick torka ordentligt före bränning, och pryder nu sin plats på en nisch bredvid dopfunten i kyrkan i fråga. Och faktiskt blev jag mycket mer nöjd med ansiktet och proportionerna på denna än det första försöket, så det fanns väl nån mening med att 1:an sprack också, även om det kändes surt vid tillfället.

Vi var och slängde ett par banankartonger med dåligt drejad keramik i misslyckade glasyerer på tippen för några veckor sedan. När vi kom dit så var det en man som kastade flera gamla fina fönster, vi såg detta på avstånd och skrek i bilen: Vad gör han, stoppa honom! Undra om någon såg våra muggar och skålar i kontainern och undrat vad tusan det var slängt för.