Hmmm, vad svårt… Jag tror att olika saker drar mig. Jag älskar att omge mig av vackra saker och att få skapa och göra nåt med händerna. Jag tror att jag är mycket av en "inredningskeramiker". Går det dela upp keramiken så? I vilket fall så är det för hem och trädgård jag gör mina saker. Jag blir lycklig av att få duka fram en vacker mugg eller sätta färska blommor i en handdrejad vas. Lägga nyfiskade kräftor på ett stort fat ja du förstår nog:D Mitt område är nog färg o form och den praktiska användningen av en produkt som får mig att känna allra största glädje av keramik. Givetvis en oerhörd känsla av lycka att ha gjort nåt själv som går att brukas för lång tid och som andra kanske kan njuta av som jag gör:)

Jag verkligen njuter av att få öppna en ny glasyr ugn eller hitta ett lyckat glasyr prov bland alla små skärvor. Få plocka ut en skål eller dyl som blivit precis så där jag tänkt mig eller kanske ännu bättre! Igår fick jag ut ett jättefint prov som jag direkt tänkte skulle hamna på ett av mina nydrejade fat, det är lycka!!!!!

Ja, vad tar mig till keramiken, hmm, det är ett material som passar mig, mina känslor kan lätt komma ner i bild, jag har ett behov av att se, mina tankar, i form av tryckningar, klämningar, ristningar och figurer eller för den delen bruks. Ja menar vare sak jag sätter på mina saker, gör jag av en känsla, detta låter nog lite flummigt, men jag har tänkt rätt mycket på det och et stämmer, jag blir aldrig någon ordentlig drejare, kan liksom inte lämna det vid det utan måste jobba vidare med sakerna. Däremot så kan jag bli salig över glasyrer och prover det triggar genast igång fantasin, jag fick idag ut en kruka med en ny glasyr på krukan är mörk och glasyren är matt marmorvit som tecknar fint, verkligen en pärla! Däremot när jag handlar så köper jag gärna sådant som är rent och enkelt i designen.

"varför är keramiken så viktig för just Dig?"

Att skapa varaktighet av något så flyktigt som lera! Att "härska" över leran med mina händer! Att bygga upp ting och veta att andra människor kan älska dem. Lera, eld, kärlek och tid! Ursprunglighet…

Kanske beror min passion för lera på att mitt barndomshem en gång drogs med i ett skred, jag var 8 år då leran under huset gled iväg (tuve raset)… Förutom lera så har hus varit mitt andra stora intresse i livet - har jobbat som byggnadsingenjör/antikvarie innan leran tog överhanden. Kan upplevelser i barndomen påverka så mycket??? Nu blev det djupt vatten kände jag…

Härligt att göra nåt som jag kan hålla i och använda flera gånger om dagen (muggar). Att saker jag gjort används och uppskattas hemma hos grannar och folk jag känner.

Jobbigt (men säkert nyttigt) är att mitt tålamod får ordentlig träning…för egentligen tycker jag det är jättejobbigt att vänta på torkning och bränningar, inte veta om det blir lyckat förrän långt senare…och alla små hopplösa "oturshändelser" glasyrmissar, sprickor, blåsor, flisor osv.                                                    Så många gånger jag tänkt att lera omöjligt kan vara "mitt" material…                                                                        Men när jag arbetar med den obrända leran så är det oslagbart! Så många olika möjligheter! så härlig att arbeta med, tycker väldigt mycket om lera i "naturligt" tillstånd!

Bortsett från att jag också är vattuman.. och besatt pyroman som verkligen tycker om att hålla på med eld, så har leran hängt med sedan början (Nu är jag inne på samma tema som Vävra) Bondesläkt och släktgården där jag växte upp på mark av styv lera - svårodlat men grymt bra när man gör rätt (kunskap + lera).  Men det är många bitar som tar mig till keramiken: Något meditativt i att hålla på med monotona saker och behov av att få skapa (har ständigt en idéflod i hjärnan- ….) och känner ett starkt behov av att förverkliga dessa idéer. Förresten är det inte "bara" keramik, det kan vara trä eller metall, eller textil eller något till huset.. Ursäkta det flumiga svaret, det var en bra fråga som jag nog kommer att tänka vidare på.

Ja det här var en riktigt bra fråga, som pyromanen just skrev, en bra och rolig fråga, det känns bra att man stoppar till och tänker, skapandet får liksom en annan innebörd, ett tag, jag tro att det är viktigt att kunna ta till sig båda delarna. Nu slänger jag ut något i luften som jag ej har belägg för men så här är det för mig: Ibland när jag bara "håller på" antingen med leran eller med stickningen, och i synnerhet när jag skall få färdigt grejer  som jag ligger efter med, till kund eller mässa, då blir jag lite arg, får lite ont, ifrågasätter vad jag håller på med osv osv, tillslut kommer jag till frågan, vad har hänt? Varför är du inte nöjd, glad och tacksam för att du gjort fina saker… Jo jag har glömt att tänka, att se, att vara ute i naturen, men ständigt går jag i denna fälla, så jag måste gå igenom alltihop innan jag kan se felet, hur gör ni? eller är jag solo om dessa problem.. Sedan tror jag att barndomen har hur stor betydelse som hällst, jag är liksom andra som skrivit uppvuxen på en gård, och satt ofta vid kanten av gärdet, vid brunnslocket och knåpa med leran som kom upp när pappa plöjde, det var väl så det tog sin början, men säkert ligger det i generna, det här med att forma, behovet av att utrycka sig, att klä sina tankar i bilder, att visa.. Hoppas det inte blev för flummigt och djupt…kram Marika

Jag har hela livet tyckt om att måla och skapa med händerna, när barnen var små stickade o sydde jag mycket. Leran kom jag i kontakt med senare när jag var närmare 30 år. Det tände till och jag fastnade!! Materialet passar mig perfekt men ändå känner jag ung som du, kinnekulle, ibland undrar jag vad jag håller på med. Bara gör en massa saker!! Ändå vill man fortsätta, jag tror det är viktigt att "leka" ibland, inte bara producera en massa.

Inte svar på frågan, den är för svår just nu. Men ett inlägg i barndomsdebatten: I femte klass fick vi en bildlektion hålla på med lera. Jag stod inte ut med den torra känslan på händerna så jag gjorde inte klar min grej. Minns fortfarande den obehagliga känslan. Nu när jag håller på med leran upplever jag inte alls samma känsla av obehag när leran torkar.

Som barn ville jag bli ishockeyproffs.

Jag har funderat en del på det där. Har alltid skapat på något sätt men gjort olika saker intensivt i perioder, tex fotograferat, ritat och målat, sytt, stickat, gjort hemsidor (vad finns det mer?) Det som jag aldrig har släppt taget om är keramiken utan den har hängt kvar ända sedan jag gick min första kurs i början av 70-talet. Jag tror att det beror på att den kan vara så oerhört omväxlande. Det finns alltid något nytt att ta tag i och lära sig och jag har insett att jag är den ständiga eleven. Älskar att lära mig nya saker. När det gäller keramiken så blir jag aldrig fullärd så den passar mig alldeles utmärkt.

Jag har alltid velat bli barnmorska…

Jag lånade alltid pysselböcker på bibblan som liten , inte en roman så långt ögat kunde nå..Har alltid pysslat ,sytt mina egna kläder,gardiner etc etc.Virkat och stickat som en galning…Men så gick jag en kvällskurs på reklamskolan i örebro som 8 åring .Fick prova på att dreja och bygga med lera ..Då blev det inget men som 14 åring gick jag min första ABF kurs och jag bara älskar materialet..Skulpterade en hel del ..beställningar på djur oftast.Som 18 åring började jag undervisa åt 4 olika studieförbund 5 dagar i veckan…Mycket för att komma åt ugnarna och drejskivan..Satt där hela dagarna ibland och hade nyckel så man  kúnde vara där på helgerna oxå…som 20 åring fick jag min första egna verkstad… och på den vägen är det..

skulle varit kul att jobba som barnmorska oxå*L*

Du abbi.s du förlöser ju keramiska alster hela tiden  det är väl bättre än skrikande ungar .

#11 Ha ha ha ha …du har så rätt…

För mig är det en ren tillfällighet. När jag var ung fick min sambo och jag tag på en lägenhet som låg centralt i Uppsala. Huset var gammalt men nyrenoverat, högt till tak och kakelugnar. Vi bodde på tredje våningen, högst upp. Då jobbade jag på kontor kan ni tro. Varje kväll när jag kom hem från jobbet stod oftast ett litet litet källarfönster öppet i huset vi bodde i. Där hade man keramikkurser. Jag böjde mig ner och kollade in där jämt när jag kom hem och det såg så roligt ut. Det vill jag prova.

Så jag tog telefonkatalogen och ringde i bokstavsordning till kursverksamheterna och det enda ställe det fanns platser kvar var i - källaren hemma. Väl där blev jag alldeles galen i att dreja. Hade ju aldrig upplevt nåt liknande. Sen blev kursledaren sjuk. Frågade om jag vill hålla i kurserna. Då blev jag ännu galnare för det var jättekul. Snart skaffade jag min drejskiva, som jag har även nu, en liten Naberugn, som jag också har kvar. Det ställde jag i köket. Och jag drejade och drejade. En gång strax före jul kom en kompis oväntat på besök. Jag öppnade med förkläde och en limpa rödlera i handen. "Jaså du håller på och bakar pepparkakor." sa han. Då visade jag honom vårt kombinerade kök/keramikverkstad.

Sen efter några år när det galna lagt sig blir man ju lite lugnare. Jag tycker det är så fantastiskt att dreja, Om jag läst min historia rätt uppfanns drejskivan 3500 f Kr, efter man uppfunnit hjulet. Nån måste ju då funderat på centrifugalkraften (heter det så?) och lagt hjulet diagonalt och snurrat. Att man av en klutt lera kan forma de mest fantastiska krukor på en drejskiva det är ju coolt om man uttrycker sig modernt.

Min strävan fortfarande är att göra den perfekta krukan. Hur den ska se ut vet jag inte. Tycker det är så oerhört roligt att dreja och just forma. Allt är ju så fascinerande med lera. Från just blöt lera är ju resan så lång till färdig kruka och allt kan hända och allt är möjligt och ett misstag kan leda till nåt stort. Jag tror jag tycker om att jobba med lera för det är så otroligt många möjligheter ändå inom vissa givna naturlagar.

Det här låter bättre på engelska än svenska: "A potters wheel has no bottom and no end so let i roll", sa Bernard Leach.

#13 Du uttrycker nästan exakt som jag känner.. Bra! Konstigt hur vägarna leder fram till det man gör. Jag började också på en kurs o blev cirkelledare där efter nåt år. Det tände till direkt när jag kom i kontakt med leran, jag hade utbildat mig till förskolelärare men jobbade inte så många år som det..

Jag själv gick bild och form i gymnasiet , det var där det började…jag blev otroligt fascinerad av leran och det var där jag kunde uttrycka mina känslor på mitt sätt, mycket kom ut i leran då, som tonåring var det en lättnad att sätta sig vid bänken och modellera vad jag kände då, och det är fortfarande så, jag uttrycker det jag inte kan säga i ord. för mig är leran nåt levande precis som oss människor, som Antony Gormley sa om hans installation "field" -"the redness of the clay being something to do with the iron in the earth, which is also the iron in our blood, which also makes a connection between flesh and planet" så  vad jag försöker säga är att leran är det mest direkta materialet som jag kan uttrycka mig i, från hjärnan till mina händer.

Apropå alla svar är jättespännande, fortsätt att skriva jag vill gärna höra mera!

Dessutom är det kul att krukmakare är världens NÄSTäldsta yrke. Häftigt!! Kan ni gissa vilket som är det äldsta..??

Ja du LeWe, ibland undrar man om inte hela livet består av en massa tillfälligheter. Hade vi inte flyttat till det där huset hade jag nog aldrig varit keramiker idag. Tror jag i alla fall.

Ja och hade inte en kompis övertalat mig att gå en keramikkurs med henne hade jag nog inte jobbat med lera nu …eller..??

Visst är det märkligt hur vägarna går. Efter att jag börjat på keramikkursen i källaren så väcktes ju efter några år naturligt intresset för annat hantverk också. Men jag har aldrig någonsin kännt denna besatthet som jag gör inför keramiken.

Då jobbade jag på kontor och där sa man halvt på allvar halvt på skoj till mig "du tar väl över efter kamrern sen". Så jag kanske hade varit kamrer denna dag, hehe, om vi inte flyttat….Men sånt vet man ju aldrig, nåt annat "om" kanske hade dykt upp.

Och du LeWe hade varit förskollärare eller…? om inte din kompis dragit med dig på kurs…

#16 Prostitution, har jag hört ska vara världens äldsta yrkesverksamhet…!?

Det är väl en form av prostitution att tillfredställa sig med att skapa…och det är en form av prostitution att seriedreja för det är ett nödvändigt ont…

Ovanligt trevlig variant av prostitution måste jag säga…,själv är jag fullständigt "besatt"som så många andra av att forma leran,och kan väl nämna att leran mer eller mindre räddat livet på mig i ordets riktiga bemärkelse..,för mig är arbetet med leran ett sätt att meditera ett sätt att vara här och nu,och att känna lycka över livet och skapandet av något som är nästintill evigt…

// Thomas

# 20 Japp, det stämmer! Ser inga som helst likheter med vårt yrke och prostitution tack o lov…Drejandet sker på högst frivillig basis!

Man lär sig saker.

Att vara i skapandet. Att ta 7 kg leras och starta …känna vad det är som kommer fram..att inte veta men att ledas. Underbar känsla att låta en gömd form komma fram!

Svår fråga…vad som skapar den där lusten till leran..För mig är det både själva processen precis som camsa skriver om, och i den finns också en koncentration som är på nåt underligt vis en avspänning…det går inte att tänka på något annat under tiden. Tror det är bra för själen…

Många historier och min är att jag satt med alla kursprogram framför mig en höst för jag hade förstått att det gick inte att hålla på som jag gjorde, bara arbeta. Utmattningsdepressionen hade sina klor i mig sedan år tillbaka och jag var på väg ur med alla medel jag kände till. Så där läste jag: Helgkurs keramik!

Det kändes bra och när jag kom dit så fastnade jag och sen dess har det kreativa vuxit till att innefatta måleri och glas också. Sedan flera år sjukskriven och det har nästan till sin helhet varit min rehabilitering med ett hopp om att en dag ska det kunna bli en framtid. En djup känsla av ro att inte alls behöva vara så aktiv som jag varit i den logiska världen tidigare, helt släppa ut de känslor jag har i mitt kreativa skapandet. Sen älskar jag ju att gå på djupet med kemi och teknik i kombination med uttrycket och det kommer ju fantastiskt nog aldrig att ta slut för det är ett så innehållsrikt ämne. Jag känner djup tacksamhet över att ha funnit detta då det läker min själ./Louise

I början var det nog mest för att jag blev fascinerad av själva tekniken. Det verkade spännande att med bara händerna forma vackra kannor, flaskor, och fat på nått sätt. Jag hade möjligheten att försöka,själv, och beslutade mig för att lära mig.

Det gick bra och jag började tjäna pengar på deet i bland. Jag sålde, och körde studiecirklar. alla berömde min keramik, och det var nästan det enda som jag ditintills hade fått sådan upskattning för (bortsett från mina foton möjligtvis) Även dom kunniga var väldigt generösa med beröm, så jag blev väldigt upmuntrad.

Som tonnåroing "rymde" Jag från mina polare i en miljö, som till tider kunde vara väldigt blaserad, enehanda, och till tider även hade rent destruktiva sidor.

Genom massor av arbetslöshet, och "fritid" genom åren har keramiken , och musiken blivit identitetsbärande för mig. Jag kan, vill något, och bygger något. det har även givit mig välbehövliga ekonomiska tillskott då, och då.

Egentligen borde jag kanske företa mig något "nyttigare". Keramik är inte särskiljt "revolutionärt" i sig.  Men leran har jag nästan alltid fysiskt, och psykiskt överskott till. Politiskt arbete är betydligt mer krävande, och ofta känner jag att jag inte "når upp". Keramiken är upbyggande, och avslappnande samtidigt, och jag har aldrig haft svårt för att st åför det jag gör. Men jag tröstar mig med att jag åtminstånde medverkar till att motverka den "kulturella ökenspridningen" för att låna ett turyck från en polare, som jag delat verkstad med ett par gånger. Jag trordet är viktigt också. Jag tror vi skulle må fruktansvär dåligt, om vi uteslutande var omgivna av massproducerade funktionella plastprylar !

Med åren har det bjudit på en rad sidospår, och blvit en del av en livsstil; sedan jag i sitigande grad börjat ta del av konstteori, och konsthistoria, och även intreserat mig för samtidskonst ( i den mån jag bara  hänger med altså….) har det erbjudit mig många oersättliga stunder , när jag legat dubbelvikt av skratt inför olika konstnärers mer ller mindre rubbade tilltag, Typ; att beordra sin samleverska att "se ut som ett päron", futuristernas högläsning av dikter beståendes av "maskinljud", pissoarer som utställts på konsthallar etc. Konstnärer som Picasso, Magritte, och Dali, har på underhållande maner erbjudit mig material att fundera över och växa med, såväl filosofiskt som estetiskt. Nu betraktar jag mig visserligen inte som "konstnär" riktigt, utan snarare en slags hantverkare. Mern konst, och stilhistoria mm. är väldigt användbart, som inspirationskälla, föpr att slippa "upfinna hjulet igen", och för att orientera mig mellan olika stilar, och botaniser mellan färger, former, och få hela köret till att hänga samman lixom.

I dag när jag fortfarande hoppet om att kunna bli mer eller mindre proffessionell. Det är en stimulerande hobby, som  utvecklar mig, på en rad olika områden. Keramiken skapar sammanhang, och fyller även vissa sociala funktioner. Den är som sagt identitetsbärande, och har en självterapeutisk funktion. Samtidigt erbjuder den även en slags rekreation för mig ! Jag finner det avslapnande att sitta och dreja några timmar ibland. Jag känner mig glad och stotl, när jag har gjort något lyckat, och när folk frågar vad jag syslar med för tiden kan jagberätta om minqa förb….e tekannor igen, till allas "odelade begeistring" !  och jag njuter av att fantisera i färg, och form, och prova nya tekniker, och experimentera….

Jag skulle mer än gärna bli duktig seriedrejare, egehntligen, och har väldigt svårt att få till bilden av mig själv som en slags "gigolgo"!

Jag har lättare att känna mig "prostituerad" när jag går ut och tar ett vanligt arbete egentligen ! (Lite beroende på arbetsupgiften förståss - sist var jag med och murade några gamla hus, (kulturminnen)om skulle rustas upp det var faktiskt rätt kul ! )

Det är mycket av det som sagts av andra som jag kan instämma i annars. emnellertid är jag inte av bondesläkt, utan en genuint urban mäniska med mina älskade storstäder i blodet sedan felra släktsled ! (rent fysiskt representerat av blyhalteni nämnda substans……)

Kort sagt: Lera är bättre än "riktigt arbete" !

"Kinnekulle", och "Pyromanen">>>>:

Visst känns det flummigt det ni säger ! Men Själva problemet är ju inte att det känns flumnmigt - problemet är ju att ordet flummigt har fått en så mäkligt negativ klang. Acceptera ordet i dess (ursprungliga)politiva  betydelse i stället så slipper ni problemet, och behöver inte be om ursäkt, för att det känns flummigt, utan i stället glädjas åt att det faktiskt är det !

Tack,känns genast bättre, det är skönt att se och läsa dina tankar och ord, känner igen sig själv ganska mycket, det är så svårt att skala av alla måsten och  krav.  Och bara kunna stå där "naken" utan skydd, tror att efter som vi lämnar ut så mycket av oss själva och går in i vad vi gör så är man ju så lätt sårad och skör, men man uppskatt ju också beröm så mycket mer, det är ju inte bara grejen man skapat man berömmer det är ju DIG.

Just nu glädjer jag mig åt att det jag skrivit känns flummigt! Ha det riktigt gott, men dolomite 02:57 är det en av rödtjutsolaterna som håller dig uppe! Kram Marika

OJ va kul att läsa vad alla skriver om den här tråden ..

Vad tog mig till keramiken ?

Det är en lång historia men så mycket kan jag säga att den helt klart har räddat mitt liv , den har tagit mig från ett väldigt destruktivt liv , jag kom i kontakt med lera första gången under ett fängelse straff , var helt nykter under det straffet och trodde att jag skulle vara det efter muck också men hamnade på bara några timmar tillbaka i det jag kom ifrån , sökte mig tillbaka till samma anstalt nästa straff och nästa då insåg jag att leran inte kunde hålla mig nykter och tog hjälp andra vägar för den biten , men keramik intresset växte och växte. I dag är det mitt liv jag har byggt upp hela min tillvaro kring den, drömmen är att kunna leva av det , det kallar inte jag att prostituera mig det har jag gjort på många andra sätt.

 I dag så får den mig att känna mig levande , på anstalten började jag inse att tack vare leran att jag är varken dum eller lat tvärtom, jag började kika i kultur bilagan på kåken för jag förstod att om det nånstans stod nåt om keramik så var det där.

I dag njuter jag av att gå omkring och kolla torkningar vända på grejor ha en ugn på G , jag är spik nykter sen 6 1/2 år mycket tack vare leran…. Sen händer det idag att man undrar vad man håller på med , man skulle kunna ha ett bekvämt liv med ett enkelt jobb och bara vara , men jag är nog inte skapt för ett sånt liv..Jaha det vart ett långt inlägg det här , jag  är som lite blyg här på forumet , lite svårt att tro att man duger bland alla proffs , men ska börja försöka skriva lite mer , jag är inne flera gånger om dagen och kollar men skriver sällan nåt , men ska skärpa mig och våga ta plats.. Tack för en bra sajt

MVH Robert

#31 Trevligt att du berättar om dig! Mycket roligare när man vet lite mer om personerna bakom nicken tycker jag!  Tyckte din mening var så rolig, att du upptäckte att du varken var dum eller lat :)  tänk va stor skildnad det är på hur mycket eller lite energi man har beroende på vad det är so ska göras och hur mycket eller lite motiverat man är att lära sig olika saker!

#28: Även bly är ju användbart i keramiksammanhang :)

#30

Njae….. När man har en tioårig dotter, coh bor samman med hennes mor, blir utrymmet för "rödtjutsolater" ganska begränsat…. (Fö. ett helt underbart ord - har aldrig hört det förut, men kunde inte undgå att skratta när jag såg det)

Vad jag däremot glömde skriva, men som också hänger samman med keramiken mycket, är att jag har dygnsrytm-problem. I viss mån är det så mycket "problem" som man gör det till. Men ibland ÄR DET problematiskt, för att det är ett litet h…e att styra !

Jag har haft det sedan småskoleåldern. Vi har en släktanekdot, som handlar om hur min (salig) styvfar en kväll kom att ge mig en av morsans starka SÖMN-tabletter för vuxna, i stället för en halv INSOMNINGS-tablet för barn som jag brukade ta varje kväll. Jag har ett kristallklart minne av episoden, i den mån ett sådant minne kan kallas "kristallklart"….. Jag minns också mina bråk med morsan, och det omöjliga i att förklara det för mina lärare. Men jag KUNDE altså inte somna om nätterna - med förljd att jag var dödstrött om dagarna !

Jag har misst massor av arbeten pga. detta - även atrbeten som jag hade givit min vänstra arm för att få behålla !

Det går att mamipulera med sömnvanorna en del, men det har också ett pris…..

I tonnåren, till trettioårsåldern avfärdade jag nästan kategoriskt att det var ett probelm. (Men jag förnekade altså inte det faktum jag inte förmådde följa en "normal rytm) Och gav mina sovvanor fria tyglar.

Under dom åren VAR det tal om regelrätta "rödtjuttsolater" - och det med besked ! *S* Och eftersom det var mysigt, och det var högre status i att kunna lira gitarr, och måla osv. än att ha ett 8-4-arbete min umgängeskrets, så lade jag ner energin på saker man kunde sysselsätta sig med om nätterna i stället, och behöll et arbete tills det sprack lixom….

När man ger sina sömnvanor långt kopel, och har dygnsrytmproblem i förväg, så har dom en tendens att eskalera….. först senare har jag börjat se nackdelarna. (Men det har fördelar också)

Och det här låter lite väl kliche´-aktigt, men jag tror att mina dygnsrytemer har fört mig inn bland mäniskor som intresserar sig för "dom sköna konsterna" (däribland hantverk) Och jag tror dessa intressen har fasthållit mig i "probelmatiken", och vice versa……

Jag har väldigt ofta suttit hela nätterna och drejat själv.

Det skulle jag antagligen ha gjort i natt också, om det inte var för att min verkstad inte står klar ännu. (Det gör den snart !)

Så i natt har jag kollat på Jahn-Wayne-film (!) i stället. Och kollar på "fokus" Och om några timmar vaknar ungen, då ska vi upvakta hennes mor med tårta på födelsedagen !

# 33 He He, förstår att du måste tuppat av redigt av tabletterna, antar att du inte kunde sova på flera dygn sedan, tänk ett livslångt problem som du inte kommit tillrätta med, eller som du säger kanska är det inget problem, ett problem blir väl först ett problem när det inte passar in i omgivningarna, eller. Livet blir ju liksom lite vad man gör det till, och det behöver ju inte vara så himla märkvärdigt, bara man kommer sams med det själv, förs då kan man väl vara trevlig att umgås med! Hoppas din verkstad blir klar snart, tänk så mycket som skall födas där…

Ha det gott / Marika

Borde inte vara svårt att svara på, men det är det. Jag är lite dyslektisk, och jag tecknar som om jag vore kvar i lekskolan. Tror att det har del i att jag kommer så bra överens med leran. Att leran låter mej bestämma de mesta. Jag är en "formsnubbe", som brinner för enkelhet. Inte bra i vårt överdekorerade samhälle. Jag drejar inte, utan bygger upp formen. Glasyren är jätteviktig, så de är alla "mina". (Dekaler kommer inte in i min verkstad).

Etn parantes:

Ett tillägg till mitt svar som säjer mer än det jag sagt ovan, som är väsentligt för min passion för leran: jag lever så länge jag lär!;-).

Jag drogs med av min flickvän till Akalla som hade en 4H-gård dit man kunde gå och jobba med lera, hade inga förhoppningar men tyckte det var ganska kul. Sen fick jag se en omslaget på en bok med en helt nydrejad vas och tyckte den var så otroligt vacker, samtidigt kom en tanke/känsla; "det där förstår jag, det kan jag också göra!" och sen var jag fast.

Fördelen med lera som passar mej är att man kan ändra på en form fram och tillbaka ganska mycket, jag är inte så bra på att teckna, då måste det bli rätt mer på en gång liksom. Sen är det som andra skriver så himla spännande med en oöppnad ugn med glasyrprover, känns som julafton när jag var barn…

Spännande fråga o svar:) jag har alltid varit facinerad av drejning och när jag själv började dreja vart jag helt fast, dels är det nog samarbetet med naturen, de 4 elementen jord eld luft o vatten, sen den meditiva känslan att dreja, oxå äventyret.. spänningen med alla momenten, hur blir formen.. Glasyrerna.. Experimenterna.. :)