Hej,

Jo, jag har faktiskt sett något liknande tidigare, i litet olika varianter.

Det är brännhjälpmedel för tallrikar, fat m.m. av porslin, stengods, flintgods.

Nu får ni ursäkta de kluddiga skisserna, men den första skissen visar hur det fungerar.

Tallrikarna bränns oglaserade upp till maxtemperatur (sintringstemperatur), och får då stöd av den koniska kanten, som också tillåter att godset krymper….samtidigt som det hålls runt, och inte deformeras.

Därefter glaseras och dekoreras föremålet i glasyr och dekorfärg som bränns i lägre temperatur, och då behövs inga stöd.

"Bitarna" som du köpt kommer säkert från en porslinsfabrik.
De ser ut att vara av äldre årgång.

Bild 2 visar en modernare variant på samma sak, litet smäckrare och mindre energikrävande, som jag bl.a. sett hos engelska tillverkare av sättmaterial…

#1: Tack Bosse för ditt svar. Jag har sånär blivit gråhårig över att försöka lista ut vad de skulle vara till för. Efterhand kändes det där med ’raku’ alltmer avlägset. Nu känner jag mig friare att försöka hitta på en egen användning för dem.

Det kan också ha funnits distansbitar som passade i de fyrkantiga hålen, att användas om tallriksbrättet stuckit upp över stenkanten.

En tanke till, i efterhand

Det skulle också kunna vara hjälpmedel för dekorbränning av tallrikar….dvs den sista påbränningen av emaljfärger m.m.

Vad som talar emot det, är att godset då blir ganska instängt i varje "våning", och god ventilation är ju viktig vid bränning av porslinsfärger, guld m.m.
Men, om distansbitar används, försvinner ju det problemet…

Vad som eventuellt talar för den teorin är färgen på teglet, som mer påminner om sättmaterial avsett för lägre temperaturer, och att det inte varit uppe i särskilt hög temperatur…
Men skenet kan ju bedra….

Ja, jag ville bara tillfoga dessa funderingar. 🙂
Brännhjälpmedel är det, hur som helst…