träna ja motgångar kan också bli en träning i att tvingas tänka i andra banor. tänka stort eller att vara blygsam. flummigt men men får se vad min motgång kan resultera i. ur motgångar födds alltid nya ideer och utvecklingsmöjligheter.

Jag har insett att det inte är lätt eller självklart att tänka positivt, har lyssnat på program på TV där man berättar att den negativa sidan hos oss väcks mycket lättare än den positiva, man får kämpa på och hitta guldkornen i vardan, en oläst tidning, god mat, nya keramikprojekt, en oöppnad glasyrugn, kamrater på jobbet etc.

Man får varja dag rada upp alla bra saker och sen lyfta blicken, som sagt det är inte lätt och det går inte automatiskt, kräver övning.

Mitt tips på hur en bra dag börjar: Sätt dig på sängkanten, le stor, sträck hela kroppen med händerna i luften och tänk: Vilken härlig morgon!

Prova att göra samma sak men i stället tänk: Åh, så dåligt jag mår. Du kommer att finna att det är ganska svårt att säga att man mår dåligt när man ler stort.

Kroppen är så lurig och när du drar upp mungiporna, även om du gör det mekaniskt eller med handkraft, så känner den av det.

Kan låta lite korkat men prova och se vad som händer om du möter dagen med ett stort leende.

Man kan göra mycket själv för att styra om det ska bli en skitdag eller inte, man är inget passivt offer!  Visst finns det saker man inte kan påverka, men sin egen inställning kan man definitivt påverka. Jag har i o för sig lätt för att vara positiv och entusiastisk men "pengjobbet" och novembermörker kan sänka humöret och då försöker jag vara medveten om min egen roll.  T.ex. om jag gör nån riktigt rutinartat och totalt meningslös sak på jobbet och upptäcker negativa tanker typ "nej, vad meninglöst, jag säger upp mig och blir urfattig keramiker och pest och svart" men då kommer jag på mig själv och då ser jag mig själv utifrån och tänker på Kalle Anka och margarinfabriken…. ni kanske kommer ihåg när dom 3 knattarna är hungriga och han rotar i skafferiet och det finns 2 smulor och några mal och då kämpar han sig till margarinfabriken….  då kan jag ha en humoristisk inställning, le och vara glad.  Tänka att visst är detta meningslöst, men ändå inte, för mina barn får nya vinterkläder…Att vara medveten tror jag är poängen.

Sen försöker jag planera in saker i vardagen som jag vet jag (och andra i familjen) mår bra av, t.ex. en times skogspromenad i raskt tempo varje dag även i november då det knappt blir ljust, stearinljus varje morgon till frukosten, badkarsbad, mörk choklad….

Ja hur gör jag… själv är jag egentligen en riktig latmask som gärna skulle spendera dagarna med nått spännade dataspel, en god bok och massor med te… Men för att hålla den i schack så är det bara stenhård diciplin som gäller. Sen har jag insett att även när jag inte är i verkstaden så jobbar och övar jag i alla fall. Det är annonser som ska göras, samtal som ska ringas, hemsidor att uppdatera, bokföring och saker som måste inhandlas..

Så nu är det mer så att när jag inte är i verkstaden och drejar så känns det som om jag skolkar… vilket är ganska jobbig , speciellt när det nästan alltid är saker man MÅSTE göra innom företaget.

ja visst är det mycket man kan träna med psyket.

jag tränar även några gånger per vecka med kroppen också för att hålla psyket glatt. jag känner att jag fyller på med välbehövlig energi när jag fått gjort ett fyspass och jag känner även när det går en period när jag slarvar då jag "degar" ner mig tills jag åter igen tar mig i kragen

för många år sedan inträffade en händelse när jag verkligen trodde att "nu är det slut med detta livet" detta brukar ibland komma tillbaka till mig och i den stunden känner jag att DET ÄR SÅ JÄVLA SKÖNT ATT LEVA!!!!

fast jag kan ju inte direkt rekommendera att man ska nästan dö….

att försöka vara glad är nog bästa knepet för då är andra glada tillbaka (oftast iallafall)

en liten historia: förra vintern satt jag i en svinkall bil som jag nyss även skrapat rutorna på (skitkul) det var mörkt och måndag. bensintanken var tom så jag stannade och tankade och passade på att köpa mig en kopp kaffe. i ett rödlyse stod jag bredvid en annan bil och killen där inne vinkade och "skålade" med sitt kaffe. inte kan man låta bli att skratta då= han gjorde min dag!

Det är svårt att tänka positivt när det är så mycket negativt som händer dagligen.

Men det är i verkstaden jag mår bra  , så bra att jag har svårt att koppla av när jag är ledig.Det är  svårt att ha sitt stora intresse som sitt arbete det är en ständig balansgång.

Jag har varit världens positivaste människa i unga år då ingenting var omöjligt.Med facit i handen har man fått kämpa som en idiot för att klara sig i detta yrket.Med konkurransen , med andras avundsjuka , med en begränsad ekonomi, med inpissade revir  etc etc.Det har medfört att jag blivit ganska bitter på gamla dar.Jag har sista året gått i terapi för min ilska och skall lära mig att tänka positivt igen.Jag har blivit tvingad av min omgivning att se det jag  själv inte sett  på länge och det är att jag är en skicklig keramiker och en fantastisk entreprenör.

Ofta är det svårt att tänka positivt om sig själv utan det blir " men inte menar ni lilla mig" osv.Man måste bestämma sig för att ta plats och visa hur duktig man är och glädjas åt att andra människor säger att man är duktig.

Nä, alla dagar e inte jättekul fast man har både vänner, en massa god mat och ett varmt hus…fortsätta är min taktik. Sätta på autopiloten och göra "nåt" gärna enkelt, inget som kan misslyckas. Förr eller senare så vänder det…men ett mysterium tycker jag det är, hur det ena dagen kan vara så lätt att tycka om allting och nästa så knöligt.

Ja det här med att ha sitt huvudintresse som arbete (i mitt fall läkemedelskemist, keramiker är jag på fritiden) kan vara ganska jobbigt och alldeles underbart, att få brinna för något som man dessutom får betalt för! Men som sagt, ganska jobbigt ibland, tankarna går runt, runt, runt….

#8 Du har så rätt …sätt på autopiloten och invänta

#9, Så hade jag det i ca 10 år… att jag brann för jobbet. Älskade jobbet, hade ofta 120-150 timmar + på flexen, inte för att någon tvingat mig utan för att det var så kul att jobba.  Fast att brinna är en riskfaktor för att blir "utbränt" vilket jag var jäk…. nära för några år sedan. hmm  Sen gick jag ner till ½-tid och lämnade frivilligt ifrån mig dom "roliga" arbetuppgifterna med insikten att jag inte tål att brinna mer för mitt arbete.  Det är bättre, men inte lätt att ha dendär margarinfabriksinställningen till jobbet! faller mig inte naturligt.

Ups, så jag sitter i en annan tråd och diskuterar kemi med en kemist (he he).   Var alldrig mitt favoritämne, var övertygad om att jag alldrig skulle jobba med kemi. Först på senare år med keramiken har jag börjat tycka det är spännande och kan frivilligt plocka fram gamla kemiböcker på kvällen o läsa i!

Men igentligen, vad är det med oss människor, vi har ju det så j-klrs bra, varmt hus, mat på bordet, kläder m m och ändå är vi inte nöjda, vad vill vi, jag är likadan själv, men försöker att värdesätta det lilla i livet, skogprommisarna, mannen, kissarna, att folk tycker om det jag gör,  värdesätta att bara få finnas till och ta emot allt som bjuds. Som i dag -3 kallt och strålande sol, hur underbart som hällst, vi skall strax ta på oss och gå upp på kinnekulle och en lång härlig promenad och ändå, känns det inte riktigt bra, något gnager, jag borde vara hemma och göra klart beställningar, fat, krukor, halsdukar och vantar… tiden tiden den räcker ju aldrig, ändå har vi alla lika mycket tid, förunderligt det där.

Igår var vi nere vid vänern och gick en sväng och på vägen hem passerade vi två av de massa små torp och boställen folk har bott på och livnärt sig på för en tid sedan, det fanns plats för en ko ett par grisar några höns, ja ni alla vet vad jag menar, gubben jobbade på någon av de större gårdarna frun var hemma med barn och hushåll, var de nöjda? vad drömde de om? eller var drömmarna inte sky high utan lite mera normala, vad har hänt med oss, varför är vi aldrig tillräckliga utan måste jaga mera hela tiden, allt blir bara jobbigt och inget finns det tid för, visst är det hemskt!! Var är glädjen ?! Det är väl all stress allt vi skall hinna med och finnas till för, att vi måste bevisa hela tiden att vi duger, räcker till, har åsikter om, syns m m     Nej vad dystert det blev, trots allt så har vi ju det så bra, det är bara hjärna som glömt att fatta det, så nu talar jag om för den: Att idag blir en underbarar dag med mycket kärlek och värme! Tjing

#7

Vad starkt av dig att berätta om din situation. Det är också ännu starkare att du tar tag i den, genom att gå i terapi.

Det är ingen tvekan om att du är duktig på att dreja. Du gör din grej och du har din kundkrets. Andra keramiker kanske inte är konkurrenter till dig? De gör kanske helt andra saker och har därmed en helt annan kundkrets?

Jag hoppas att du snart får tillbaka den glädje som du säger dig haft.

"Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar!"

#6

Nu ska jag gå och göra mig en kopp kaffe! Den storyn var bra, Tack!

#12 Innerst inne är nog alla nöjda med det dom har om man bara  får vara frisk. Tror dom flesta av oss bara vill ha så man klarar sig .Vilket kan vara rätt tufft för många.Särskilt om man väljer ett konstnärligt yrke och i dessa  yrken får man välja  bort vissa saker som dyra bilar senaste modet etc etc.För det är så krasst att man har samma villkor som liten småföretagare som dom stora bolagen som kan trots jätteförluster finnas kvar för dom har helt andra resurser..Klarar du inte att betala in momsen en månad  som småföretagare och då kanske vi pratar om 5000:- spänn så är du körd..Det är precis dessa saker som kan ta bort mycket av glädjen i skapandet.

Idag krävs det mer än att bara ha en ko och en gris och lite mark att odla för att överleva.Går inte att jämföra hur det var förr.Dom flesta dog unga i sjukdomar och barnsäng och önskade nog att veta att dom hade mat till barnen över vintern ,vilket dom inte alltid hade.Det var nog deras dröm..då

Jag hoppas varje månad numera kvartal att jag ska få hålla på med det jag gör 3 månader till..Det är ingen ny bil jag vill ha eller dator utan bara få hålla på med det jag brinner för…och det kanske är lyxigt i sig*L*

tack för personliga och intressanta svar.., här en sammanfattning från #1 och nedåt.. Motgångar=nya ideer utveckling,hitta guldkorn i vardan,börja dagen med att le,stearinljus till frukosten.., promenad,läsa och dricka te och kanske byta ut ordet "måste" till ett ska med positiv klang.. ,tänka gott om andra även dom"elaka" ger oftast godhet tillbaka.., ta hand om kroppen.., undvika bitterhet genom att vara här och nu och inse att du är en värdefull varelse på alla sätt.., för att uppskatta det goda ska det vara lite jävligt ibland.., för att bli stark kan man vara svag ett tag..,stilla tankarna,sakta ner snurren.., Nu ska jag gå på äventyrsbad med min son..åka rutschkana strömvirvlar och bubbelbad…

Nu lät det som att jag avslutade tråden.. det ville jag ju inte..! Fortsätt gärna på den för det är väldigt intressant med allas tankar kring detta..,verkligen..

Det är just det där,tomica som jag vill hitta tillbaka till…

#12 m.fl. Vi människor kan nog vara lite masochister ibland, det kan vara lustfyllt att plåga sej med alla måsten istället för att njuta av det positiva i livet och det här kan vara väldigt svårt att ändra på, även om det låter paradoxalt. Jag tycker att meditation har en fin effekt när det snurrar för många "måste" "borde" i skallen och kroppen, sätta sej en stund i stillhet och försöka få tyst på sorlet inuti, hitta sin inre bas och få perspektiv. Jag brukar också tänka på människor som har riktiga problem, svår sjukdom, cancer t.ex. vilken idiot jag är som inte njuter av allt jag har. En sak är säker: Det här är saker man måste jobba med, det löser sej inte av sej självt.

pyromanen:

Vad kul att ha en branschkollega på sajten, har noterat att du besittter en del kemikunskaper…

Jag jobbar också halvtid, har gått i samtal i tio(!!!) år och får kämpa varje dag för att se det ljusa i tillvaron, vissa dagar går det riktigt bra, andra mindre bra. Det är ju för en del av oss så att vi strävar efter en bekräftelse som våra föräldrar inte riktigt förmått att ge när vi var små, vi försöker sen fylla tomrummet inuti genom att få bekräftelse av andra och jagas av ångesten inuti, ett ekorrhjul. Det riktigt intressanta är ju, vad händer om jag slutar springa i hjulet, om jag rider ut stormen, hur skulle världen se ut då? Här finns den verkliga potentialen hos människan, men det är JOBBIGT! Det gör ONT!

Hej igen, jag menar inte att vi skall tillbaka till det gamla tänket, samhället´, utan kanske mera, att vi kan försöka att nöja oss med, att vara ganska bra, och vara stolta över det, vara glada att vi finns till för våran egen skull och för andras, verkligen våga lita på att någon tycker om en och tycker det man gör är fint, kan man försöka att hitta den grundtryggheten så är nog mycket vunnet, men som du skriver#19 all denna bekräftelse man vill åt, för att en kort stund må bra, och ävdå vågar eller kan man inte tro på den, eftersom det är så svårt att värdera sig själv, ja huva, människan besitter nog för många kunskaper ibland.

Promenaden på kullen var iaf jättehärlig, solen sken och det var riktigt gott, kännde verkligen att jag bara blev hur lycklig som hällst, bara för att just jag fick känna detta!

Jag tror att svaren på alla existentiella frågor redan finns inom oss själva.., varje droppe vatten varje snöflinga sten är unik.., precis som vi människor, och vi är värdefulla..,kloka fantastiska var till mans..  Jag tror starkt på att "träna" mina tankar till ett ljusare tonläge genom upprepningar affirmationer.., och att lugna ner dom genom någon form av meditation,ja bara genom att tända stearinljus och fika i lugn innan jag far till mitt arbete har hitills gett mig väldigt mycket positiv kraft och affirmera direkt när jag vaknar att idag är en kanondag.. Jag har alldeles nyligen börjat med denna tanketräning och upplever det som att det finns en kraft..nästan magisk som väntar på att få komma fram… Det gäller nog att vara envis och inte släppa taget om sin personliga träning, utan köra på så att den blir en naturlig del av ens vardag..

Nåt mer att träna på: I våran kultur ä vi nog väldigt benägna att slå på oss själva över saker vi borde ha hunnit/gjort anorlunda snarare än att klappa oss själva på axeln över vad bra vi gjort.  Och klart man mår bättre och blir gladare av att få mycket klapp på axeln jämfört med att få mycket stryk.

Klapp på axeln till Kinnekulle, att gå ut en promend i fint väder idag var riktigt smart! nåt av det vettgste man kan göra! (du hinner säkert sticka vanter så det räcker änddå och spelar det nån större roll om du hinner sticka några fler eller färre?)

Men det är lättare dethär med att klappa sig på axeln när man presterat märker jag. Har jag varit duktig och städat, då är det lätt att klappa sig på axeln. Men om jag tar beslutet att inte åka på föräldramöte för att jag är trött och behöver vila, då vill den inre rösten inte riktigt säga vad bra att du tog rätta beslutet att stanna hemma och vila utan den säger att så trött är du väl inte,det hade nog gått bra, vad är du för mamma?

Jo du "22" det var verkligen rätt beslut om promenaden, jag känner mig fortfarande glad och lycklig över den och det fina vädret! sedan tror jag att om du väljer att stanna hemma från typ föräldramötet så är det rätt beslut om man verkligen känner så, du vet aldrig när du måste ha de krafter du samlar då, det är ju skilnad när man bara skiter i det om och om igen, bara för att man just inte bryr sig!       och nr "21" tankens kraft är  ju  den absolut starkaste, så visst spelar det roll vad man säger och tänker, hjärnan hör ju antingen du pratar högt eller tyst, så därför massor med goda varma tankar till er alla här på saijten! Men visst är det här en bra disskution

Jag är trött på att bli illa till mods när jag får beröm.., det bottnar i en dålig självkänsla dock, som nog går att förbättra.. Däremot tror jag att höga krav varvat med självkritik är mindre bra för en själv och ens närmaste då det i mitt tycke finns en så negativ känsla kopplat till krav och självkritik.. Om jag är tillfreds med mig själv och livet fattar jag goda beslut och rätt..(det där lät ju riktigt bra)..och har kanske lite extra krut när det ligger på med arbete föräldraåtaganden osv.. Jag vill gärna nå dit så jag övar vidare..

Efter tips i en populär bok ( Självkänsla nu! av Mia Törnblom) så har jag börjat med Bra-bok. Rådet är att varje dag skriva ner minst tre bra saker jag gjort, hur stort eller litet som helst. Jag har modifierat det lite till att det kan vara saker som bara skett under dagen, eller bra saker jag gjort. För att när svårare tider kommer kunna gå tillbaka och konstatera att jag faktiskt inte lever ett skitliv. När man är riktigt nere är det ju så lätt att känna att det varit så i evigheter. I Bra-boken ingår också att man skriver ner vad man är tacksam över och vad man behöver hjälp med.  Jag var otroligt skeptisk innan jag började och innan jag läste boken, men var desperat efter förändring och för mig har det hjälpt till förändring. Har också börjat affirmera så ofta jag kommer ihåg (vilket ofta står under hjälprubriken…)

Och så är jag otroligt stolt över att jag yogar så gott som oftast två gånger i veckan, och det i sig har gjort mig till en mer vältränad person rent fysiskt och det i sig har gjort mig till en mer välmående person rent psykiskt. Kropp och själ hänger i hopp hur mycket vi än försöker skilja på dem!

#25 Ett annat boktips som kan kasta ljus över vilka vi är inuti är boken "Om barnet inom oss" av Patricia Thudor Sandahl, vågar man se så djupt in så är det inte svårt att förstå varför vi kan plåga oss själva så mycket som vissa av oss gör (i alla fall jag själv), handlar mycket om att inte bli sedd och den kränkning det leder till, en sak som kan prägla hela ens existens, svåra saker att läka.

Läste nyss en bok av Elizabeth Gilbert, Lyckan, kärleken och meningen med livet.

Elizabeth befinner sig i ett ashram i Indien och får kontakt med andra som är där. Där sägs "Det bästa vi kan göra i vår obegripliga värld är alltså att öva på att hålla jämvikt inombords, vilket vansinne som än råder där ute. Sean, den irländske mjölkbonden, förklarade det så här. Tänk dig universum som en stor snurrande motor. Då vill man hålla sig längst inne, ända inne i hjulnavet - inte i utkanten där det virvlar som värst och man kan brytas sönder. Det lugna navet - det är hjärtat. Det är där Gud bor i dig. Sluta söka svaren ute i världen. Kom bara tillbaka till navet, så finner du alltid frid".

Oavsett det där med Gud och vad man tänker om det, så handlar det ju mycket om att acceptera, respektera, tro på sig själv för den man är. Att öva är det som gäller. Det här med positiv träning är bra. Kay Pollaks bok att växa genom möten är också en bra vägledare.

#25

Kul att du har hittat hjälp!

Nu är vi inne på andra ifocusdomäner..,kul tycker jag ,för keramik är så nära den inre sidan av oss ..,personlig utveckling, andlig psykologi häxa beroenden osv.. 

Heart.. Det inre navet är drejskivan väl..? Där finner jag ro och frid.. men när jag slirar utåt blir det lite stressat dock…

Tomica. Visst, för oss lerälskare så mår vi nog bäst när leran sitter i mitten. ;) Särskilt när man ÖVAR på spånplattor. :)

Hej allihopa!

Jag hade också en period i mitt liv då jag inte ville gå till verkstan där jag hyr in mig och då hade jag bata 10 minuters gångavstånd dit.

Jag var för deprimerad att gå dit även fast jag visste att jag skulle må bättre om jag gjorde just det.

Jag var tvungen att gå till botten med mina problem, sökte hjälp och tillät mig själv att må riktigt dåligt under en period, skönk ner till den absoluta botten. Men sen tog jag mig upp igen och plötsligt var det som att jag började leva på riktigt som om jag inte gjort det förut.

Vad vill jag säga med det här då?

Att jag tror att man inte bara kan försöka övertala sig själv att allt är bra. Jag vet att det kan fungera (för jag har testat själv) men i mitt fall fungerade det bara ett tag sen blev jag deppig igen.

Ibland måste man tillåta sig att må dåligt så att man får ur sig det och sen kan allt bra bli bättre!

Nu har jag längre till verkstan men är där så ofta jag hinner med!

#32 Gratulerar, har också en annan sorts motivation nu efter min depperiod, handlar mindre om bekräftelse, mer om skaparglädje,´känns det som.

Törs inte starta en ny tråd. Idag är det jobbigt. Kommer att gå in och jobba "timmar" och inte utifrån mina önskemål, utnyttjad? ömsesidigt delvis?. Saken är den att jag varit hemma i snart två år och är rädd efter allt som hänt.

Oj så flummigt det låter..

Bra! Mera flum!!

Jag tränar mej på att uttrycka mej i mer positiva ordalag i alla sammanhang. Tex istället för att säga till barnen att "-Glöm INTE gympapåse idag" säg "Kom ihåg att ta med dej gympapåsen idag."  "Cykla INTE i vattenpölen!" säg " Cykla vid sidan om vattenpölen!". Ordet INTE är ett ord som används för mycket tycker jag, dessutom är det just ordet INTE som fastnar i vår skallar.

Ett annat ex på hur man uttrycker sej lite mindre positivt är ordet SJUKT… Ex "denna grejen är helt SJUK!" Själv föredrar jag något mindre dömande ordalag… Ex "denna grejen var annorlunda…"

Det är ju en sak upp till var o en hur man vill uttrycka sej - för min del tycker jag det är härligt när min skalle är fylld med positiva ord o tankar!

Jag kan verkligen skriva under på att man inte ska använda ordet inte om man kan säga på något annat sätt. Jag hade en gång gjort upp med en kompis om att träffas i närheten av där jag bor. Mycket tydligt sa jag: "Gå inte över till andra sidan av järnvägsspåren." Tryckte verkligen på det, flera gånger. Gissa vart hon gick!

Det slutade med att vi inte träffades. Till saken hör att hon inte hade mobil.

Så skönt att läsa att andra också lider av samma åkomma, alltså återkommande deppighet. Inte så att jag önskar det för någon…men det känns alltid skönt att inte vara ensam om att ha det jobbigt, och det är bra att kunna få lite tips och råd hur man tar sig upp när man halkar ner i det mörka…

Jag försöker också med att le, jobba med att ändra mina tankar från iaf svart till grått, om nu vitt är för långt bort. Att promenera på stranden, skriva, fotografera eller vara kreativ på andra sätt. Fast ibland orkar man inte ens det. Jag upptäckte keramiken i somras och är helt såld. Har precis börjat på "kurs" i en kamratcirkel och försöker lära mig så mycket jag kan av de andra där. Att sitta och knåda, forma och skulptera fram saker ur en lerklump gör att tankarna håller sig sysselsatta med annat. Att se hur det man har för sin inre blick växer fram ur den oformliga klumpen, gör underverk med sinnet.

Att bli nedstämd, deppad kan komma när man minst anar det och vem som helst kan bli drabbad. Jag trodde inte att det skulle drabba mig när jag för 8 år sen satt i villa med barn, man och volvo….(ingen hund). Sen kom några år med mindre positiva saker som hände. Skilsmässa, försäljning och flytt från mitt älskade hus. Mormor som var min ledstjärna gick bort, jag blev långtidssjukskriven och miste sen arbetet. Min tonårsdotter blev psykiskt sjuk och sen var spiralen igång….den snurrar ibland snabbt och ibland står den still….jobbigt är det iaf. Så jag känner med, och förstår alla här som inte alltid är på topp. Skänker er alla en tanke och säger bara: GE ALDRIG UPP!!!

När det var som värst på ett jobb jag hade så brukade jag faktiskt köra skratterapi med mig själv. Helt enkelt börja garva högt för mig själv. I inledningen är det naturligtvis konstlat och känns helt befängt. Men det är ju så knäppt att stå och asgarva högt för sig själv åt ingenting så ganska så snart så har skrattet blivit äkta. Och så var det lättare att gå till jobbet. Funkar naturligtvis inte till 100 procent och löser ju inte själva problemet. Men det kan rädda dagen. Så småningom sa jag upp mig.

Till saken hör att när man skrattar så frigörs glada hormoner i kroppen och de frigörs även om skrattet från början inte är äkta. Likaså frigörs välgörande hormoner vid t ex promenader. Det är därför motion är så viktigt för välbefinnandet, synd bara att åtminstone jag hellre lägger mig med en påse godis och ser på film när det är gråmulet inombords.

Det känns verkligen befriande att veta att man inte är ensam att tycka att livet är tungt ibland. Livet är väl inte enkelt för någon kan jag tänka. Promenerade i dag till mötet med min tillfällige chef. Mötet blev bra och det kändes bra och jag kunde ställa de krav jag kan ställa upp på. Hoppas bara att allt skall funka nu. Vägen tillbaka från "väggen" är inte enkel. Jag valde själv att säga upp mig från mitt tidigare jobb för snart ett år sedan för att bara få jobba med keramik och trädgård och leva på en snäll make.

Precis nu när jag skriver sitter en liten talgoxe på fönsterbläcket och tittar in, det kan jag bli glad för. Sedan är jag tacksam över denna diskussion och att alla bjuder på sig själva.

Ett annat tips om det känns riktigt jobbigt, att på en skala ett till tio skatta hur jobbigt det är, ofta blir det inte så illa, kanske landar på tre-fyra istället för tio. Det här är ett tips från en bok om KBT (kognitiv beteende terapi) som jag skummat igenom. En annan sak som stod var att om man inte haft så bra föräldrar så får man bli sin egen bra förälder, ett bra råd tycker jag.

Always Look on the Bright Side of Life

Some things in life are bad
They can really make you mad
Other things just make you swear and curse.
When you're chewing on life's gristle
Don't grumble, give a whistle
And this'll help things turn out for the best…

always look…..

If life seems jolly rotten
There's something you've forgotten
And that's to laugh and smile and dance and sing.
When you're feeling in the dumps
Don't be silly chumps
Just purse your lips and whistle - that's the thing.

Grattis Obama….!!!!

Lånade och tittade på gamla "Raskensfilmerna" (eländeselände). Det var inte bättre förr! kanske inte bättre nu heller, men iallafall andra problem. Mat, sjukvård och värme har vi. Dör gör vi förr eller senare ändå, kanske märks det alldeles för lite…?(uppdelat samhälle, sjuka, gamla, friska på var sin plats). Det tar slut, vi har inte oändligt med tid, slösa inte bort den, leta efter guldet i tillvaron!