Va? Det har jag aldrig hört talas om. Jag har varit med om 2 ugnshaverier där tempen gått upp i 1300-1400 grader. Det som hände då var att en del glasyrer hade börjat rinna men själva leran var hård och sintrad. Jag slog isär en del saker, så det syntes väl.

Jag har en erfarenhet som kanske har lite med det här att göra. Råkade plötsligt ut för att mina muggar sprack efter bara en kort användning och tillsynes utan anledning. Jag hade min vanliga lera, glasyr och brände i samma temp som vanligt. Men elementen var på upphällningen så ugnen gick längre tid än normalt. Värmearbetet blev alltså större än tidigare. Fick höra av en erfaren keramiker att detta kan göra grejerna skörare. Det dunstar helt enkelt material från godset som förändrar dess egenskaper. Efter att jag bytte ut elementen har jag inte haft dessa problem.

jag har bränt en lera til drygt 1300 som hälst inte vill ha mer än 1260…. och en timmes utjämning på det.  En ugnsform var så skör att när jag höll i ena sidan så knäckte formen avsin egen vikt.

Jag associerar ordet översintrat till att det blivit för högt skröjbrännt och inte vill ta emot glasyren. Att porerna blivit för stängda.

#4 Det kallar jag bara för sintrat! Det jag menade i det här fallet var vad som händer med gods som överskrider sin sintringstemperatur.

Jag tycker det verkar så ologiskt att det blir poröst igen, så jag undrar om någon vet (eller kan fundera ut) vad som händer med godset egentligen. Att det sintrar mer, alltså förglasas ännu mer, borde väl inte göra det mindre hållbart? Jag förstår inte vad som händer.

Alla ämnen förgasas-förångas vid tillräckligt hög temperatur (värmearbete) så det är inte så konstigt att även lera har en del ämnen som helt enkelt kokar bort och kvar blir de material som är mer eldfasta. Då blir godset mer som en porös tvättsvamp full av mikrohål. Egentligen räcker det med att lättflyktiga ämnen krymper ihop vid överbränning och lämnar skärven mer porös, de behöver ju inte "flyga iväg" utan bara minska i volym.

Exakt vilka leror som är känsliga för detta går inte att säga. Alla leror - massor grävs från början upp ur marken och naturlig variation finns det alltid, hur mycket man än labbtestar varje parti. En ledtråd är den angivna maxtempen, ett högt max gör leran tåligare för övertemp, ombränning och liknande men den är inte helt avgörande.

Den bästa försäkringen heter käglor … och förstås guldsäkring eller dubbla kontaktorer. Men inget slår personlig koll på en kägla genom ett kikhål i ugnen.

Då hade Mullvaden rätt! Tack för svar!

Ja, så måste det ju vara, dvs att det hänger ihop med lerans max-temp. Jag hade i mina 2 överhettade ugnar stengodslera som har intervall runt 1300, vill jag minnas. Så det var säkert därför de höll trots temp. Fast det mesta vart skrot ändå pga glasyren som rann som snor.

Detta hände när jag hade praktik hos en keramiker med en gammal ugn+automatik som var svårhanterlig. Det jag lärde mig mest av det var precis det som Lars T skriver, att koner är det bästa sättet att följa ugnsbränning. Koner är pålitliga.