Bra fråga, själv får jag väldigt ont i handleden när jag centrerar lite större klösar. Man borde ha nåt verktyg som man kunde pressa med.

Jag centrerar 10 kg till mina handfat och nuförtiden så går det alldeles utmärkt utan några styrkeuppvisningar. Man lär sig med tiden, fast jag kan nog inte förklara riktigt hur jag gör. I början använde jag hela underarmen, det är ju ett sätt att undvika att få ont i handleden. 

Jag brukar börja med att grovcentrera genom att snurra mycket långsamt och slå leran med båda händerna runtom, tills den är någotsånär jämn och på rätt plats. 

Sen tror jag mer på utmattningstekniken än styrketekniken: efter en stund så ger leran helt enkelt med sig, bara du är konsekvent och håller dina händer där du tycker att också leran ska vara. Ta ett steg i taget, det är är mycket synd och onödigt att få ont i handlederna. Tänk också på att leran ska vara mycket väl knådad och inte för torr för att vara smidig. När du centrerar en liten 500 grams-klös så kan du med enkelhet göra det även om leran är lite för hård. Men det är inte lika enkelt med 10 kg.

/Sofia

Jag har i många år centrerat ungefär som du (ALM) beskriver.

Jag har aldrig fått ont i handleden.

Nu är det VÄLDIGT sällan jag centrerar tio kilo iofs. (men det har hänt) Men när jag centrerar två, tre kilon eller däröver, samt när jag ventrerar på gipskiva, så brukar jag entrera med båda händerna.

Dels centrerar jag med vänsterhanden som beskrivet. Men jag centrerar även med högerhanden, genom att lixom dra handen åt mig.

Om klösen är stor, gör jag ofta så att jag börjar med grovcentreringen. När det är gjort, så tar jag upp en bit av den översta leran, och centrerar -men bara så att den är centrerad ovanpå sas. Därefter tar jag ytterligare en bit, som jag kör upp i en stapel, och centrerarigen, och arbetar mig på det sättet neråt tills jag kommer till botten.

Jag har kom t på att om man har en stapel, som är centrerad, så kan man trycka rakt ner, utan att centreringen rubbas.

På så sätt kan man exempelvis centrera rätt breda klösar, genom att först centrera en smalare stapel, och sedan trycka den rätt ner. (Praktiskt när man drejar fat exempelvis)

Jag gör lite olika på olika skivor. På min nuvarande elskiva som jag sitter i golvhöjd på stödjer jag exempalvis armbågen mot låret i stället för magen. (Jag sitter rätt bredbent.)

Förr körde jag alltid på full speed, när jag centrerade. På min nuvarande skiva kör jag emelleretid mycket långsammare. och när jag fått det någelunda centrerat händer det att jag sänker fatren utterligare. (På sparkskiva kör jag nog fortfarande på full speed tror jag .)

På riktigt stora klösar (10 - 15 Kg.) har jag ibland skjutit ifrån mig med bägge händer när jag centrerat nederdelen samtidigt som jag i hr varvat mellan att centrera botten, och att centrrera uppifrån och ner som jag tidigarae beskrivit.

När vi kommer upp långt över fem kolo, måste jag medge att det kostar en del kraft. Men aldrig så att jag fått ont. Tvärtom; Jag lider av gikt, som ibland går ut över händerna. Men varmt vatten mjukar upp lederna, och mjulka långsamma rörelser gymnastiserar händerna, så att dom blir rörligare. Så en omgång drejning är ofta väldigt välgörande när jag har ont i händerna.

(Men knådningen kan vara hård däremot) Nu drejag jag helst mindre saker när jag har ont. Men det hjälæåper på goilten !

Jo just det: Ibland använder jag också undersidorna av händerna. Altså den delen mellan lillfingrarna, och armarna - yttersidorna av händerna sas.

Jag har förstått att det finns smidigare tekniker än min, men jag behärskar dem inte. Men man kan centrera utan att få ont i händerna så i alla fall.

Håller med #2 …Det är svårt att förklara..Man behöver inte vara speciellt stor eller speciellt stark för att ta stora klumpar…Allt handlar om teknik ,teknik,teknik..

Ja, om man bara anpassar hastigheten och ger sig till tåls, följer leran med av sig själv…..man behöver inte alls vara särskilt stark för att centrera stora klösar. Bra om man hittar div. stadiga positioner, som t.ex. "armbåge mot höft" och liknande. Men framför allt: Leran gör jobbet själv (nästan), om man bara ger den tid, och trycker måttligt men stadigt.

Bosse

Börja med att centrera så mycket lera du kan. Forma sedan klösen som en kon. Slå sedan nästa klös på den centrerade klösen och pressa ut den överden centrerade och forma på nytt till en kon. fortsätt på detta vis tills du har önskad mängd lera centrerad på skivan.

Har fått lära mig att inte centrera stora klösar på mitten. Låter ju jätteskumt kanske. Man slår och jämnar till klösen så att den är någorlunda rund och sen drejar man en grop i mitte trycker man med handloven ner i mitten, och skjuter ifrån så att man sprider ut leran och "centrerar" liksom längs kanterna istället. Du omfördelar leran på ett mycket enklare sätt så. Tycker jag.

Jättetack för alla tips! Jag ska prova några nya tekniker så fort jag kan. Kanske det funkar att dela upp knådandet i mindre bitar också, och slå/knåda ihop dom på slutet?? Att knåda 10 kg i en kluns känns stort….(jag ska prova med 5 kg snart, har aldrig drejat mer än så på samma gång, 10 kg får bli nåt att se fram emot…) Gillar verkligen det här med att så många vill hjälpa till och dela med sej av erfarenheter och kunskaper! Hade inte varit här på några dagar och nu hade jag en massa bra att läsa! glada midsommarhälsningar från Agneta.

Det är lättare att slå leran när man bearbetar större kvantiteter..

Jo, jag skulle aldrig palla att knåda up en tiokilosklös på en gång. Det är som sagt sällan jag gör så stora saker. När jag är uppe på tio - femton kilo befinner jag mig på gränsen för vad jag egentligen behärskar.

Men jag tycker det är rätt hårt att knåda upp det trots att jag delar det för att knåda ihop det mot slutet.

Här är mina tips:

1. Välj rätt lera! När man drejar smått spelar leran inte så stor roll men när du kommer upp lite i storlek kan det göra stor skillnad. Vissa leror är hårda som sten eller tvärt om. Med eller utan chamotte/molokit spelar också roll , frammför allt för stabiliteten och om du nu tänker att du ska dreja väldigt stort eller flackt.

2. Jag brukar skita i att knåda leran. Jag har aldrig fattat visten med det. (Jag har en stark misstanke om att de som en gång började knåda leran skull skrattat ihjäl sig över att vi fortfarande står och knådar leran när den är så himla fin, jämn och luftfri som när vi får den ur paketen…)

Sen tar jag i alla fall hela klösen och dänger den ett par gånger i bordet och ser till att den är kornisk under så att du inte får luft under.

3. Använd en platta som sitter knökahårt! Det är jäkla irriterande att ha bara så lite vobblande från plattan när man börjar lägga fat ner.

4. Jag klapparar och bankar på leran medans derjskivan snurrar sakta tills den har en har en bra kornisk form.

5. Ta det lugnt:) Hasta inte. Lägg armbågen som stöd vid höften och luta dig frammåt om det behövs.

6. Centrera olika delar av leran åt gången.

Knådar inte heller, har aldrig fattat vitsen med det. Jag stukar till "akiverar " lera bara.

#11:2 som jag förstått så är det för att få bort smuts, ojämnt fuktig lera och luftbubblor. Det finns oftast inte i dagens paket men det ökar också plasticiteten i leran. Hur man idag har klarat att göra massor där det inte märks någon skillnad före och efter knådning vet jag inte men jag tror att det var grunden till att man knådade.

#11:5 just så gör jag också och man behöver inte ta i ett dugg utan bara luta sig framåt!

Ni som inte knådar leran, använder ni lerkvarn till lera ni ska "återanvända" eller hur gör ni?

Jag kör mitt överblivna genom lerkran. Den bearbetar jag inte heller utan bankar några gånger i bordet så att den mjuknar lite.

Jag knådar inte heller. Slår leran däremot några varv genom att skära den snett underifrån och upp, vända ett kvarts varv och dänga på den på klösen igen. Ja ni vet säkert vilken teknik jag menar. Men det funkar bra om man både behöver få ut mycket luft ur gammal lera eller bara mjuka upp en ny.

Rörande detta med knådning: När jag började dreja fick jag lära mig att man framför allt knådar för att få ut luftbublor ur leran.

Om man inte fick utan luftbublor, sade man kunde man riskera att pjäsen sprack, eftersom leran krymper mer än luften.

Vidre sade man mig, att leran blir smidigare, och mer homogen, och därmed lättare at dreja.

Senare har jag läst, oh hört erfarna keramiker, som jag har stor tillit till, påstå att detta om luftbublor i mångt och mycket är en myt. Dels har man vid laberatorieförsök påvist förekomsten av förhållandevis stora bublor i keramik, som till synes inte har påverkat keramikens tekniska kvalitet nämnvärt, och dels har det påståtts att man faktiskt inte alls får ut bubblorna ur leran genom knådning. Visserligen kan keramik spricka som följd av luftfickor, säger man; Men det är i sådana fall vanligen tal om väldigt stora luftfickor - inte mindre bublor.

Av ohejdad vana  har jag emellertid fortsatt mit oreflekterade okritiska knådande.  

Samma personer, som har framfört ovanstående påståenden, har emellertid stått fast vid att knådandet är meningsfullt, men nu med nya argument för knådandet: Leran består av kvartsplattor, har man sagt, vidare har man förklarat att när lera får ligga länge nog, lägger sig dessa mikroskopioska plattor åt samma håll, varvid leran blir hårdare, och svårare att arberta med. Om man däremot "motionerar" leran en smula, så kommer partiklarna i rörelse, och lägger sig precis som man knådar i en spiral. Därmed ligger en del av partiklarna i den riktning, som man drejar, och leran blir mer plastisk, och även mjukare.

 Hurvida dessa påståenden är riktiga eller ej, har jag aldrig haft möjlighet att testa. Jag har emellertid inte heller ansträngt mig i någon direkt besvärande grad för att nå klarhet i saken.

Men min personliga erfarenhet säger mig ungefär följande: Jag har knådat lera, som jag har skurit igenom, och sett luftbubblor, för att senare konstatera att klösen efter knådning varit betydligt fattigare på bublor.

Jag har uplevt problem med att dreja när det varit bublor i leran, eftersom trycket inte blir jämt . Saker tenderar att bli skeva när det är bublor i. Det är kanske ett problem som var större när jag började, än det är nu, eftersom jag bättre kan hantera en bubla, lite skevhet, eller ett nålstick.

Jag har uplevt saker som har spruckit pga. luft. Men de gånger jag är SÄKER på att det har varit luft i har det handlat om stora luftfickor, snarare än små luftbublor.

Jag inbillar mig gärna att leran känns smidigare, och mer lättarbetad om den är väl knådad. Att lite småhård lera blir mjukare är inte inbillning - det är jag tvärsäker på !

Om Leran är väldigt mjuk, kan den bli torrare av knådning (knådar på gipsskiva) utan att den för den sakens skull blir hårdare. det gör den enklare at arbeta med, tycker jag.

Jag har ingen lerkvarn, utan torkar leran på gipsskiva, och knådar upp den efteråt. Det är det enda sätt jag vet för att slippa klumpar, och få leran jämnt håtd/mjuk.

Men som regel knådar jag nyköpt mjuk, fin lera också. Den lera jag köper av Cerama har inte en helt jämn kvalitet. den skiftar från försändelse till fäorsändelse. och ibland kan den var lite "ythård". Jag inbillar mig också ibland att det spricker mindre om leran är jämnt torr/blöt/mjuk/hård - särklijt porslin som är så känsligt för ojämnheter odyl.

Hur mycket av det här som egentligen håller vågar jag inte svara på, men för mig är "intuition", eller "inbillning" ungefär lika viktigt. Jag är fullt medveten om att detta inte är något vilt övertygande resonemang - men så är det !

Nu har jag ju sett en del av Zzagas produktion IRL. Och om hon kan åstadkomma det hon gör utan knådning, och dessutom inte har lust att knåda, tycker jag heller inte att det finns någon egentlig anledning att plödslig börja göra det. Och bilderna av Pojas alster ger mig inte heller något att anmärka på, så det är lixom bara att säga samma sak där.

Men som det obotliga vanedjur jag är, kommer jag antagligen fortsätta med mit knådande, så länge jag inte kan få bort dom här grillerna ur huvudet !

Om jag undervisar i keramik i fortsättningen kommer jag troligen likaledes hålla fast vid att man börjar med att knåda. Om någon frågar varför, får jag väl börja förklaringen med ett undvikande "Jag tycker själv att….."

Och nu sitter min (fullkomligt illojala) flickvän här brevid mig  och läser detta, varvid hon helt ogenerat medger att hon själv sällan knådar leran, utan mest slår det i bordet och knådar det tre-fyra gånger - mot mitt femtio per sida…..!!!

Hej !

I äldre keramisk litteratur föreskrivs noggrann knådning oftast som ett absolut måste, för att leran skall bli homogen och luftfri. Och en gång i tden stämde det….leran anskaffades ofta rå, opaketerad från något lokalt tegelbruk etc, eller man kanske rentav grävde och slammade själv. Från det ganska råa stadiet är det förstås a & o att se till att leran blir beredd på rätt sätt - det finns inga genvägar. om man ser till till hela processen.

Men, de leror du köper idag är fabriksberedda, och har avslutningsvis gått genom en vacuumkran innan de paketeras, ganska nyss dessutom, och oftast räcker det med några få bankningar för att få den arbetsklar. Risken med att överarbeta "köpelera" är att man av misstag tillför luft och defekter, i stället för att avlägsna den - särskilt om man inte är så rutinerad.  

Så man kan säga att den "gamla skolan" principiellt har rätt, men man bortser då från hur leror produceras och distribueras idag.

När ett lerpaket förvarats länge (ibland mycket länge), uppstår s.k. lagringsstelhet (som Dolomit60 nämner här ovan), och den försvinner vanligtvis om man bankar lerpaketet 6 ggr ( 1 gång per sida) mot ett hårt underlag, innan det öppnas. Järnhaltiga leror och porslin drabbas som regel snabbare av  lagringsstelhet än "vanliga" vita.

(Fenomenet med lagringsstelhet är ofta upphovet till jordskred. Lera som legat still under mycket lång tid, blir plötsligt "levande" pga en vibration i berggrunden, sprängning, etc.)

Hälsningar   Bosse

Herregud så skönt, nu ska jag ner och slänga lerpaketet i stengolvet några gånger, sen är det bara att sätta igång att dreja stort… härliga tider, strålande tider!!

Jag tror fortsättningsvis att jag på kurser försvarar knådandet med att om man inte har råd med lerkvarn, eller vill gräva lera själv bör man kunna det.

Själv kommer jag under tystnad fortsätta knådandet  - även av ny fin fabrikslera. Om någon frågar mig varför, ger jag mystiska svar som erbjuder kraftiga tolkningsmöjligheter, varvid jag försöker se gammal, och vis ut, för att på det sättet ge intrycket av att jag egentligen ruvar på en väl bevarad hemlighet.

Sådant imponerar givetvis, och förleder elever att ta till sig förfaringssättet utan at ställa besvärande och kritiska frågor….

Herregud …vad har man köpt sig en så dyr lerkvarn till…kommer inte säljas många såna nu*L*

Jaha, så då har jag en beg. lerkvarn till salu…

Ska testa att dänga hela paketet 6 gånger i golvet och skippa kvarnen.

Jag skulle behöva en lerkvarn till återvinningsleran, men det är för dyrt.

# 22

Spar på krafterna Vävra! Du behöver inte ens dänga leran i golvet 6 ggr. Stuka till den bara.

För att undvika att nya myter uppstår här kan man ju då säga att det INTE finns någon regel om att man "måste" dänga paketet i golvet 6ggr för att lerna ska mjukna. Tro det eller ej men man KÄNNER när den mjuknar:)

Hade en kund inne som fått lära sig att man måste röra i glasyrhinken tio gånger innan och att man alltid måste räkna till 20 när man doppar något i glasyrhinken…. som sagt… det finns många idiotiska myter och påståenden som lärs ut.

Jaja, jag dänger min lera alltid ett par gånger i bordet innan jag kavlar eller så, men jag kör alltid min lera i kvarnen innan jag drejar….Leran blir mjukare och lättare att bearbeta tycker i alla fall jag. Jag skulle misstännka att ingen normal en skulle betala mellan 10-25.000 spänn för något helt meningslöst? Jag som har en opererad hand för karpaltunnelsymdrom känner i alla fall att leran blir så mycket bättre att dreja efter jag kört den i kvarnen, så om jag inte hade haft den så hade jag inte klarat av att dreja så mycket. Men visst ska någon sälja sin kvarn nu billigt och dunka lera i stället så hör av er till mej, jag skulle gärna vilja ha en egen kvarn till mörk lera också…

Är karpaltunnelsyndrom en yrkessjukdom? Jag är också nyopererad för detsamma.

Jag tycker  som Lotta2 att leran blir trevligare (jämnt mjuk/hård) att dreja  om man knådar den lite.  Jag är lat, så det är inte mycket knådande jag menar… någon minut kanske för en 2-kilosklump.  Någon kran har jag inte i min lågbudgetverkstad, men det vore ju inte så dumt för återvinningsleran… (som jag producerar mycket av :))  så jag kanske också är spekulant om alla nu ska sälja sina kranar billigt

Hej igen,

Ok, ett litet förtydligande:

Jag menade, att ett någorlunda nyköpt lerpaket normalt inte innehåller någon luft, och det räcker med ett par bankningar för att "få igång" den. Om man upptäcker luftfickor/blåsor under arbetet, är sannolikheten störst, att man själv orsakat dem.

Om leran legat så länge att "lagringsstelhet" uppstått, är de 6 bankningarna av paketet ett snabbt och effektivt sätt att få igång den. Fördel: Snabbt…10 kg lera/20 sekunder.  Nackdel: Jobbigt…man får ju lyfta paketet 6 gånger, plus 6 hårda bankningar….och här kommer lerkranen in i bilden, och eliminerar det fysiskt tunga arbetet. 

Bosse

Jag tycker oxå att det är lättare att dreja om man har knådat igenom leran lite innan, även fast den kommer direkt ur paketet. Det kanske bara är inbillning men då får det väl vara så.

Kul Zzaga, att du nämner det här med mytbildning….ja, här finns en djungel av konstigheter som cirklar runt, och nya skapas ständigt.   Man skulle kunna dela upp källorna i några  grupper:

*S.k. "tips" som misstolkats i ett antal steg, och blivit "freakiga".

*Försök att "märkvärdisera" ett hantverk, som ju egentligen är väldigt jordnära, tekniskt och befriat från hokus pokus.

*Litteratur från anno dazumal, som aldrig uppdaterats. Förutsättningarna förändras ju ständigt, och författarnas uppfattningar är ju inte sällan starkt personligt färgade…

Människans bästa vän är nog trots allt det sunda förnuftet

Bosse

Idag bestämde jag mej för att testa ordentligt om det är inbillning det där med att knåda eller inte. Det är inte inbillning tyvärr… De mindre klösarna gick som väntat bra utan knådning (hade slagit paketet i golvet några gånger), men sen testade jag två klösar på ca 4 kg. En oknådad en knådad. Tyvärr fanns det betydligt mer spiralbildningar kvar i den oknådade. Jag brukar alltid dra upp klösen till en hög topp på drejskivan innan jag börjar dreja för att få bort spiraler, men detta fick jag göra 4 ggr istället för 1 gång och det blir lika jobbigt som att knåda leran. Men jag upptäckte till min glädje att man inte behöver slå leran alls så mycket som jag fått lära mej. Jag kör alltid med den där metoden att dra skärtråden snett underifrån, smälla ihop, snurra kvarts varv osv men DET verkar helt överflödigt! Istället tror jag att det finns risk att man slår IN lera på det sättet… Men ETT moment mindre verkar jag kommit fram till idag!

Jag kommer använda min lerkvarn  fortsättningsvis då jag som sagt inte skulle orka slå paketen i golvet går åt 30-40 kg vid varje drejtillfälle ….Det är även så att jag mäter av bitar som kommer ur kvarnen så jag får exakt vikt på varje föremål.Skall jag först väga varje klump och sen slå den så tar det längre tid..Lerkvarnen sparar nog mina axlar och min rygg en hel del…

Älskar den här tråden! Tack för alla olika tips! Försökt lära mig spiralknådning men bara lyckats knåda in en massa luft… Blir slag i golvet framöver!

Jag knådar upp typ ett gäng 2 kg klösar som jag kastar ihop i varandra tills jag har låt säga 10 kg, när jag drejar brukar jag centrera ca 1/3 del åt gången av den större klösen, brukar alltså centrera den sektionsvis. Brukar använda kroppstyngden och vara noga med att inte ta i för mycket med handleder och fingrar i fel vinkel och gärna stå upp växelvis + stretcha ut fingrar och handleder mellan varven för att slippa värk, det brukar kännas om man håller på och drejar stort efter nån vecka så att träna styrka & stretcha är nog bra bara!