Puttar, ingen som vill kommentera eller ge sin syn på konstkritik? Vad brukar röra sej i huvudet och bröstet när ni tittar på konst, andras och er egen?

Har för mig att jag skrev detta i en annan tråd om samma ämne. Det var dock länge sen jag såg "work of art" och kommer inte helt ihåg hur det fungerade men som regel tycker jag inte det är dåligt eller konstigt att en jury ska bedöma konsten. Det händer ju hela tiden att man blir bedömd, när man säljer nåt, när man ställer ut, när man skickar in tävlingsbidrag… Klart att det till viss del är smak men en del folk klarar faktiskt också av att se förbi sin smak och tänka på om verket kan vara relevant för andra i målgruppen. Dem som bedömer har ju också otroligt olika agendor. En del ska tänka business och pengar, andra ska skaffa mediauppmärksamhet, andra ska bedöma hur utvecklingsbenägen personen är, etc etc. Jag själv har alltid tyckt att "vad fin" är den mest irriterande kommentar man kan få. I alla fall när man är ute efter något konstruktivt. "Fin" säger ju ingenting som man kan bygga vidare på.

# Svårt det där! Dålig kritik svider, men kan ge resultat i längden. Bra kritik är trevligare för stunden.

För övrigt så visas det för lite konst i tv tycker jag trots att det har en säkert lika stor publik som t.ex. sport. Undrar varför?

Kanske just för att sporten inte så lätt kan diskuteras, en ganska enkel och direkt företeelse. Man ser vem som får mål eller kommer först. Man behöver som betraktare av sport en ganska liten träning, i motsättning till konst.

Jag upplever att konstnärer är ganska fragila, att om man inte har något positivt att säga så är det bättre att vara tyst, men när någon vågar kritisera det jag gör, "jag gillar inte den glasyren" t.ex. så sätter det igång en process i skallen som är väldigt bra för mej i längden. Just i work of art så tycker jag att det finns en intressant kontrast mellan konstnärernas ofta oklara idéer sen ska analyseras av juryn som letar efter en "mening" med verken fast det egentligen inte finns någon tydlig sådan.

#8 Jag reagerar lite på vad du säger om konstnärernas "oklara idéer". Det är inte säkert att idén är oklar för att den inte går att verbalisera. Konstnärer jobbar ju trots allt med bild som medium, inte språk.

Kritiker däremot måste kunna bådadera - förstå bild och kunna "översätta" idén till ord. Kanske är det därför deras analys verkar mer meningsfull än konstnärernas vagare beskrivningar av sina tankar?

Vem var det som blev frågad om vad hans målningar föreställde, och svarade "Om jag visste det skulle jag inte behöva måla dem"? Den som kan ge mig namnet på konstnären får en månads Insider!

Att lära sig att ge och ta kritik är kanske en fördel med att gå en konstutbildning. Jag känner mig inte speciellt fragil när det gäller kritik, om den är konstruktiv dvs. Har dock stött en del då jag sagt något som jag inte tyckte var speciellt hårt men blev uppfattat som det. För det mesta inom andra genrer, då alla mina konstvänner också gått utbildningar och är vana att ta kritik på ett ok sätt.

Jo, LenaR, det har du rätt i, jag tänker på tillfällen då konstnärerna helt kan byta strategi efter någon kollegas kommentar t.ex. då ger det ett intryck av att det hela inte är så genomtänkt, MEN, det kan såklart finnas andra dolda motiv och drivkrafter.

Jo, sisela så är det säkert, kan tänka mej att om man blivit antagen till någon konstutbildning så har man i och med det fått en viss "grundbekräftelse" så att man inte tar kritiken så hårt, förstår du hur jag menar?

Jag delar Siselas inställning till konstruktiv kritik. Jag uppskattar och efterfrågar sådan kritik därför att jag upplevt att det bidrar till min utveckling och därmed är värdefullt för mig.

Har alldrig kommit in på (eller ens sökt till) någon fin konstutbildning så det handlar inte om en sån grundbekräftelse" som du #11 föreslår.

Att få konstruktiv kritik innebär naturligtvis inte alltid att jag ändrar något, lika ofta kanske jag inte håller med den som ger kritik och då tar jag inte illa upp men tänker eller säger att nej, så tycker inte jag.

Min enda konstnärliga utbildning är ett år på folkhögskola, "Konstprojektlinjen" på Kyrkeruds Folkhögskola. Något av det mest givande det året var faktiskt genomgångarna av projekten där vi skulle ge konstruktiv kritik till ALLA och ta emot konstruktiv från alla andra i klassen.

# 11, 12 "Grundbekräftelse" kan man ha med sig från barndomen också, inte nödvändigtvid från någon godkänt-stämpel i form av utbildning osv. Har man något slags grundbekräftelse är man säkert mindre känslig för kritik.

#11 Jag har inte serien i färskt minne, så jag borde inte säga något. ;)

Men rent allmänt, jag tyckte nog också att kritikupplägget i serien var påfrestande, men det beror mer på att kritiken ges i ett tävlingsmoment, så fokus är inte på konstruktivitet utan det ska vara så publikfriande som möjligt. Jag tycker det är lika påfrestande med konstpauser och spänningshöjande (spänningssänkande?) väntetider i andra tävlingsprogram. 

Tack vet jag gamla hederliga På spåret! :D

Jag håller nog med Derst och övriga om att kritik kan ge mer resultat i längden, även om man blir förbannad i ögonblicket…

Instämmer LenaR, den viktigaste bekräftelsen får man som spädbarn, faktum är att om man fått för lite av den varan i barndomen så kanske konsten kan vara ett sätt att söka kompensation för detta. Själv har jag nog fått en väldigt blandad kompott som barn och att få ett erkännande för mina alster som vuxen har varit viktigt. Men, det viktigaste har hela tiden varit att själv bli nöjd  med det jag gjort. (Tack för presenten!)

Nej grundbekräftelse vet jag inte riktigt om man får automatiskt av att komma in nånstans. När man väl har blivit antagen på en skola är min uppfattning att man liksom börjar om på noll, eftersom alla tunt omkring en också har kommit in och kan lika mycket eller mer än en själv. Jag tror mer på att man blir tränad i att ge och få kritik. Vi skulle hela tiden presentera våra idéer och projekt och jag har i alla fall många gånger gråtit en skvätt efteråt, men det blev bättre med tiden.

Ja, det kan jag förstå, att man vänjer sej och att det man gjort inte blir "heligt" och det är nog bra.

Konstnärer är självutlämnande människor, det är ju essensen av konstnärlig verksamhet.

Konst som fått vila ett tag o fortfarande håller kvalitetsmässigt har något att ge.

Hur länge måste det vila då?