Jag tycker det funnits en tradition att bränna högt men det sliter på elementen och drar mer el, mest bara dumt. Kanske blir glasyrer mer reptåliga i vissa fall? Är väl oftast ingen viktig faktor.

Ja, framför allt i Norden har det funnits, och finns något slags tradition att bränna stengods väldigt högt, som om den höga temperaturen vore ett självändamål.
Högtemperatursromantik…?
(sticker ut hakan nu 🙂 )
Litet grand som hästkraftskapplöpningen bland bilar…det har bara eskalerat, utan att någon riktigt kan förklara fördelarna….
Det här "racet" har pågått i decennier…varför…?

En stengodsglasyr är inte per automatik "starkare" bara för att den är högbränd.
Den blir optimal när den bränns i den temperatur den är byggd för.
Det gäller f.ö. även leran.

De allra flesta "köpeglasyrer" hos våra vanliga leverantörer är egentligen "kägla-6-glasyrer", även om det påstås annat.

Att hålla sig kring kägla 6-7, har fördelen att ugnens elementslitage minskar påtagligt.
Ugnens känslighet för spänningsdippar på elnätet minskar också.

Glasyrer i kägla 6-segmentet går att få mer färgstarka, färgvalet ökar, och färgerna får mer värme, dvs om man vill det.

Så, jag tycker inte att man skall tveka att prova det temperatursegmentet.
Det kan öppna andra uttrycksmöjligheter, minska elräkningen, och sänka elementkostnaderna.

Tänk på att Charles Darwin har blivit fel översatt och fel tolkad:
Han skrev inte (som många tror) att "den starkaste överlever".
Han skrev "survival of the fittest", dvs inte den starkaste, utan "den som är bäst anpassad" till de villkor som råder….

🙂

Desto högre man bränner desto högre halt av aluminium och kvarts vilket resulterar i högre kemisk resistens, hårdare, reptålighet och så vidare. Men då är det ju både massan och glasyren som får beräknas. Så jo högre temperatur har sina fördelar rent tekniskt.

Så det där alltid återkommande med slitage på elementen och elförbrukning, hur ser räkningen ut om man ser på hållbarheten hos färdig produkt? En högbränd tallrik från royal copenhagen som exempel jämfört med något lågbränt skrammel? Så tror jag man använder mera energi på den dåliga kvaliteten och element är väl inte särdeles dyra om man tänker på hur länge dom håller.

Även om man har råd med täta elementbyten blir det ett irriterande avbrott varje gång det skall bytas.

Självklart finns det en skillnad i hårdhet mellan t.ex. kägla-6-glasyrer och riktigt hårdbränt industrigods.
Frågan man skall ställa sig är om man alltid behöver "uppmaxade" tekniska egenskaper hos den keramik man tillverkar.
Kägla-6-stengods är trots allt fortfarande ett bra stengods i sitt rätta sammanhang. Kanske inte som restaurangporslin m.m., men i de flesta andra avseenden.

Vad jag ville påpeka i förra inlägget, var att det finns flera saker att vinna på att anpassa sitt arbetssätt till det men vill skapa.
Brännekonomi, och utökad färgskala t.ex.

Jag upplever John Britt som en seriös, generös och pedagogisk person. Gillar hans filmer på youtube. Jag bränner i kon 6 och tycker det funkar utmärkt.

Glazy är en fantastisk källa också, och Digital fire!

Lycka till! /Anna

Ja utökad färgskala köper jag som argument men är ju ett annat tema. Skall man ha riktigt många färger så är det också bra med bly, cadmium och så vidare och bränna vid 900-1000 grader

Men i ceramics monthly och flera böcker jag har med studiokeramik finns en tydlig "fetish" att det ska vara cone 10-11 och reduction, helst Porslinslera. Tveklöst är det så och såna grejer är knappast betjänta av hög mekanisk hållfasthet. Jag kan också tänka att dom glasyrer som används i små keramikers verkstäder ändå inte är optimerade för mekanisk hållfasthet tillskillnad mot gods tillverkade inom keramikindïustrin?
Men visst, tallrikar som lätt får repor är väl bra att bränna högre med högre aluminium-kisel innehåll i glasyren då men i övrigt, är repor ett stort problem?

#2: Tack. Precis det jag ville höra.

#6: Ja Glazy är verkligen en tillgång. Väldigt smidigt att få UMFanalysen för ett recept. Det enda jag saknar är att få inritat gränser för vald kon i Al2O3-SiO2 diagrammet. Nu är ju dessa gränser inte entydiga. Det finns ju många förslag.

Enligt John Britt spar man 20-25% bränsle/el vid kon 6 cf kon 10. Det är ju inte oväsentligt heller. Narken ekonomiskt för keramikern eller som ett litet globalt bidrag att minska energianvändningen och CO2utsläppen.

Men jag hävdar att det är fel i kalkylen. Jämför hållbarheten hos Rörstrand och Höganäs keramik. En riktig hårt bränd porslins grej från Rörstrand klarar sig i generationer medans Höganäs lågbrända saker gick sönder hur lätt som helst. Så många brända Höganäs tallrikar drar mer energi än 1 riktigt bränd.

Jo, ler, men det är industrikeramik, är detta ett problem för merparten av oss? Elkostnaden är absolut en faktor som naggar på marginalerna, elementslitage likaså.

Om det är ett ekonomiskt problem så är väl priset på keramiken felaktigt beräknad.

Fördelarna med kägla 6.

Som nämnts tidigare i denna tråd: mindre el-förbrukning, elementen slits inte lika mycket. Fler el-ugnar kan bränna kägla 6. Det är värt att notera att i fall du bränner kägla 10 i en el-ugn behöver du kolla på modeller som grejar det utan att slita ut sig själva, e.g. Rohde TE S serien. Typiskt "bättre" färgrespons i kägla 6, det kan man debattera, beror på vad man vill ha.

Nackdelar med kägla 6.

Att godset blir inte lika hållbart känns som nåt man kan lösa genom att hitta en lämplig lera. Annan färgrespons än kägla 6, jag personligen gillar kägla 10 just av den anledningen, järn börjar göra grejor när man kommer över ~1230 i el-ugnen. Den stora nackdelen med kägla 6 är att många recept behöver Bor i någon form. Till exempel Gerstrley/Gillespie Borate, Colamanit, Ulexit. Vad som tycks ha hänt det senaste året är att man inte kan köpa nämnda bor-föreningar på nåt enkelt sätt på grund av nån EU lagstiftnings detalj som jag tyvärr inte vet speciellt mycket om. Lite oklart hur det funkar, vissa säljer det fortfarande (https://www.keramik-kraft.com/en/Raw-Materials--Special-Products/Raw-Materials-Carbonates-Oxides/Raw-Materials-and-Oxides/Gerstley-Borat-_-Bt-_R365-1.html?sel=53) andra inte (tex. Cebex). Man kan klara sig utan Bor naturligtvis, men som du redan kanske noterat är Bor produkter vanliga i kägla 6 glasyrer, John Britts bok är ett exempel på det. Om du kan leva med den begränsningen eller inte är svårt att svara på.

Fördelar med kägla 10:

Enklare och ofta billigare glasyrer. En typisk kägla 10 glasyr behöver fältspat (Natrium, Kalium) och krita (Kalcium) för att smälta, resten är Kaolin och Kvarts. Ibland behöver du lite Zink. Behovet av Bor är mindre och används typiskt för effekter snarare än att få glasyren att smälta. Behovet av ibland ganska dyra frittor och Litiumkarbonat minskar. Om du vill jobba helt utan "giftiga" / miljöfarliga material så är det ganska enkelt. Man kan göra förvånansvärt måmga järnglasyrer som ser bra ut i el-ugnen. Många klassiska glasyrer är kägla 10 (John Britts bok High Fire Glazes är en bra bok att kolla), det går naturligtvis att göra många klassiska glasyrer på kägla 6 men du behöver lista ut hur. En metod är att byta ut en del av fältspatet mot en fritta (kolla tex. https://www.youtube.com/watch?v=Js7QahNxcOk).

Nackdelar med kägla 10:

Som tidigare, dyrare ett bränna, sliter mer på ugnen, valet av ugn är viktigt. Många klassiska kägla 10 glasyrer är reduktionsglasyrer och funkar inte nåt vidare i en oxiderande el-ugn, celadonglasyrer tex. Det finns fortfarande många som ser bra ut i oxidation men det är lite begränsande onekligen. Om du bränner kägla 6 och utgår från säg John Britts Mid-Range Glazes så är det nästan på antagandet att du kommer bränna i en el-ugn och recepten är anpassade därefter.

Personligen använder jag nästan enbart kägla 10 glasyrer, med järn som primärt pigment. Oftast i en el-ugn eftersom jag inte kan bränna gas och ved annat än då och då. Tycker det funkar bra men det är en smula begränsande.

#15: Lars Tärn har Ulexit i sitt sortiment.

#15 Bra sammanfattning! Hur illa är det med kägla6 keramik avseende hållfasthet? Är detta ett reellt problem? Jag har alltid brännt högt så jag vet inte hur stor skillnad det är, antar att det lättare blir repor? Sen jobbar ju många med lergods så man kan undra hur kritiskt detta är?

#17: Inte särskilt illa, om du frågar mig.

Så länge vi rör oss inom området studiokeramik, får man ett utmärkt stengods inom det s.k. mellantemperaturområdet.

Av de leror som finns hos leverantörerna, uppnår de allra flesta sin maximala täthet inom just det området, och blir också maximalt hållbara.

Om man vill gå längre, och få ännu större styrka i de högsta temperaturområdena, får man söka material som är avpassade för just det, annars vinner man inte mycket på att enbart pressa upp temperaturen.

Om man tillverkar "vanliga" temuggar, fruktskålar och annat ordinärt studiogods, vinner man inte mycket på att förflytta sig till "restaurangporslinsstandard".
Inte minst med tanke på alla tekniska utmaningar som det medför.

Men sedan finns det ju konstnärliga uttryck som faktiskt kräver riktigt höga temperaturer, och det måste ju respekteras.
Men det är en helt annan diskussion.

Vi får helt enkelt inse att ingenting är "dåligt"…..det finns bara dåliga materialval och ugnsval…..

Debatten går lite skevt tycker jag. Man kan få hur fina resultat som helst med lergods till 1000 grader liksom 1100, 1200, 1250 och så vidare är fina temperaturer om man använder sig av rätt material och teknik. Men faktum kvarstår att hållbarheten ökar med stigande temperatur om man så också anpassar massa och glasyr till temperaturen.

Men vad menar du med hållbarhet ler, är det reptåligt? Annars är det väl ingen som förväntar sej att en mugg ska hålla om man slänger den i golvet? Hur är det då med dom vanliga lerorna och dom glasyrrecept man ofta ser, är dom kombinationerna hyffsat bra? Och hur kritiskt är detta, just om man gör tallrikar för daglig användning förstår jag problematiken, knappast annars.

Dom leror man får från fabrikerna är väl bra tycker jag och glasyrerna från dom stora leverantörerna är väl överlag också bra. Det haltar lite med dom glasyrer man hittar recept på i många böcker, inte alltid optimala men man kan ju göra det själv. Om det är ett problem med hållbarheten är väl mest en fråga om vad man tycker det skall vara för en kvalitet. Och hur länge man förväntar sig att det håller. Både reptålighet, att glasyren inte krackelerar eller slits matt på grund av dålig mekanisk eller kemisk stabilitet. Och så vidare.

En klassisk bägare från Sung-dynastin är sannolikt inte tillverkad med hårdhetsoptimering som ledstjärna….och den har ändå klarat att utstråla perfektion och skönhet i 1000 år…!

Så, allt bottnar i vad man vill att alstren skall "leverera"…..

Men hur mycket är det producerat som bara är borta från världen utan att det satt några spår? Det är ju klart att det finns många väldigt fina saker från olika kulturer som kan statuera exempel utan att dom har haft en teoretisk kunskap om materialet. Men det behöver ju inte utesluta att man utnyttjar dom kunskaper som generationer har samlat.