Om det är köpeglasyrer är det väl tänkbart att tillverkare/återförsäljare har information om detta? Annars kan man lära sig att avgöra säkerheten genom att titta på receptet, korthet kan man nämna att matta glasyrer inte lämpar sig speciellt bra till att äta och dricka ur, bariumkarbonat är ej heller speciellt bra men beror lite på mängden och vad glasyren i övrigt innehåller.

Säljs nog mycket som kanske inte skulle anses vara helt säkert, helt stabila glasyrer, frågan handlar väl delvis också om hur farligt det egentligen är, man kan ju fråga sig om en kopp earl grey varje morgon från min blybariummangan kopp går att jämföra med lördagsgodiset, mcdonaldsmålet eller ciggen efter nämnda.

#0: Hej Dianna. Huruvida glasyrer är matsäkra eller inte är en ganska lång historia och jag tror inte jag kan göra den rättvisa men ett par detaljer är värda att nämna.

The dose makes the poison brukar det heta. Vad man försöker säga är att du kan bli förgiftad av massor av olika saker om man bara får i sig tillräckligt mycket av det. Koppar är ett bra exempel. Om du gör en glasyr med kopparkarbonat och glaserar en mugg säg. Hur mycket koppar får du i dig om du dricker två koppar kaffe om dagen? Oklart men du kommer få i dig lite koppar. Kommer du att dö eller bli sjuk? Förmodligen inte om glasyren är rimligt formulerad. Detta skall sättas i paritet med mina kopparrör i föreningen där jag bor. Om jag tappar upp ett badkar kan jag se att vattnet är lite grönt, från koppar i rören. Jag har inga som problem med att konsumera flera liter av detta vatten på daglig basis och det har ingen annan heller eftersom vi håller oss under de rekommenderade gränserna.

När det kommer till glasyrer som du rimligtvis kan köpa eller tillverka själv från material du kan köpa hos en leverantör, säg Cebex, så är det rätt knepigt att göra nåt som är supergiftigt. Jag har inte undersökt de relativa giftigheterna hos olika ämnen i nån större utsträckning, av skäl vi kommer till snart, men Kobol, Barium, Nickel, Krom är förmodligen de giftigaste som du kan få tag på. Leverantörerna kommer förmodligen inte vilja sälja säg Vanadin eller Kadmium.

De största problemen med olika giftiga material är förmodligen din egen hantering av dem. Om du gör en glasyr med Kobolt så kommer du förmodligen exponeras mer för Kobolt än dina kunder. Du kommer också få besväret med att hantera allt avfall som du inte vill hälla i vasken, tex. om du diskar en slev eller pensel full med kobolt glasyr. Du behöver åka till miljöstation och lämna en hink med glasyrrester lite då och då. Av det skälet gör jag mina egna glasyrer och använder ingenting som är "giftigt", Zink, Kobolt, Koppar osv. Allting blir mycket enklare när man kan använda vasken, man slipper också debatten om det är matsäkert eller inte.

Mitt förslag är att du kollar med leverantörerna. De brukar inte vara superglada för att säga att nåt är giftigt, det är inte jättebra för försäljningen. Det finns en essä från John Britt som heter "Is it food safe", https://johnbrittpottery.com/shop/844/ kostar 2 dollar, kan vara värt att läsa.

#0: >> Jag har tycker det är konstigt med alla keramiker som säljer bruksgods överallt men ingen vet om det är livsmedelsäkert. >>

Det beror på att väldigt få keramiker låter analysera och dokumentera sina produkter.
En anledning kan vara att det kostar pengar, och en annan anledning kan vara att man inte vet att man formellt har ansvaret för sin slutprodukt…

Tillverkarna av glasyrer och råmaterial kan bara svara för den produkt de levererar, eftersom de förstås inte kan veta (eller har ansvar för) vad keramikern gör med produkten i slutändan.
Glasyrtillverkarna kan dokumentera sina produkters hälsofarlighetsgrad med fokus på keramikerns arbetsmiljö, men där slutar deras ansvar för sin produkt, och där börjar keramikerns eget ansvar för sin produkt….

Så ser ansvarskedjan för kemiska produkter ut.

En glasyr kan inte kallas "food safe" förrän en keramiker har gjort en dokumenterat "food safe" produkt av sitt material…rent formellt….

Tillverkaren av vetemjöl svarar för att mjölet är väldokumenterat, men de kan inte svara för att mina bullar blir goda……🙂

Nej så är det ju som Bosse skriver, det blir speciellt svårt när man blandar olika glasyrer med varandra eller olika mjöl

Man kan få en god hint om vilka glasyrer som har förutsättningar att bli "food safe", genom att läsa MSDS-bladet (säkerhetsdatabladet) som följer den aktuella produkten.
Om bladet inte följer med, skall man be leverantören om det.

Dessutom: Vissa glasyrer och ämnen kan vara klassade som "ej märkningspliktiga", och till dessa kanske det inte finns något MSDS-blad, men det är ett gott tecken på att materialet kan bli "food safe" i slutändan.

Leverantörer som följer reglerna och har ett samarbete med Kemikalieinspektionen, vet hur detta fungerar, och kan hjälpa till med MSDS-bladen.

Men jag kan också konstatera att det finns leverantörer på marknaden som "flyger under radarn", och inte har så bra koll……

//////////////////////////////

En aspekt till: Man skall komma ihåg, att trots att en glasyr har förutsättningar att bli "food safe" rent formellt, kanske den är känslig på andra sätt.
Kanske mindre lämpad för maskindisk, inte så reptålig, och annat….
Vissa glasyrer kan vara mer lämpade för "starka flashiga uttryck", än för vardaglig användning i ett hushåll…

#2: Hej Björn!

Tusen tack för ditt svar, uppskattas verkligen!

Mvh

#5: Hej Bosse,

Tack för dina svar, uppskattas verkligen! Det känns som en djungel och mycket info att ta in.

Jag förstår, tack för bra förklaring. En fråga dock, vad har återförsäljaren för ansvar i det hela? Tex köpte jag Stengodsglasyr 5955 Vit Täckande från Cebex och fick inget MSDS-blad med i leveransen. Jag har följt anvisningarna till punkt och pricka med hur mycket vatten man skall mäta upp per kilo, siktat genom en sikt med masktäthet på 60 mesh och bränner enligt den rekommenderade temperaturen.
Kan någon då svara mig om den är ok att glasera inuti muggar skålar osv?

Trots superbra förklaring så fattar jag fortfarande inte varför man inte kan garantera säkerhet om tillverkaren ser till att inte ha giftiga material i glasyren och meddelar kunden att om man följer instruktionerna till punkt och pricka då skall det inte vara någon fara.

Om tillverkaren av vetemjölet svarar för mjölet och odlar giftfritt osv då kan jag väl ändå känna mig trygg i att jag får "rent mjöl" tänker jag. Det gör väl ändå skillnad om en tillverkare har gift i eller inte i sina produkter för slutresultatet av produkt.

Jag tycker ändå det är jättekonstigt att man på keramikkurser osv inte får lära sig detta. Lärarna uppmuntrar till att göra muggar och andra bruksgods, känns ansvarslöst eller så är det jag som överdriver, det kanske inte är så farligt.

Hursom, tack för att du tog dig tiden att svara!

Mvh

Skall försöka svara, i omgångar…🙂

Om du inte fick något MSDS-blad när du köpte 5955, kan det bero på att den är klassad som "ej märkningspliktig", och att det därför inte finns något blad att få, pga att den inte innehåller något ämne som är klassat som hälsovådligt, eller att mängden sådana ämnen understiger gränsvärdena.
Jag gissar på det förstnämnda, men ring gärna och fråga om detta.
Kunskap är guld…

////////////////////

För övrigt kan jag säga att 5955 är en mycket bra glasyr till bruksgods, rent "mekaniskt".
Faktiskt en av de "bättre" glasyrerna för sådana ändamål.

///////////////////

Ja, denna evigt diskuterade ansvarskedja….

Tillverkaren av glasyren är skyldig att dokumentera om produkten innehåller något ämne som är klassat som hälsovådligt, och i hur hög halt det i så fall förekommer.
Det bestämmer vilken vilken farosymbol etiketten eventuellt är märkt med, och det finns också att läsa i MSDS-bladet (dvs om produkten är märkningspliktig)

"Ej märkningspliktiga" glasyrer, saknar farosymbol på etiketten, eftersom mängden hälsovådliga ämnen understiger de satta gränsvärdena.
(Men, en leverantör skall kunna tala om att produkten är "ej märkningspliktig", och inte bara rycka okunnigt på axlarna...)

Glasyrtillverkarens ansvar sträcker sig hit.
Allt som står i MSDS-bladet är riktat till keramikern.
Glasyrtillverkaren har m.a.o. dokumenterat det "pulver" som levereras till keramikern, och informationen riktar sig till keramikern och keramikerns arbetsmiljö.
Där slutar glasyrtillverkarens ansvar.

Vad keramikern sedan gör med "pulvret" är på keramikerns ansvar, eftersom keramikern omvandlar produkten till en ny produkt, enligt lagens mening.
Och mycket kan hända under den resan….

Av naturliga skäl kan en glasyrtillverkare inte ha en aning om vad keramikerna gör med materialet. Därav min liknelse med mjölet och bullarna….

Ja, det är så här ansvarskedjan ser ut, enligt direktiven för kemiska produkter.

Återförsäljaren är i högsta grad involverad i denna kedja, och skall, i samarbete med tillverkaren och Kemikalieinspektionen, kunna tillhandahålla MSDS-infon till sina kunder.

Detta innebär att keramikern ansvarar för sin produkt, dvs att först och främst ha koll på det ingående materialet, och i nästa steg ha lika bra koll på vad som kommer ur ugnen.
Och den dokumentationen får man bara genom att skicka sitt färdiga alster på analys (vilket väldigt få keramiker gör).
Dvs om man vill ha 100% "torrt på fötterna" i en eventuell rättslig process….😬

Ja, skjut nu inte på budbäraren…🙂….jag försöker bara beskriva hur bestämmelserna och ansvarskedjan faktiskt ser ut….

///////////////////////////////////////

Kanske en parentes, men ämnen som är klassade "toxiska" (dödskalle på etiketten), får över huvud taget inte saluföras av de leverantörer som jobbar i enlighet med Kemikalieinspektionens direktiv (ja, det sker kontroller…), så dessa ämnen hittar man inte idag, hos seriösa leverantörer….

Sedan vet vi, som sagt, att det "flygs under radarn" en del….

/////////////////////////////////////////

Ingenting som nämnts ovan har med glasyrens mekaniska lämplighet till bruksgods att göra.
Här får man göra egna erfarenheter, och kanske lyssna på "djungeltelegrafen"…
Den som gjort litet egna erfarenheter kanske så småningom lär sig att bli litet misstänksam när det t.ex. gäller matta, färgstarka glasyrer, och så vidare….
Och, kraven kan ju variera enormt, beroende på personliga preferenser och åsikter om vad som är "bra" eller "dåligt"…….

Exempel på märkningar.

Bild 1.
Ingen farosymbol.
Förklarande text.
Produkten är "ej märkningspliktig".
(MSDS-blad kan finnas, men är inte obligatoriskt)

Bild 2.
Farosymbolen "Hälsofarlig".
Förklarande text (kortfattad)
Vill man veta mer: Läs MSDS-bladet.

Men, som sagts ovan, denna klassning och märkning gäller det som finns i påsen, och är riktad till keramikern, och keramikerns arbetsmiljö.

#0: När jag som barn höll på med keramik, så fick vi aldrig använda farliga glasyrer i skålar och koppar. Man resonerade som så, att även om jag vet jag inte få ha mat i dem så vet jag inte var sakna senare i livet hamnar.
Så tänker jag fortfarande.
Numera är nog glasyrerna över lag mindre giftiga, så problemet är nog inte lika stort och viktigt i dag som det var då.

Jag skulle ha koll på vilka glasyrer jag använder, och undvika att blanda, det verkar omständligt och dyrt att låta testa dem efteråt.

Edit– såg nu, efter att jag postat, att du fått väldigt bra och utförliga svar

#9: Som alltid bra svar av dig Bosse!

Jag förstår absolut det här med ansvarsområdet kring glasyr. Men borde det inte finnas en poäng i att man som leverantör kan informera om vilka glasyrer som är ”food safe”? Något i stil med en ”Bör vara ”food safe” men man ändå informerar om att det alltid är keramikerns uppgift att kontrollera slutprodukten.
Väldigt få kommer ju att testa sin slutprodukt, och då kan det ju ändå vara schyst och bra service om man kan hjälpa kunde att ta ett bättre beslut vid val av glasyr.

Kanske något man kan märka ”bäst säljarna” med, och i synnerhet om man edan sitter på kunskapen.

Inte bara svart eller vitt…

Ja, vad är egentligen detta mystiska "food safe"…?
Eftersom bly sedan länge är helt utfasat ur den seriösa marknaden, kan vi utgå från att alla saluförda glasyrer är blyfria idag.

Men, är då alla glasyrer "food safe", eftersom de inte innehåller något toxiskt ämne….?
Det beror på vad man lägger in i begreppet.

Om en glasyr är helt giftfri (som sig bör), men missfärgas vid längre exponering mot livsmedel, eller blir "ful" efter frekvent maskindisk, eller är repkänslig……är den då "food safe"….?
Ja, det kanske den kan kallas, men är den lämplig att använda i ett hushåll….?

Och om en för övrigt giftfri glasyr duger fint till te- och kaffemuggar , men missfärgas vid matförvaring, är den då "food safe" för den som bara använder den till muggar, och "ej food safe" för den som tillverkar syltkrukor…..?

"Food safe" känns som ett "önskebegrepp", där var och en kan tolka in sina egna önskningar i betydelsen.
Dvs ett begrepp som är lätt att sälja in som en bekväm "sanning", men som egentligen inte innehåller så mycket substans att stödja sig på…

Ungefär som ordet "blysäker", som en gång i tiden fick stor spridning, men som inte hade någon vetenskaplig eller juridisk substans.
Ett uttryck man ville höra, för att känna sig "trygg"…

Det bästa sättet att orientera sig bland "köpeglasyrerna", är att man pratar med varandra, och inte minst pratar med leverantörerna, som kan tipsa om "storsäljare" och "säkra kort", osv, och att man sedan succesivt bygger upp sin egen erfarenhetsbank….

Jag undrar: Pratas det mindre med leverantörerna nu för tiden, i dessa e-handelstider….???

Blanda själv en enkel fältspatsglasyr men fältspat krita kaolin kvarts och tennoxid så är det ju inga problem då har man koll som man inte har när man köper färdigt.. man vill ju inte förgifta nån.

Apelsin glasyren är inte märkningspligtig för att innehållet av kadmium ligger just under gränsvärdet, kan man då säga att den inte är giftig?

#14: Enligt kemikalielagstiftningens logik kan man faktiskt det, eftersom materialet är "keramisk glasyr" och att mängden kadmium (toxiskt ämne) understiger de gränsvärden man satt för sådana.

Men, om samma pulver sålts som filtersand för vattenrening eller om det ingått i någon lekprodukt, skulle det troligen bannlysas i dessa sammanhang….

Eller omvänt:
Om t.ex. kattsand skulle säljas som ingående material till någon industritillverkning, skulle säckarna sannolikt vara märkta med någon lämplig farosymbol, och ett obligatoriskt MSDS-blad bifogas, eftersom produkten då är riktad till någons arbetsmiljö…

Sammanhanget och användningsområdet avgör hur ett ämne klassas, eller inte klassas alls…

Så, det kan kännas underligt, eller i alla fall bli svårförklarat, om man försöker förstå reglementet som styr kemikalielagstiftningen…

Men be nu inte mig att förklara dessa snårigheter fullt ut…! 😏😬

Det finns inte så mycket att förklara annat än att det inte finns riktlinjer som bara styrs av förnuft. Apelsin glasyren kan ju faktiskt användas av små barn i institutioner som har handlat glasyren i tron om att den är giftfri eftersom det framstår så!

Jag håller med om att klassningen "ej märkningspliktig" är en svag punkt i systemet, som skulle kunna leda till "egna tolkningar" eller "icke-tolkningar".

Men eftersom hela Direktivet För Kemiska Produkter är riktat till yrkesmässig verksamhet, får man förmoda att rimlig kunskap och förnuft finns på respektive arbetsplats….

Om det är en pedagog eller en bildlärare på en skola som har köpt en inte märkningspliktig glasyr så går dom väl ut ifrån att det är som det borde vara! Jag tror inte att det finns många heller inte här på forumet som kan säga hur den glasyren är byggd.

Ja, det är just det som är den svaga punkten med "ej märkningspliktig".

Den märkningen informerar visserligen om att inget ingående ämne överstiger satta gränsvärden, vilket förstås är bra att veta, men det öppnar också en dörr till övertolkning, som om glasyrpulvret nästan skulle vara ätbart (!) vilket ju inte är fallet…