I det här forumet pratar vi keramik, men alla har inte tillgång till en keramikugn och ibland kommer det frågor om ett annat material, så kallad lufttorkande lera. Visst är det en märklig benämning!
När jag var barn fanns det inte konstgjord lera som kunde hårdna. Vi gjorde figurer av vanlig Blålera och målade dem med täckande vattenfärg när de lufttorkat (även om vi oftare fick hemmagjord trolldeg, som var salt och inte gick att låta bli att slicka på när den hårdnat 😊). Hade vi haft tillgång till en keramikugn hade vi kunnat bränna våra alster i lergodstemperatur (nej, inte trolldegen, men blåleran).
Idag finns det många konstgjorda, formbara material. Vissa material är gjorda för att lufttorka, andra för att härdas i måttlig ugnsvärme. Egentlig lera är väl inget av dem (lika lite som barndomens modellera var det, den som varken torkade eller gick att härda). Jag skulle hellre vilja kalla alla de där materialen för formmassor, men ordet lera har stuckit iväg och fått en vidare betydelse än det vi kan hitta om vi stoppar en spade i marken. Lera i hobbyaffären är ett mjukt och formbart men ändå stabilt material att skapa i, och kan lika gärna vara en plastprodukt som en jordart.
Men varje gång jag ser en sådan plastisk massa benämnas ”lufttorkande lera”, avsett som distinktion till keramiklera, så tar det spjärn inom mig: i min keramikverkstad har jag nämligen ingenting annat än lufttorkande lera, och den måste definitivt vara helt torr innan jag stoppar den i ugnen.
Naturligtvis hyser jag inga som helst föreställningar om att jag med detta inlägg skulle kunna ändra på språkbruket – det känns bara lite bättre inuti när man fått pysa lite 😊