Jag har också någon gång testat lera som jag hittat ute i naturen. En gång satt jag ute på en klippa och försökte att forma blåleran direkt. Det var inte så lätt, men det blev i alla fall en figur som jag sedan brände.

En annan gång grävde jag upp lera från en sjö i närheten av mitt föräldrahem. Den lät jag först torka helt. Sedan blötte jag upp den ordentligt och silade den genom en grov sil för att få bort grus och kvistar och annat skräp.

Lervällingen fick sedan ligga kvar i hinken, och när leran sjunkit till botten så slog jag av vattnet. Så var det bara att låta leran torka till sig så att den gick att bearbeta. Den gick bra att dreja konstigt nog, för den kändes jättekort och oplastisk att arbet med annars.

När jag hade bränt den så fick den en fin, mörk terrakottafärg. Kan bero på att leran ev förts till platsen av Kalix älv som rinner upp i trakten av Kiruna. Då är det inte så konstigt om den innehåller mycket järnoxid.

Annan lera som jag hämtat ute i naturen har jag använt när jag gjort glasyrer.

Tack, ska peova det!