För några år sen brukade vi dreja en stor kruka på Skånekraft när det var "kulturnatt". Vi hade då ett maxmått för ugnen nånstans vid 125 cm höjd, tror jag. Det enda sättet att få till en bra buk ute vid 80 cm diam. som mötte en smalare öppning eller hals var att matematiskt mäta ut sektion för sektion med tumstock för att få rätt diameter vid varje delhöjd.

Sen tycker jag ofta att det är så att det som fungerar på papper inte fungerar i verkligheten. Att se en tredimensionell form i två dimensioner är inte alls samma sak. Av samma anledning skissar jag nästan aldrig på papper utan istället vid drejskivan.

Jag tycker att det kan vara knepigt att få till rätt bukighet eftersom leran krymper så olika vid olika tjocklekar. Ex. om jag gör en nydrejad klotrund fotboll, nog fasen blir det en rugbyboll när den är färdigbränd, lite överdrivet. Visst kan man ta i extra och överdriva bukigheten i våt lera, men det gör att det är svårt att se den färdiga formen, hur den blir efter torkning och bränning. Det hjälper att hålla leran så chamotterad som möjligt men det gör också ont när man går över 1 mm …

Den enkla sanningen är nog den vanliga, öva, öva, öva.

Jag såg en bild på formakademin från deras bildspel på hur en keramiker hade en sorts mall hängande på en ställning. Det kanske är en variant för att  se hur man ligger till i förhållande till sin tänkta form?? Vad tror ni om det?

http://www.keramikskolan.se/slide2.asp

Jo, Lars, det där med att mäta varje delsektion tror jag kan vara bra. Att formen blir annorlunda ibland överförd från papper håller jag med om. Ibland ser en sådan form lite platt ut och saknar det där lyftet, det kan ju samma fenomen att en superperfekt kruka ibland kan vara mindre vacker än en kruka med en ytttepyttefelaktighet. Eller en snygg person kan vara vackrare med en skev tand eller så. Personlighet ger en extra dimension. Och jag håller med krympningen är skum ibland, man kan bli överraskad…

Övning ger färdighet, ja sällan gäller det något så mycket som inom keramiken. Bara att slita på då… öva på, öva på…

Jag har inte ens testat att göra mallar i papper. Jag tycker inte ens det funkar att teckan former. En millimeter på ett papper hit eller dit gör inte så stor skillnad ju, men när man gör en milimeter på en 3D form så blir ju effekten så himla mycket större.

Att ha en innre bild av krukan hela tiden och att inte släppa den formen och börja spåna iväg någon annanstans tycker jag är rätt viktigt.

..mm, men samtidigt välkomnar jag de förändringar som uppstår på vägen även om jag har en inre bild. Men det är klart, den "inre bilden" är mer en känsla av en form än formen själv i mm, om ni förstår hur jag menar. Det kan vara lite trist att skissa upp en form och sen följa ritningen slaviskt. Tappar liksom "flowet" …

För mig funkar det inte att följa "flowet" alls… då hamnar jag helt off och sen halvägs in i den nya ideén så brukar jag ångra mig och försöka återgå till den ursprungliga iden och det brukar inte bli bra.

Men det där med att ta pauser mitt i tycker jag förstör "flowet" , jag tappar ryttmen helt då och sen tar det en stund innan man är tillbaka igen.

Men visst är det som du säger att man offtast inte har en kristall klar bild utan mer en kännsla på något vis.

Det där är intressant, hur processen ser ut från första idén till färdigt föremål. Själv är jag (som jag tror jag har antytt någonstans:D) djupt förälskad i mina anteckningsböcker, så nästan allt jag gör börjar med en skiss.

Fast det är egntligen inte mycket bevänt med mina skisser. Jag gör dem mest för att inte glömma bort den där briljanta idén jag hade. När jag jämför skisserna med färdiga 3D-föremåll så brukar jag känna igen uttrycket, men proportioner och färger och annat kan ha förändrats.

Åh förlåt, det var inte alls det tråden handlade om från början! Ska jag starta en ny?

Jag startar en ny!