Vissa glasyrer behöver inget ställmedel, men dom som innehåller lera/kaolin kan man som Bosse brukar skriva tillsätta saltlösning eller vägsalt går mycket bra. Sen beror det på hur glasyren skall användas, det finns ett hav av glasyrlim och ställmedel så det är svårt att ge ett enkelt svar. Men prova med dom helt enkla lösningarna så som koksaltet och även tapetklister kan vara befogat.

När det kakar i botten brukar det behövas plasthandskar och en grov slinga och gräva upp glasyren från botten. Kör den genom en mesh 100 sil för att bli av med klumparna.

Basiska ställmedel gör att leran i glasyren inte vill flocka lika mycket. När glasyren flockar bildas större "partiklar" som är tyngre och lägger sig på botten av hinken efter ett tag. Exempel på basiska ställmedel är målarsoda och vattenglas.

Det är inte rekommenderat att bara ösa på med tex. målarsoda. Problemet är att glasyren blir rinnig och inte vill fastna nåt vidare på skröjen. Det blir lätt att man får långa droppar som är svåra att kontrollera.

Tricket är att hitta en gyllene medelväg mellan för basiskt (rinnigt) och för surt där glasyren har rätt konsistens. Typiskt sett fungerar detta bara med glasyrer som innehåller nån form av lera eller andra material som kan bilda kolloider. Nästan alla glasyr innehåller nån form av lera tex. kaolin eller ball clay (för att receptet behöver det) eller som tillsatt bentonit i glasyrer utan lera för att glasyren skall gå att ställa rätt. Har du köpt glasyren så kan du förutsätta att den innehåller nån form av lera. Det går typisk sett inte nåt vidare att tillsätta bentonit i efterhand, man får vara beredd att sila rätt mycket innan det är klumpfritt.

Sättet jag gör det på är följande, och I fall du provar den här metoden testa på en mindre mängd först så du inte sabbar hela hinken, det kan gå fort.

Först kollar jag om glasyren är deflockulerad (för basisk) eller flockad (sur, syrlig). Man ser rätt enkelt om den är deflockulerad. Glasyren är för rinnig och har ett skimrande, pärlande utseende, man kan liksom se olika nyanser när man rör i glasyren. Det är inte helt enkelt att beskriva, med det ser lite ut som ett metallic pain job på en bil ungdomar vill ha. För sur glasyr är tjock och krämig, det hjälper inte att tillsätta vatten, den fortsätter att vara tjock, lite som potatismjöl och vatten. Den täcker typiskt sett baksidan på en sked.

Om den är för sur tillsätter jag vattenglas tills den blir deflockulerad. Detta gör man med en droppe vattenglas i taget samtidigt som man mixar ordentligt, med tex. en stavmixer. Vattenglas är starkt och det behövs inte speciellt mycket. När glasyren är deflockulerad tillsätter jag en syra, tex. vinäger eller ättika tills glasyren går precis över gränsen till flockulerad. Epsomsalt är ett alternativ till vinäger och ättika som många använder. Hur som helst ser man att det skimrande utseendet försvinner och glasyren känns lite tjockare, som en bra brunsås ungefär. Om glasyren redan är deflockulerad hoppar jag över steg ett och går direkt på ättika, vinäger.

När jag kommit hit testar jag på tre sett, det första är att den täcker en metalsked utan att den delar sig och rinner av, den skall vara som en redd sås och täcka skeden och inte rinna runt när man drar ett spår i den med ett finger.

I test två kollar jag att glasyren stannar upp och slutar svalla runt i hinken på ungefär två, tre sekunder när jag rört i den.

Det sista testet är att jag glaserar en bit skröj (en mugg eller nåt i den stilen). Det jag vill se här är att den täcker jämnt och inte rinner eller droppar (i så fall fortfarande för deflockulerad). Jag vill se att den inte tar upp för mycket glasyr (för flockulerad). Typiskt sett behöver jag låta muggen torka. Om den tar lång tid på sig att torka är den för flockulerad. Sen tittar jag efter sprickor i glasyren. Om jag ser sprickor vet jag att den är för flockulerad och skröjen inte kan suga upp allt vatten i glasyren. Sprickor i glasyren kommer typiskt sett ge "crawling" när du bränner den.

Att får glasyrer att uppföra sig korrekt är lite av en vetenskap och det finns inga snabba och enkla knep som alltid fungerar. Man vill tillexempel veta med säkerhet att glasyren har rätt flyttal (specific gravity) innan man börjar deflockulera den enligt min metod ovan. Vissa glasyrer innehållande material, tex. målarsoda i Shinos, innehåller vattenlösliga salter som kommer att deflockulera glasyren efter ett tag. Glasyrer med mycket lera eller Gerstley Borate kan tex. vara bra ett par veckor innan de förvandlas till nåt med konsistensen av vaniljpudding.

#1: tack snälla

#2: Intressant. Det kanske förklarar något som jag råkat ut för på sistone. Eftersom jag tillbringat mera tid i min bod på landet i år (pga corona) så har jag också blandat en del glasyrer där. Då har jag vid ett par tillfällen råkat ut för att glasyren blivit konstig. Den har nästan direkt efter omröring fått en hinna av vatten högst upp som gjort det svårt att glasera. Jag har undrat om jag tillsatt för mycket vatten, men det har inte känts så.
Det jag nu undrar är om det kan bero på vattnet. Vi tar vatten ur egen brunn och marken här är ganska kalkrik. Kan det vara så att vattnet gjort att glasyren blivit mer basisk än jag är vad vid från Akalla,och att glasyren påverkats av det på något sätt?

#4: Det låter ju som det onekligen. Kalk, som vi antar är kalcium karbonat, är basiskt. Ta av en mugg glasyr och tillsätt vinäger en droppe i taget och se om det gör nån skillnad. Vad är det för glasyr du har problem med?

#5: Det ska jag göra. Glasyren är en som jag använt utan problem under flera år i Akalla. Vi kallar den för VC turkos. Jag har för mig att VC står för vacker chun.

#6: Kan vara att du behöver gå åt andra hållet och tillsätta en bas, det är inte helt okomplicerat med ställmedel, ibland kan baser flockulera glasyrer. Är glasyren tjock och såsig? Om du har Potters Dictionary of Tools and Materials av Hamer och Hamer så finns där mer info om "flocculation".

Det är nog så att jag får testa nästa gång jag glaserar. Jag har inte boken du nämner.

#8: https://www.bokus.com/bok/9781408184196/the-potters-dictionary/

#9: Tack för tipset!

#0: Kajka nämner att vissa lergodsglasyrer sedimenterar hårt.
Det beror på att många "färdigköpta" lergodsglasyrer är baserade på fritta, och då finns där inga friliggande lerämnen som de saltbaserade ställmedlen kan påverka, eftersom allt är bundet i frittan.

Till sådana glasyrer får man använda rent "mekaniska" ställmedel, som förtjockar på ett annat sätt.
"Kur 1" är ett sådant ställmedel, och vid rätt dosering bör det definitivt fungera.
Förtjockare som används till livsmedel kan också användas, t.ex. CMC (E466), Carrageenan (E407) med flera….

Ett annat, dock riskablare sätt, är att tillsätta en "gnutta" bentonit, och sedan ställa blandningen med traditionellt saltbaserat ställmedel, men här är det alltid risk för överdosering av bentonit, vilket leder till krypningar m.m. Ingen kan förutsäga hur mycket bentonit en viss "köpeglasyr" tål innan detta händer, och därför tycker jag att man skall vara försiktig med denna metod…

Det skulle vara väldigt underligt om producenterna inte har tillsatt lera! En fritta baserad glasyr blir först färdig glasyr med tillsats av lera. Jag har ju kontakt med dom flesta fabrikerna och vet att det finns den kunskapen. Jag måste säga att detta ämne undrar mig mycket, att det skulle vara så svårt? Jag säljer ju många, många ton glasyr varje år och har inte hört om dom problem ni skriver om.

#12: Jo, visst finns det sådana glasyrer. Jag menar inte att det är många, men genom åren har de hela tiden dykt upp, från olika tillverkare ,,,,,och det är förstås bland lergodsglasyrerna man hittar dem.

Och så har vi ju rakufrittorna också, men de tillhör ju en helt annan produktgrupp, eftersom de "bara" säljs som just frittor……

Hej! Jag har både läst det som ni skrivit här och också svaren som finns till liknande ämne, men det är fortfarande svårt för mig att ge mig i på det i praktiken. Jag känner mig väldigt osäker.
Tyvärr inget ögonmått 😉
När man pratar om basisk eller sur glasyr undrar jag om hur man tänker vad gäller pH. Skulle man kunna testa med pH mätare och sedan doppa i vinäger eller vattenglass/ natron tills pH går över till det motsatta?
I alla fall som start punkt?

#14: I praktiken kan du göra så här:

Tillsätt litet mättad saltlösning. ****
10 droppar eller ½ tesked (ingen exakt vetenskap) per liter glasyr.
Om glasyren innehåller ofrittat lerämne (kaolin), får du en omedelbar reaktion, och glasyren förtjockas.
Jag törs påstå att detta i stort sett gäller alla stengodsglasyrer.

Händer inget, är glasyren frittebaserad (vanligast bland lergodsglasyrer), och då får du använda något organiskt förtjockningsmedel, t.ex. som nämns i #11.

**** Mättad saltlösning: Till 1 dl ljummet vatten tillsätts och löses ca 30-35 gram vanligt koksalt. När salt avlagras på botten, är lösningen mättad, och klar att användas som ställmedel.

#15 Tack Bo§e 🙏

#6: Jag tror att 'VC' kan betyda Val Cushing. Jag har nog sett en Val Cushing turquoise på Glazy

Du har antagligen rätt. Tycker det är konstigt med en förkortning av ett svenskt namn, men har accepterat det för att jag inte haft något annat förslag. Vet inte var det kommer ifrån.

#11: Det finns en annan fördel med att använda bentonit och hitta den perfekta mängden genom försök. Och det är att det även binder den torkade glasyren på det doppade föremålet. Det blir mer hanterbart utan att det dammar. Är det mycket fritta i glasyren brukar det ju damma oerhört.

Jag håller på med stengods vilket ju är annat förstås, men de glasyrer jag experimenterat fram har alla c:a 2% bentonit, just för att inte damma vid hantering.

För att deflockulera engob, så den täcker bättre men är mindre tjock (mindre vatten). Är det samma som för gjutets, eller finns något hemmaknep?

Du kan använda nästan vilken som helst alkalisk salt, soda (bikarbonat) eller liknande, bäst är litiumsalter dom är effektiva och lätta att dosera, men dyrare än andra

#21: Jaha! Bikarbonat låter lätt att skaffa. Tack för tipset!

Hoppar in här med en fråga. Har på sistone provat lite penselglasyrer och jag gillar verkligen hur fasta de är på godset. De varken flagar eller pulvrar sig. Eller bubblar vid flera lager. Nu har jag inte provat dopp varianten av samma glasyrer som finns i vissa fall för att se om de har samma egenskaper.

Vad kan jag tillsätta, utöver bentonit som #19 skriver, för att få en tåligare glasyryta. Kan man ha i bentonit i alla glasyrer utan att förändra färg/struktur eller annat?

Ja en procent bentonit går bra i nästan alla glasyrer undantaget matta som är matterade med kvarts, dom kan bli blanka! Du kan använda Optapix KG 25 som lim till glasyren 0,3% torrvikt men du måste lösa upp limmet i vatten innan du tillför det till glasyren. KG 25 är neutralt och vill du ha mindre vatten i så väljer du Optapix KG 6 och vill du ha mycket vatten i så är det Optapix KG 50, så finns det många andra varianter som torkar snabbare med beteckningen C. Har du någon av de här i glasyren så kan du skippa bentoniten, om du önskar att få det mera flytande så kan du kombinera lim och någon elektrolyt (fluicer)

Och, observera! Bentonit går inte att bara blanda i den färdig-blandade glasyren. Den bildar klumpar som är näst intill omöjliga att lösa upp.

Mitt tips är att låta lika mycket av glasyren som bentonit man vill tillsätta, ta ur det och låt det torka helt. När glasyren är pulver kan man blanda det med bentonit och sen tillbaka i vattnet.

Eller blanda bentoniten med vatten och låta stå till dagen efter

#25: ok. Men jag kan oxå blanda i det i torrt glasyrpulver och göra en ny batch tolkar jag det som.

#27: Absolut. Det brukar man göra om man vet att glasyren inte innehåller bentonit från början.

Men jag förmodar att du vill fixa den glasyr som du redan har blandat, också?

#28: Bra påminnelse. Överdosering av bentonit är något man inte vill ha…..😬

#29: vad händer om den blir överdoserad?

#30: Det vanligaste tecknet på överdoserad bentonit är att glasyren vill "krypa".