På engelska finns det ett behändigt uttryck för det vi keramiker gör när vi fogar ihop delar: score and slip. I min längtan efter att kunna säga det lika kort och koncist på svenska (vilket skulle effektivisera mina keramikkurser) började jag intressera mig särskilt för ordet slicker. Vad i allsin dar är det för ord? Hur böjer man det på svenska (”Kan du räcka mig …slickersen?” ”Slickret?”)

Som den jordnära person jag är beslöt jag att gräva där jag står för att se vart jag kom, och gick in på youtube. Jag letade upp klipp där svensktalande personer visar lertekniker för nybörjare. Påfallande många av dessa säger inte slicker, de säger slickersch. Som om det skulle vara ett s på slutet.

Det där att haka fast ett s på slutet av substantiv, utan att det har med ägarskap att göra (vilket ett svensk genitiv-s har, exempelvis leran/lerans), det har vi fått för oss från engelskan. Där kan ju s:et även innebära att det är mer än en vi talar om, att det är ett ord i plural. Det tycker jag är intressant i sammanhanget: uppfattas slicker i burken som mer än en lergegga?

Men ännu mer intressant blir det om vi beaktar att slicker inte är ett engelsk substantiv. Jo, det är det förstås, men då betyder det något annat. Antingen är det en regnrock eller också någon som är smart, som en cityslicker till exempel. Som adjektiv, däremot, kan formen slick betyda hal. Hal som en smart person eller som lervälling. Därmed kan man väl med visst fog påstå att slick har med slicker att göra. Men slicker heter som sagt slip på engelska, inte slick.

Att slicker har en väldigt specifik betydelse på svenska, och dessutom krånglar en aning när vi ska böja det, det ger en hint om att det ändå kommer utifrån. Så vad kan ursprunget då vara? Ja, genom historiens gång har ju svenskan influerats av många språk. Särskilt vanligt är att äldre svenska hantverksord är besläktade med tyska. Dreja, till exempel, som kommer av dreien, som på nutida tyska blivit drehen.

Tyska, alltså. Nu kom youtube till användning igen! Denna gång sökte jag upp tysktalande keramiker som ringlar och kavlar och bygger i lera. Och visst säger de slicker! Men de uttalar det med ett sch-ljud i början, mer som schlicker, alltså.
Så sätt hellre det där sch-ljudet i början av slicker än i slutet 😉

Det här tycker jag är så roligt! Att upptäcka språkens rundturer och gästspel genom århundraden. Inte minst när min språknördighet gödslas av mina andra djupa intressen, till exempel keramik.

Men hur går det då med mitt uppsåt att hitta ett svensk uttryck som motsvarar score and slip? Jag finner ett annat substantiv på svenska som också har germanskt ursprung och samma form som slicker, nämligen smicker. ”Sluta upp med smickret! Räck mig slickret!” Och vi kan ju smickra på svenska, så varför inte slickra?

Skåra och slickra… Nja, det landar inte omedelbart, men om jag använder det lite på skämt ett tag kommer det nog att bli vardagsspråk med tiden – åtminstone i min Keramikverkstad.

Hälsningar från en med fallenhet för att fundera på språkliga klurigheter medan hon knådar lera

PS När jag läser i svensk etymologisk ordbok på nätet, om att dreja kommer från det germanska ordet dreien, upptäcker jag även att engelskans throw har samma ursprung! Svenskan och engelskan har bara gått år varsitt håll från dreien, när ordljuden har omvandlats till något som passar den egna tungan bäst. Sa jag inte att det här är jätteintressant! 😄