Nej, det är ingen heltäckande sanning.
Man skulle kunna tro att det är så det "alltid" fungerar, men många leror har en vändpunkt, där porositeten ökar och styrkan minskar, över en viss temperatur eller värmearbete.

När stengodslera sintrar, sker en glasbildning i massan, som gör den tätare och starkare.
Vad som händer om bränningen får gå för högt eller för länge, är att de glasbildande ämnena börjar avdunsta, och godset blir porösare igen, till en viss grad, och styrkan minskar.
Man kan säga att den "torrkokar",,,,,

Varje lera har sina egna egenskaper, och man kan inte dra alla över en kam i det här avseendet, men särskilt järnhaltiga stengodsleror brukar ha en "starkast före"-temperatur.

Porslin beter sig litet annorlunda, eftersom den oftast kollapsar innan den börjar "torrkoka".

Det här brukar bli litet kontroversiellt, eftersom myten om att "gasen i botten" alltid ger starkare och tätare gods är så etablerad.

Men då skall man t.ex. minnas de klagomål och diskussioner som förekom. kring t.ex. Fylerleran och den franska F 100 m.fl. som ansågs vara omöjliga att få täta.
"Den blir inte tät hur högt jag än bränner den" sades det ibland…..men då berodde problemet just på den höga bränningen…

Så "högst = bäst" är inte någon allomfattande sanning, utan det finns undantag, där man i stället får hitta rätt nivå, om täthet och styrka är målet …..

Tack! Då får jag testa mig fram :)

Ja, leror har olika, individuella egenskaper som inte alltid går att se i produktbladen….

Nejdå så är det ju, man måste se på vilken slags hållbarhet man önskar