Jag har hållit på med drejning i 25 år, gör nog samma saker nu som då jag började. Minns dock att jag precis när jag lärt mej dreja ordentligt formligen sprutade ut ideér, fantastiskt kul, det kommer ideér nu också men inte samma fontän som det var alldeles i början.

Jobbade först med lergods och gjorde en del experiment med glasyr lager på lager som blev spännande. Senare fick dom en stengodsugn till Akalla där jag gick och jag gick direkt över dit, experimenterade med glasyrer ur Coopers bok, hittade en del kul i den, inte alls oävet för att vara bränt i oxidation. Ungefär vid den här tidpunkten läste jag om Reduktionsbränning och kände direkt att jag måste prova detta. Jag köpte eldfast tegel och fiber och byggde en 400l dieseleldad ugn ute vid min dåvarande flickväns sommarställe och fick fram mina första krukor med temmoku och oxblodsglasyr, en fantastisk känsla! Nu har jag en gas/el ugn men glasyrerna blev nog ännu mer levande i min dieselugn, antagligen för att jag reduserade så hårt i den (vi snackar svart rökpelare ur skorstenen, kolsvart..).

Jag tycker den här tråden var kul, kan inte fler skriva något?

Put

Min nuvarande utveckling är eran fantastiskt delade kunskap

Hej! Jag började med keramik 1978….på en kvällskurs. Blev helt förundrad och förtjust över vad man kunde göra i lera. Skaffade mig en drejskiva och en liten ugn och hade hemma i köket. Men sen ville man ju göra mer och jag fick tag på en lokal, köpte en större ugn och jobbade på. För 18 år sen ungefär flyttade vi ut på landet och nu har jag en mycket primitiv verkstad i ett uthus, utan rinnande vatten men det går bra ändå. Tillverkningen i början var mer nåt slags "hurra vad kul det är" tills jag skaffade en lokal och hade försäljning. Var så noga då med att mäta varenda grej så alla muggar m m skulle se så lika ut som möjligt. Det har jag slutat med nu. Kan nog säga att jag är "modigare" nu exv tycker jag det är så himla OK om inte allt ser lika ut (men är ändå släkt), jag känner mig också friare på nåt sätt. Former börjar mer och mer tilltala mig. Att göra den bästa formen, men så kan ju den också bli bättre…Kanske ökar självförtroendet med kunskapen och erfarenheten, vad vet jag. Fortfarande har jag känslan "hurra vad kul det är". Jag kommer nog aldrig att förlora den. Igår exv när jag öppnade ugnen och hade gjort en ny transparent glasyr som blev så himla bra då tjöt jag för mig själv av lycka när jag stod där med proverna i handen. Det är väl äkta arbetsglädje?

Lysande Susanne, precis så ska keramiken vara!

Efter närmare 40 år med händerna i leran så borde det väl hänt en hel del..

Jag har däremot aldrig tänkt "det där klarar jag inte av" Har alltid testat gränser och har alltid haft mål.

Min röda tråd är att jag alltid gjort "bruks" . Konstföremålen varierar efter teman jag haft..Men när jag gör en utställning så har det alltid handlat om att visa min kapacitet..

Nyfikenheten gör att jag aldrig tröttnar på skapandet.Dock har jag tröttnat på att alltid stå ute i kylan för att jag är autodidakt..Det måste finnas ett värde i att gå den långa vägen som man gjorde innan skolorna fanns..

#5 Visst är det så Rolnor.

Är en glad nybörjare på första terminen :) Med tanke på hur mycket man kan göra så kommer jag säkert kunna experimentera i flera år! :)

Håller med susanne att det kanske inte är nödvändigt att hålla på och mäta sina grejer. Ju mer jag tittar på industriellt tillverkad keramik, ju med handgjord känsla vill jag ha det! Det är ju lätt för en nybörjare att känna att det inte blir så perfekt alla gånger men det kanske är charmen ändå… :)

Intressant tråd, den är verkligen värd att lyftas så att fler kan svara.

Själv sitter jag och funderar om jag har någon röd tråd i min utveckling, men kan inte hitta någon. Den röda tråden verkar vara att det är kul att lära sig nya saker hela tiden.

Just nu har jag snöat in på bilder. Jag har börjat fota igen efter många års uppehåll och försöker sedan föra över en del av bilderna på min keramik.

Att screena blir bäst, men tar alldeles för lång tid. Särskilt om man vill ha många olika motiv. Helst skulle jag vilja få laserdekalerna att fungera ihop med glasyrer. Som det är nu så bleks motivet bort när jag försöker.

Här är en av förra årets orädda talgoxar som åt direkt ur min hand. Inte lätt att se på bilden.

#6 Det är klart att det finns ett värde i att vara autodidakt. Även om det inte märks i vissa kretsar.Idag utesluts de autodidakta t.ex från vissa utbildningar och även föreläsningar. Autodidakta konstnärer har oftast ett enormt genuint intresse av skapande.

Oftast tycker jag att de är sk. "utbildade" som är mest missnöjda med oss autodidakta. Om inte de autodidakta funnits så skulle världen inte haft så många stora inom konsten. Som en stor konstnär sa;(inga namn) om man kallar sig för målare och inte konstnär så sjunker värdet! Ändå så är denna person stor och lever fullt ut på sin konst. Kanske det brara handlar om att den som är autodidakt inte får tjäna lika mycket som den som gått på skolor?

Under mina år som obehörig bildlärare har jag verkligen sett skillnader på sk.utbildad bildlärare och icke. Mina elever fick nog mycket mer av de olika inriktningar som ämnet bild är. På grund av mina breda kunskaper inom olika hantverksområden. Har arbetat med skräddare, tillskärare, kermiker, konstnärer, ( vika är det?) Ett ex. genom att ha gått den långa vägen inom sömmnad, tillskärning så har jag mer och bredare kunskaper än den som fått sina kunskaper på en skola. P.g.a uppdelningen inom olika områden i textilutb.

  Min erfarenhet är att som utbildningarna är i dag så är och har en autodidakt bredare kunskaper. Min åsikt är alla de konstnärer (även stora) har ett bredare fält. Jag föringar inte utbildningar, men idag är allt så uppdelat. Ett annat område som det märks speciellt är autodidakta skräddare, tillskärare och liknande. Det går inte att jämföra. Talar av egen erfarenhet. Det som verkligen är ett extra plus med autodidakta är att ofta har man fått kunskaper från olika konstnärer inom samma område. Dessa kunskaper kan man aldrig få från en teoretisk utbildning med lite av det paraktiska. Att man senare i livet vill spä på med olika utbildningar är ju bra. Men att inte ha de praktiska kunskaperna från början är ett minus. Många konstnär och hantverksyrken har ju sedan lång tid tillbaka varit människor som varit autodidakta. Tänk bara på vilka stora konstnärer hantverkare som funnits genom tiderna tillbaka. De flesta praktiska yrken blir bäst av att gå den sk. långa vägen.

Idag ska ju helst alla vara teoretiker. För hur många utbildningar finns för alla dessa elever som inte är teoretiker?

Hur många skolade går i taket nu av mina åsiketer återstår att se! :)

Nu kom jag lite ifrån själva tråden. Kunde bara inte låta bli att kom.

Min utveckling; Jag tillhör ju den gruppen som inte har keramiken som enda levebrödet. Ett plus för mig är att jag har avtalspension sedan två tillbaka. Så jag behöver inte känna att jag måste producera mycket. Utan jag kan testa och exp. hur länge jag vill. När jag började med keramik så blev det väl mest bruksföremål. Men sedan har mitt intresse blivit lite specialiserat. Nu handlar det brara om primitiva bränningar och fortfarande mest om Native american indians. Jag testar det mesta som finns inom detta område.

Min röda tråd är nog det som handlar om religion och historiken inom gamla hantverk.Ta direkt från naturen. Glansigt och vattentätt utan vanliga glasyer.Färger från växter och mineraler.Utan inblandninga av annat.

Fint och tänkvärt Vanja-K.

Oj vilken kul lina. Tyvärr e d läggdags men jag återkommer

Jag är också autodidakt, men har inte försökt att komma in på nån viss utbildning eller annat inom skrået, så jag har inte upplevt att jag gått misste om nåt. Fick ju inbjudan till dom stora mäsorna förra året och har (som vissa av er vet) lyckats sälja ett par av mina dyrare alster i min webbutik, men det är långt till lönsamhet, mycket långt…

#13 grattis till din försäljning! Ang. lönsamhet. Jag känner bara ett fåtal konstnärer som lever enbart på sin konst.de flesta har ett annat arbete vid sidan om.Du kan ha kurser "rolnor". Jag kommer till dig.

Glömde skriva att jag hållit på med ker. i omkring 20-25 år.

Säljer ibland.

#14 Fin komplimang!

Kul lina!

Jag har sysslat mer keramik i två år. Min resa hittills har varit test och test igen. Älskar lera!

Började med att jag ï många år varit facinerad av drejning. Drömde om att dreja. Till slut gav min make mej en drejskiva i julklapp. Ut i garage och testa. Gick inte så bra :-)

Tog hjälp av Youtube. Lärde mig centrera och dreja hyffsade skålar. När jag väll kommit igång så var jag helt såld!

Skaffade en enkel el-ugn och började testa bränning och glasering. Läste mig till hur man gör i böcker.

Det gick hyffsat bra!

Efter ett halv år gick jag en sommarkurs. Så kul. Nu började jag grepp varför det inte alltid blev som jag tänkt. Drejade och drejade och gjorde stora framsteg. Skålar - skålar …

Gjorde mina första försök med egna glasyrer med hjälp av Cooper.

Fortsatt  med ytterligare en sommarkurs plus distanskurs i Mullsjö.

Från att bara varit inriktad på drejning har jag nu även börjat skultera och forma om drejade föremål. Nyttjar mer och mer engobe men även glasyrer.

Skissar och tänker mer innan jag sätter igång. Allt arbete är mer genomtänkt och det ger resultat.

Ger bort en hel del till vänner och bekanta. Har börjat sälja lite och får förfrågningar ibland. Kul.

Lönsamt blir nog inte min hobby men å vad jag mår bra. Så kul att ge bort och göra andra glada.

Har ett kul annat jobb. Keramik kommer nog alltid få vara en hobby. Men ambitioner att utvecklas det kommer jag nog alltid ha.

Drejning, knådning och formade är meditation för mig :-)

Låter himla trevligt lerfan!