Jag tycker att det här med kameror verkar ha blivit helt legitimt att hiva fram överallt, jag tycker att det hör till ren artighet att man frågar först innan man tar några kort, för jag får oxså en känsla ibland att det ska användas i koperingssyfte

Vi har en regel på 125kvadrat att inte tillåta fotografering av utställda föremål i galleriet eller butiken. Men det är ju hopplöst idag att ha koll på med digitala telefoner och allt annat. Vi brukar säga OK om det är för att de ska visa ngn annan vilka fina saker som ställs ut. Men inte bilder från alla vinklar och vrår.

Jag tycker det är fruktansvärt oartigt att plåta utan att be om lov. Och det måste man faktiskt när man är hemma hos någon, på ett galleri eller i en utställningslokal som butik eller annat. Det är ju privat mark man klampar in i.

Fy vilka människor det finns. Jag delade verkstad med en kvinna som bara gjorde kopior av andras verk. Först blev jag irriterad, men senare slutade jag att bry mig om det. Det förstörde bara mitt humör. Men den här kvinnan gjorde bara grejer till sig själv och kanske att ge bort i present. Att göra kopior i ett komersiellt syfte är oerhört oförskämt och respektlöst! Tyvärr kan man inte få folk att förstå det!

När jag läste inläggen här så kom jag ihåg att på foto iFokus finns en artikel, Vad får man fotografera. Artikeln handlar om vad och vem man får fotografera och hur man får publicera bilderna. Den kanske kan vara intressant att läsa i sammanhanget.

Ja, man undrar ju verkligen vad folk ska med alla bilder till ?? Bara för att det finns digital kameror behöver man ju inte ta kort på allt, kan man ju tycka. Jag hade verkstad+försäljning tillsammans med några andra förut och då satte vi upp små artiga lappar om att folk ej skulle röra eller fotografera och i största allmänhet respektera att det var en arbetsplats dom var på. Har man satt upp en lapp och nån ändå tar fram en kamera så känns det lite mer ok att säga ifrån. Jag tycker inte att folk ska få ta bilder hur som helst.

Vilka skräckhistorier:/ Det verkar inte finnas någon ände på hur hänsynslösa och korkade människor tillåter sig själva att vara och uppförasig.

Om det är vanlig… det verkar så, världen är full av fantasilösa idioter som bara är ute efter att tjäna pengar:/ Här i Skåne verkar det finnas ett par kopiatörer.

Jag har några ideér om föremål jag själv skulle vilja tillverka i större skala längre fram, men jag tänker inte visa mina "prototyper" förän jag är helt säker på att de är väl etablerade som just mina. På något vis är det jäkla tråkigt att man ens ska behöva tänka så.

När jag först gången ställe ut fusat glas kom det en mass ungdomar i mindre gäng till galleriet och ställde massor av frågor. Till slut frågade jag var de kom ifrån och fick höra att de gick på Konstfack. Så jag skickade med en lappa och sa att jag kunde ha en liten föreläsning för alla en av gallerikvällarna mot en ringa ersättning. Det fungerade jättebra.

Men en annan gång hade jag en kvinna med på kurs som helt fräckt plockade upp sin kamera och började plåta mina byster och masker i glas. Jag frågade värför och fick ett glatt svar: Jag gör bara lite dokumentation så jag kan göra likadana.

Man blir fullständigt perplex! Jag samlade alla och berättade om kopiering, etik inom konsthantverk och Upphovsrätt. Men hon svarade bara att jag inte kunde skydda min teknik och mitt uttryck utan att patentera det. Vilket kostar massor och för det mesta inte går för konsthantverkare.

Jag tycker den här debatten är väldigt värdcefull. Hur ska vi skydda våra verk och våra uttryckssätt?

Jätteintressant läsning! Och man slutar aldrig att förvånas…:/

8# men fasen vad sunkigt:( Jag blir helt förbannad! Vetefasen om inte jag hade "råkat" tappa hennes kamera i golvet.

Jag läste en artikel om en keramiker här nere som fått i uppdrag av kund att göra en kopia på en mugg kunden haft med sig i från tyskland. Keramikern hade sedan patenterat muggens design här i sverige:/

Är medlem i  Bildkonst Upphovsrätt i sverige .  Skrivs som, bus        www.bus.se  mycket bra. Läs!!!

Är även medlem i KIF sedan 1974 mycker bra också

 KRO.KIF = Sveriges konsthantverkare & industriformgivare 

 Sök och läs mycket givande

Jag delade verkstad med en tjej för ganska många år sedan. Några månader efter hon flyttat träffade jag henne på en mässa där hon rodnande stod bakom ett bord med flera saker som hon kopierat rakt av från mig. Det var ganska speciella saker så det var inget att ta miste på. Hon brukade också åka ut på kosntrundorna och leta efter prylar hon kunde "låna". Först blev jag arg och ganska uppgiven men sedan tyckte jag bara synd om henne som var så fullkomligt fantasilös. Utan fantasi och personlighet kommer man förhoppningsvis inte särskilt långt i den här branschen (och då menar jag inte bara ekonomiskt). Hennes "kopior" var dessutom riktigt dåliga så det enda jag fruktar är att någon ska tro att det är jag som gjort dem … :)

Jag läser och förundras. Eftersom jag själv bara hållit på med keramik som hobby och inte har någon butik så har jag inte mött problemet. Men en del av berättelserna ovan är ju ofattbara. Uppför sig folk verkligen på det viset?

Samtidigt så vet jag att jag själv ibland ställt frågor till andra keramiker om deras saker. (Det är svårt att låta bli när man är nyfiken keramiknörd.) Jag har alltid blivit trevligt bemött och aldrig haft någon känsla att frågorna var ovälkomna. Tvärtom, det verkar som om  många  tycker att det är kul att berätta.

Kan jag ha haft så fel? Det var ju inte meningen att förarga någon, bara så himla intressant att få veta mera. Jag ställde inte mina frågor för att sedan gå hem och kopiera sakerna utan av rent intresse. Ska jag sluta fråga?

15, har också tänkt på det, man kan ju vara lite nyfiken ibland och vilja fråga bara för det. Och det måste man väl kunna göra ? Jag skulle nog inte ta illa upp om man förstod att det nån verkligen bara e nyfiken. Men man kanske ska säga det isåfall så det ej blir missförstånd ? Att man e keramiker själv och bara nyfiken ! Det kan ju va synd om alla blir hemliga och misstänksamma p.g.a. att det finns några idioter. Ibland kan det ju vara skoj att dela med sig av fiffiga ideer man har och det kan ju faktiskt leda till positiva saker oxå om man utbyter kunskaper på ett ömsesidigt och schysst sätt.

Man ska INTE sluta att fråga. Det är ju härligt att byta idéer med likasinnade. Det är ju meningen med sajterna här på iFokus! Men det är skillnad på att fråga och att kopiera en annan konsthantverkares uttryckssätt. Men som sagt. De som kopierar har väl lite liten fantasi och är väl egentligen bara att beklaga. Men kul är det inte!

Naturligtvis kan det inte vara fel att fråga. Men vanligt folkvett kan ju aldrig skada. Jag älskar att diskutera keramik med människor. Och naturligvis frågar man ju själv om man får möjlighet. Men syftet med frågorna är i alla fall i mitt fall ALDRIG för att göra något så uselt som en kopia. Jag måste erkänna att människor som sätter sig och kopierar konst eller keramik i mina ögon hamna i samma kategori som rasister, nynasister och annat blåst folk.

Synd att det inte funkar med fotoförbudsskyltarna. Jag förstår att det måste kännas obehagligt att säga till folk även om de ignorerar skyltarna:( Men vafasen. Har man regler så har man! Det verkar som om många tullar på "regler" och bara kör sitt eget race. Fram för mer civilkurage!!! :D (jag är inte säker på att jag själv skulle vara så styv i korken om jag skulle behöva säga till någon).

Varför fotograferar man keramik? Varför fotograferar man?

Man fotograferar det som är vackert och/eller speciellt för att komma ihåg det (och kanske för att visa för andra. Jag har själv sett många sådana bilder på keramik när jag gått på olika keramikkurser.)

Den som älskar rosor har hundratals, kanske tusentals bilder på rosor, är man kattfantast så åker kameran fram så fort man ser en katt, keramikälskaren förevigar keramik osv.

När man åker utomlands tar man bilder på allt man ser. Jag har foton på skräddaren i Thailand, guldsouken i Dubai och keramiken på Bornholm. På mataffären, badstranden, hotellet, naturen, ja till och med gatan. Allt vill man minnas men allt kan man inte ta med sig hem.

Eller också fotograferar man bara för att man älskar att fotografera. Då springer man och letar efter bokstäver överallt, tar bilder på ett staket som bildar bokstaven X någonstans, ett tänt ljus som ser ut som ett i och avloppsrörets mynning. Man tar bilder på en himmel som är vackert blå, ett roligt blomsterarrangemang eller de vackra frukterna i fruktdisken.

Sedan tror jag att de flesta vet att när de är i en butik så är de på privat mark, medan en utställningshall känns mera som en allmän plats (även om den inte är det).

Men naturligtvis ska man fråga innan man tar fram kameran. Om någon säjer nej så måste man respektera det.

Jsa aldrig någonting till den där tjejen. Det var nog rentav så att jag blev mer generad än hon. Otroligt dumt, idag hade jag förhoppningsvis varit lite tuffare.

Tänkte på det där med fotograferingen … Egentligen tycker jag inte att det är så konstigt att man vill ha en bild på någonting man tycker är fint, för att minnas och kunna gå tilbaka och återuppleva det man varit med om och sett. Det kan ju vara så enkelt att man inte har råd att köpa allt man tycker om … Däremot blir det ju genast lite skumt om man ska fotografera föremålen ur varje vinkel … Ett sätt kan ju vara att sälja egna vykort på sina föremål … små minnesbilder som inte avbildar varenda liten detalj och som samtidigt är en självklar förklaring till varför man inte vill tillåta fotografering på utställningen eller i butiken. Sedan måste jag säga att det såklart är en enorm skillnad på att låta sig inspireras av andra keramiker och att kopiera dem … :)

Jag tror att mångar frågar hur de har gjort för att de helt enkelt tror att det är lätt att göra. Jag kan tänka mig att några få tror att de har hittat en guldgruva. Nått så enkelt och sen så dyrt tänker nog en del. Därifrån är steget inte långt till… såna där kan skulle jag lätt kunna göra och sälja… Vad dessa stackars krakar inte inser är att det fins väldigt få (nån?) rika keramiker. Lera må vara billigt men el och tid är det inte.

Jag har en kännsla av det här med fotandet att många vill "vara i farten", hitta på saker, vara aktiva , uppleva saker… och jag kan tänka mig att det blir en extra krydda om man kan visa upp sina upplevelser för andra. Bevisa att man sett eller gjort något.

Sen skillnaden mellan i stan och på landet kan man ju bara spekulera i … men att åka på konstrundan är just en sån upplevelse…. nått att visa upp. Att bara slinka in i en inredningsbutik runt hörnet har kanske inte samma nyhetsvärde?

Sen kan jag faktiskt tänka mig att många anser att lantisar är lite borta inte så stränga som elaka stadsbor (shit vilka fördommar, ha ha:) , kanske borde de stackars bortkollrade lantisarna bara vara tacksamma över att någon vill titta på deras keramik ;)?

För den yngre generationen kan jag tänka mig att foton inte har samma betydelse som för oss lite äldre , de har vuxit upp med kamera i mobiltelefonen , och är födda långt efter den digitala bildrevolutionen. Själv har man ju vuxit upp med att behandla negativ som heliga reliker som absolut inte får vidröras!

Jag pratade lite om kopiering/lån med min kompis och insåg att jag är helt inkonsekvent. Totalt jäkla inkonsekvent. Så jag ska inte försöka säga något klokt om var gränsen går mellan inspiration och stöld. Men jag håller fast vid att kopior är tillåtna i stuiesyfte - det är när man kopierar och säljer i eget namn som man har tagit sig ut i omoralens sumpmarker.

Men jag tror mig inte om att vara mindre primitiv än att jag låter vissa människor komma undan med mer än andra. Jag tror vanlig hederlig artighet är nyckeln till det mesta. Den som frågar vänligt och är uppriktig med vad de vill med frågorna kommer i alla fall längre med den här kvinnan.

Jag tror man känne på sig när folk är uppriktigt intresserade. Det blir ju ofta en slags diskussion och ett erfarenhetsutbyte, när den som frågor är lite insatt och dessutom jätteintresserad av hur man fått fram olika effekter. Jag tycker man ska vara öppen mot dessa personer. Det vinner vi alla på.

Den som hjälpte mig var faktiskt Bertil Vallien - när de fyra jag besökt i Europa bara surt svarat att jag jag får pröva själv (när jag började fanns inga att besöka i Sverige). Betil visste inte heller hur man skulle lösa vissa frågor - men han gav mig tips på avspänningstider och annat som hjälpt mig att förverkliga MINA drömmar. Ett härligt möte jag aldrig glömmer.!

 Efter detta besök i min atelje bestämde jag mig för att vara lika generös. Och glaskonst.ifokus är ett led i min strävan.

Men kopieringsgamarna - dem föraktar jag!!!!!!