vad jag vet är inte bohlin formgivare av fatet utan det är en gammal form som använts av arbetarna på fabriken. formgivaren för mej är okänd. Sven Bohlin började som upp passare åt mästerdrejarna på höganäs kärlfabrik någongång på 30-talet. han blev själv en mästerdrejare å gick i pension i början på 80-talet

Anja Notini gör ett utmärkt porträtt av Sven Bohlin i sin bok Krukmakare.

ja en fin bok å fint foto av bohlin.. han va en utmärkt läromästare handling å inga silkes vantar.. det hade absolut inte passat dagens ungdomar. men han va kvar i det gamla sättet hur man lär ut. utan honom hade man inte lärt sig någonting  om drejning

Du har altså haft honom som lärare?

jag började där -78 å fick gå i lära hos bohlin. det va ett sammansvetsat gäng av gubbar som jobbade där då. de hade börjat där på 30-talet. det hängde ett gammalt fabriksfoto på väggen med en massa arbetare på. främsta raden satt en massa barn där satt bohlin. de va längesen. tusan va dom fick jobba för brödfödan då.

Intressant att läsa! Skriv gärna mer om hur det var att gå i lära för Bohlin. Hur såg dina dagar ut?

man fick börja dreja muggar.. jag hade aldrig drejat förut. sven satt på sin drejskiva vänd mot mej så han behövde bara höja på huvudet för att kolla in mej.. ibland sa han innan jag va färdig den kommer kalva alltså rasa ihop. så jäkla rätt han hade varje gång klart man blev nervös när sin läromästare sa så… när man suttit en heldag å lyckats få ihop ett 20-tal så inspekterades det man hade gjort. det innebar att ett flertal skars mitt itu för å kolla godstjockleken.. hälften fick man slänga. det va ackord på den tiden så man hade några år till på nacken innan man skulle kunna jobba riktigt ordentligt. gubbarna jobbade snabbt ihop sina antal sen satt dom å gjorde hemarbeten de va ingen som sa nåt. till och med beställde dom högsta cheferna specialarbeten av dom. man fick besked om att göra som han gjorde å inget annat. till och med hade verktygen sin plats på bordet. det räckte med att man hade lånat ett verktyg så uppdagades det. vi hade bottenmål till botten det skulle stå till vänster ej ligga slängt i gyttjan.. när jag hade gått i lära några år började jag dreja golvurnor lite smala sven sa nu drejar han lyktstolpar. men inte lätt å dreja högt så dom blev lite för smala åxxå. de va väldigt noga med att göra som han.. rätt grepp å man kan få upp en väldigt stor mängd lera på drejskivan sven drejade med lätthet upp en 50 liters kruka det han hade lärt sig från sin mästerdrejare nils bengtsson.. nu e industridrejarens tid förbi vi behöver inte krusen längre å mycket faller i glömska..

Jättekul att höra din berättelse. Har du bilder skulle det vara kul och se. 50 liters, hur många kilo lera var det till en sån?

det är en jättestor skillnad på leror jag vet faktiskt inte vilken mängd som användes förr men vikten på dom stora krukorna e liten jämfört med storleken.. skulle jag prova idag hade jag börjat på 35 kg..

35 kilo!    Var det spark-drejskivor också förstås?

vad roligt att höra sån keramikhistoria!

Berätta mera! Det här är ju jättekul och höra om.

de e kul de finns intresse för lite historia även om mina upplevelser inte ligger så långt tillbaka i tiden,

Historian hänger ju ihop… du jobbar ju nu också… .. men i o med att du varit lärling hos en som varit lärling hos en.. då blir det så spännande…

Har jobbat på samma premisser! Skitkul att detta kommer upp! De ä ju himmaplan liasom…Gick i lära hos Hugo Anderberg i Raus under tre år. Han använde under sin krafts dagar 23 kilo till en 50-liters kruka! Helt otroligt. Själv har jag bara klarat 35 liter i en klös.

Hur länge höll man på och drejade dessa krus industriellt?  Och när kom egentligen el-drejskivan?  någon som vet?

Så fantastiskt att få höra era erfarenheter från Höganäs och Raus. Jätteroligt, det är ju verkligen intressant svensk konsthantverkshistoria. Jättetrevligt, verkligen. Han som lärde mig dreja hade jobbat som drejare på Uppsala Ekeby.

Under slutet av 1800-talet började man effektivisera drejandet med remverk, dvs, sparkskivorna kopplades ihop med en längsgående axel som drevs av en gemensam motor. Axeln förde kraften vidare till ett antal drejskivor som var exeptionellt starka. Motorerna drevs av fotogen, men senare av el. Industriproduktionen i Höganäs kan nog "saltglased" förklara bättre än jag, men om inte så återkomer jag!

har nu några gamla fotografier vore det roligt om ni la ut dessa!

Mycket spännande att höra! Vad gör du nu saltglazed? Drejar du och säljer? Undervisar du? Vilka brännmetoder?

Jag drejar, bränner, saltar och formar vaskar på mitt arbete. sedan har jag precis byggt en elugn och drejskiva i mitt garage hemma. jag har haft verkstad innan för ett antal år sedan men fick ett ryck å la ner rörelsen å sålde allt. å provade på annat jobb men började igen för 1 år sedan. har man en gång fastnat i leran så är det svårt att ta sig ur den.

Kul att du återvände till leran. Det är en livsstil.