Gud, vilken historia. Helt otroligt!!!!! Vilken pärs innan allt blev klart

Christer är med mitt favvoprogram!!! Och vilken pers, hua. Då hade jag haft skakiga knän. Har ingen bra historia nu men ska fundera:)

Vilken histora Abbi! Jag skulle nog inte fatta vad som hänt förrän efter en lång tid. Sånt där ska ju bara inte hända. Fick du brottas med skattemyndigheten innan dom förstod att du betalat?

Jag var med om ngt helt osannolikt för några år sen.
Jag var singel och ute och dejtade och satt en kväll på ett cafe med en kille som berättade en barndomshistoria om hur han hade åkt dit för att han eldat ner en barack i en helt annan stad än den vi befann oss i.  Två dagar senare dejtar jag en annan kille (som inte känner den första) som berättar när han var yngre så råkade tända på en barack som andra sen fick skulden för detta helt utan att jag tagit upp ngt om vad jag fått höra några dagar innan. Snacka om de ja vu!
Jag blev rätt paff och frågade ut honom om i vilken stad baracken låg och när det var ungefär…. Och vet ni det var samma barack!!!

Hur stor är sannolikheten??

Fredagen den 2 juni 1982 ringde telefonen. Det var en kille som frågade efter Mimmi, jag sade att han hade ringt fel, det fanns ingen Mimmi på det här numret, och vi lade på luren.

På kvällen satt jag och två tjejkompisar och hade tråkigt (Simon&Garfunkel spelade på Ullevi och vi hade inte fått tag i några biljetter) och då ringde det igen. Det var samma kille och nu var han lite rund under fötterna och ville inte alls acceptera att han inte hade ringt till "Mimmi". Vi pratade en lång stund och han var ganska trevlig, tyckte jag. När jag till slut hade övertygat honom om att han faktisk hade ringt fel igen undrade han om inte han och ett par kompisar kunde komma över och hälsa på en stund.

Det var inte alls likt mig men jag sa att, ok, de kunde väl få komma. Mina kompisar tyckte inte att jag var klok som bjöd hem ett gäng vilt främmande killar. Men vi låste ytterdörren och sedan kollade vi i köksfönstret om de såg någorlunda normala ut innan vi släppte in dem. Och insläppta blev de och det blev en trevlig kväll.

Det var första gången jag träffade min man som jag nu har varit gift med i 21 år och har två barn tillsammans med.

Vad är oddsen för det???

Ibland när jag blir lite trött på honom (det kan man ju bli efter 26 år tillsammans) brukar jag skämtsamt säga att jag aldrig skulle ha öppnat dörren…

Fantastiskt, Ulle! Tänk så viktigt det är att gå på magkänslan och inte "förnuftet".

Jag satt längst bak i bussen på väg hem från skolan (ca 20 år sen). Ser att det kliver på en kille som har en påse Kinapuffar i handen (godiset). Tänker för mig själv: tänk om han sätter sig brevid mig och bjuder mig på godiset. Jag kände honom inte, det fanns fler lediga platser i bussen. Ni har väl räknat ut det: han sätter sig brevid mig och frågar om jag vill smaka!

Vi är inte gifta, sneglade på honom då och då under gymnasiet men efter bussresan bytte vi aldrig några fler ord.

Det var nog tankeöverföring. Ditt sug efter kinapuffar var nog så starkt att han plötsligt kände sig tvingad att bjuda dig…

Men Ulle vilken fantastisk historia. Hur det kan bli av en felringning, ja, några felringringar till då, men ändå.

Ja, om han inte hade ringt mig kanske han skulle ha varit gift med Mimmi nu - och jag med Brad Pitt eller Antonio Banderas…

Ja men Ulle Pitt låter väl inge vidare……haha

#4 Nej denna gången såg skattemyndigheten att mina pengar bara gått till fel konto..Hur vet jag inte eftersom dom enligt IT.killen på banken var felmärkta…

Ulle om du blir less, så kan du ju öppna dörren igen! Skojar lite med dig. Underhåll kärleken så håller den länge!

 Idagens samhälle vete sjutton om jag skulle vågat släppa in någon helt främmande.

#12 Jag hette Karlsson som ogift. Brad hade väl helt enkelt fått ta mitt efternamn. "Bräd Karlsson" låter väl som en riktig superstjärna?

#14 I dagens samhälle hade jag nog inte heller vågat det. Men en 18-åring för 26 år sedan resonerade annorlunda…

Vilka fantastiska historier och vilka levnadsöden vi alla släpar runt på, vad kul det är att läs om dem/er känns som om vi känner varandra ännu lite till, jag själv jobbade på kontor och bokade frakter bl.a och på fraktbolaget jobbade det en väldigt trevlig och hjälpsam kille, vi pratade med varandra 5 dagar i veckan under 4 år,endast pratat  aldrig träffats, men snacket blev ju lite mera personligt ju mera tiden gick, coh finns fanns det stunder då men funderade på hur han såg ut, mm, men jag hade ju sambo och hus å grejer så… sedan skulle han sluta där och jag tyckte verkligen att jag borde åka dit med en tårta, han hade verkligen varit hygglig och hjälp mig ur många knepiga frakt situationer. Lite pirrigt var det allt, det är nu 18 år sedan och här sitter vi nu med eget hus och djur, fortfarande kära, han är verkligen underbar, men visst saknar man tiden då man längtar…nu har man! Kram på er alla

Då kanske jag ska berätta hur jag träffade min prins..

För 14 år sedan kom det in en långhårig kille med svans och slokhatt och vill att jag skulle sälja hans egentillverkade schampoon och salver..Det gjorde jag i 2 år sen bara försvann han…för 5 år sedan så satt jag på mötesplatsen och raggade då en kille skickade små kufiska meddelanden till mig och tillslut fick mig att ringa honom..Det tog någon dag innan han talade om vem han var..KILLEN med svansen..Det visade sig att han var min sons innebandytränare sen några år..Han va nyseparerad och vi bestämde efter en vecka att träffas IRL igen..Sen dess bor vi ihop och idag jobbar han i min butik och kunderna ääälssskar honom och hans kunskaper när det gäller dofter ,smaker och hudvård..ps han lät håret växa ut för min skull igen *L* ds

Nu när tråden ändå spårat ut….   Jag gick annars min utbildning i Danmark, men en termin i Uppsala.. där jag inte kände ett öga.  Gjorde grupparbete med en kille, som bodde i kollektiv på en gård utanför stan, de verkade vara väldigt roliga tyckte jag. Blev bjuden på stor fest på gården… och åkte dit fast jag egentligen bara kände Tomas av kanske 70-80 pers som var på festen så jag viste inte riktigt vart jag skulle göra av mig.  Det var dans och det var talanger som spelade polskor på fioler och det var fest och folk överallt.  På övervåningen satt en kille och spelade gitarr och sjöng. Det var Jakob Hellman, men eftersom jag var en dum dansk så viste inte jag det utan trodde bara det var en "jävligt musikalisk kompis" till någon av de andra, vilket det ju i o f s också var.  I alla fall så satt jag där ganska länge och lyssnade på hans Cornelislåtar.  Det var även andra som lyssnade ibland, men jag satt kvar länge eftersom han dels var bra dels hade jag hittat någonstans att ta vägen.  Sent på natten började folk allmänt krypa i sovsäckarna och så även jag. Fast när jag la mig så kom dendär gitarrkillen och skulle ligga alldeles bredvid… och jättefull var han och jag var helt nykter.. alltså att jag tyckte han var grym på att spela och sjunga betydde ju inte att jag var attraherad av honom så jag tog min sovsäck och flyttade till något annat rum… 2 minuter senare så dök han upp igen, alldels bredvid mig…. och efter några försök till så var det en av killarna från kollektivet som tyckte synd om mig och sa: du kan ligga här, (bredvid honom i hans dubbelsäng…)  Och den killen pratade jag med hela natten….. och några år senare hade vi två döttrar och ett litet rött torp….  Tack vara Jakob Hellman….

Men vilka underbara levnadshistorier! Man blir ju alldeles knottrig av att läsa. Så spännande saker ni varit med om!

Jag kan ju berätta när vi skulle till England på vår "Magical Pottery Tour". Det här var 1991. Hade planerat en bilsemester i Wales och England. Kl 09.00 på morgonen skulle man checka in på färjan, den gick från Göteborg till Harwich. Vi åkte från Uppsala nån gång på natten. Hade packat frukost och massa gott att äta längs vägen. För säkerhets skull hade vi lämnat in vår Volvo på verkstan så den inte skulle ge oss obehagliga överraskningar. Samma dag vi skulle åka hämtade vi bilen från volvoverkstan.

Vi kom inte många mil utanför Uppsala förrän tjock, svart rök vällde ur avgasröret och bilen hostade och stannade. Mitt i natten strax utanför Örsundsbro. Där stod vi och skulle åka på semester för första gången på 16 år! (Man är ju inte rik som keramiker). Av de få bilar som passerade stannade ingen. Jag grinade, gubben var så klart lessen. Nu blir det ingen semester, och vi som hade planerat alla keramiker vi skulle besöka och allt roligt vi skulle göra. Så långt bort kom det en bil, och den stannade och killen som körde vevade ner rutan 2 cm och undrade vad som hänt. Jag grinade fram hela vår historia varpå killen klev ur bilen och ville hjälpa oss meka. Men trots att han hade kunskap kunde han inte fixa bilen. Döm om vår förvåning när ytterligare en bil stannade. Också det en ung kille. Han hade mobiltelefon (var ovanligt på den tiden) och ville också hjälpa oss. Och jag satt i diket och bara grinade"…snyft…första semestern på 16 år…snyft…snyft".

Då säger en av killarna: "Det är klart ni ska till England, ni måste få tag på en hyrbil! Ni ska till England!" Dom blev ivrigare än vad vi (i alla fall jag) var. Killen med mobilen ringde sin tjej, fick ett telefonnummer till en biluthyrare i Enköping, klockan var väl 1 på natten eller nåt. Vilken uthyrare svarar då? Men denna gjorde det! Han hade vidarekopplat till sin telefon hem. Jovisst fick vi hyra en bil av honom.

Då bogserade en av killarna vår bil hem till sig. Vi kastade all vår packning, kuddar och väskor och allt in i hans bil och vrålkörde in till Enköping. Där stod biluthyraren lite smårufsig och nymornad. Skrev papper snabbt som attan, fick bilnyckeln och styrde kosan mot Göteborg. Och jag lovar er, när man på radion sa, "Sveriges Radio, klockan är nio" rullade vi in på färjterminalen.

Visste Jakob Hellman det skulle han kanske göra en låt om dig Pyromanen!

#20, Det är möjligt att han vet, för mina döttrars pappa och han har ju en gemensam kompis som vet…

#19, Vilken positiv historia, visst finns det massor av hjälpsamma snälla människor i världen!

Javisst ja Pyromanen, tänkte inte på det. Varje gång man hör eller ser Jakob Hellman kommer jag att tänka på det du berättade. Lite kul du var i Uppsala, jag har bott där mellan 1963 och 1992.

Tillbaka till ämnet :)

Mina bekanta som under två år bodde i USA hyrde under tiden ut sin lägenhet i Stockholm. När de kom tillbaka till Sverige och flyttade in i sin lägenhet igen upptäckte de en stor svart fläck i vardagsrumstaket. Den hade inte funnits där tidigare, och de kunde inte få reda på vad som hänt utan fick nöja sig med att måla om sitt tak.

Flera år senare berättade min bror uppe i Luleå om en julgransplundring som han varit med om under ett Stockholmsbesök. De hade haft levande ljus i granen, och på något sätt så hade granen fattat eld och man hade varit tvungen att slänga ut den genom fönstret.

Jag frågade var i Stockholm det var, och det visade sig då vara hos mina bekanta. Så fick de, flera år efteråt, reda på vad som hänt med deras tak.

Nu måste ju jag också berätta min osannolika historia!

När jag var student och läste på universitet bodde jag i en liten lägenhet i stadsdelen Majorna i Göteborg. På en fest som min storasyster hade tillsammans med sina kursare träffade jag första gången min blivande make. Ungefär samtidigt fick jag reda på att huset jag bodde i skulle genomgå en totalrenovering som skulle ta lite tid och vi som hade lägenheter där skulle flytta permanent och erbjudas kontrakt någon annanstans i Göteborg. Eftersom jag när jag var mycket liten hade bott på Guldheden (annan stadsdel) valde jag att ha det som önskemål och fick ganska snart erbjudande om en lägenhet där. Jag och systern var och tittade på den och jag tyckte både om lägenheten och om själva läget så jag tackade ja. I samband med flytten skulle jag få nya tapeter och lite färg att renovera lite med om jag lovade göra det själv (på den tiden var man student och tog tacksamt emot allt som gavs…). Min blivande man och jag umgicks mer och mer och han lovade utan att ha sett lägenheten att hjälpa till. Han sa att han själv hade bott i området när han var riktigt liten. När vi kom dit tillsammans första gången tyckte han att han kände igen sig. Kollade med sin mamma i vilket hus det var de hade bott i och i vilken lägenhet. Det visade sig att de hade bott i exakt samma lägenhet som jag hade fått!!! Han kände till och med igen de allra understa tapetlagret när vi rev ner de gamla!!! Vilket sammanträffande eller hur!!! Efter bara några veckor flyttade han in i sin tidigaste bostad!  Nu i maj har vi varit gifta i 23 år (herregud vad tiden går!) men numera bor vi sedan länge ute i ett hus på landet !

Jag kommer aldrig ihåg de roliga och konstiga saker som händer. Man skulle skriva dagbok, så man kan titta tillbaka på tiden som gått och se hur mycket roligt man varit med om.

Jag träffade min sambo i himlen, (ute stället Heaven i sthlm där casinot ligger nu). Jag tyckte han såg mogen och manlig ut, tji fick jag, men laydback o lekfull, som han är, är egentligen roligare.