verkar som om du pratar om 2 sorters sprickor en i leran på skulpturerna och en i glasyren. knäppningarna du hör. jag jobbar i stora format och torkningen av tjocka föremål e jätteviktig. sedan kan inte godset vara hur tjockt som helst. jag låter stora grejjer torka under jutesäck och plast i en månad så att fukten jämnar ut sig i leran sedan får det stå ytterligare en månad innan jag bränner det. jag skröjbränner långsamt till 1100 grader innan det åker in i saltugnen. men sprickor kan det bli ändå. bara det blir småsprickor så gör det inget värre e det om det går längs en fog. glasyr sprickor kan ju vara dekorativa.på vissa glasyrer. men annars får du ändra glasyren för å bli av med det eller byta lera.

Är inte säker på vad du menar med "knäppningar", Men det första jag kommer att tänka på, små ljud, som låter som allt från ett lätt "knäpp" till ett ganska tydligt "pling".

Lätena kommer från glasyren, när den krackelerar. det är inte säkert att du kan se krackeleringarna, men när det spricker upp gör det det ofta med ett ljud.

Det brukar vara värst den första tiden efter glasyrbränningen.

Men du kan faktiskt vara med om att saker plingar till över ett år senare !

Det har hänt att jag legat i mitt sovrum, och helt plödsligt så har det plingat till en enkelt gång- mitt i natten! Då är det någon gammal kruka, som jag har ståendes…..

Jag tror lergods är värst.

Nu vet jqag ju inte vad för slags skulpturer du gör, och hur sprickorna ser ut. Men om sprickorna¨befinner sig INNE i skulpturen på ett ställe som man aldrig ser, så tycker jag inte det har någon betydelse, om man inte gör den bedömningen att pjäsen försvagats betydligt genom sprickan, och altså riskerar att gå sönder på sikt.

Jag brukqar knäppa till med pekfingernageln på mina krukor. Om man hör en klar plingande ton, så är krukan hel. Om det däremot hörs ett stumt "duck", så har pjäsen latenta sprickor, som kan manifestera sig när som helst, och jag vill givetvis inte sälja något som kan gå i  tu, så fort det ställs ner på ett bord, får lite varmvatten på sig, eller om ett par år bara spricker tvärs över. Om det däremot är krackeleringar i glasyren exempelvis, tycker jag det är fullkomligt likgiltigt på en skulptur, så länge det inte stör det estetiska uttrycket.

Jag vet inte om man kan prova skulpturer med min pekfingermetod. Är det väldigt massivt gods är det kanske svårt.

krackeleringar får man för att leran och glasyren krymper och utvidgar sig olika mycket. Att få en glasyr som är totalt krackeleringsfri är ofta svårt. Men man kan minimera krackeleringarna på olika sätt.

Ett sätt är att bränna lite högre eller långsammare -framför allt kan det löna sig att utjämna lite mer, och köra långsammare ner om man kan. Om glasyren ligger tjock kan man glasera tunnare. Kvarts gör glasyren starkare, och blankare. Dolomit däremot, gör den segare, och gärna lite mattare, samtidigt som den motverkar krackeleringar. Dolomit kan eventuellt i vissa glasyrer även ge uphov till mer eller mindre "lustiga" effekter….Jag vet inte om ren magnesium gör detsamma, men det skall motverka krackeleringar i alla fall. (magnesium är en av ingredienserna i dolomit)

  En annan metod är att byta ut leran i glasyren till en lera som ligger närmare skärvens.  Slutligen kan man också gå in och reglera förhållandet mellan baser, och syror i glasyren. Då skall man ha läst lite stökeometri först - Det är lite tort och nördigt, ärligt talat - men det är väldigt användbart !

Sprickor i själva godset kan bero på massa olika saker, som för mycket vatten, när du arbetar, för lite vatten när du arbetar, sättet du formar leran, olika tjocklek i godset - det beror också å vilken lera du arbetar med, är det jämnt vart när den står när den torkar, är den utsatt för drag, eller ojämnt solsken, vibrationer, och tusen andra saker…..

Det skulle kanske hjälpa med en bild på skulpturerna, och på sprickorna, eller en mer detaljerad beskrivning……

Hej igen. Det var värst så omfattande svar - man tackar och bockar för all information. Försöker här bifoga en bild på exempel av skulpturer jag gör, men där den vita ej har sprickor utan bara den bruna. (Inuti alltså). Dock kan jag av föreslagna ev. orsaker tänka mig att det kan kanske bero på hur jämntjocka dom är- eller inte. Det tycker jag är svårt då man gör det inifrån. Sen har dom inte stått flera veckor i plast - något jag kanske måste göra längre än vad jag gjort.

Dom ser oglaserade ut .I så fall har det med tjockleken att göra .Det blir sprickor där det är tjockare gods då godset är olika tjockt.Det är dock inga sprickor som gör att föremålet går sönder ..Sitter inte sprickorna synliga dvs på utsidan så tycker jag inte det gör något.Detta kan elimineras om man jobbar i en lera med grövre och mycket chamott..s.k skulpturlera som ej går att dreja i.

jag tänker med sprickorna att där de står o torkar kanske med värmen på en sida, te x från ugnen, eller att det drar från ett fönster eller likn.Att torka långsamt med lös plast över minimerar alltid risken för sprickor.Och använd lera med chamotte!det finns fin chamotte som knappast syns.

Sen din fråga om lerfärg och skröjat.Du kan ju skaffa stengodslera som får den färg du vill ha.Om du bara skröjar så är det som terrakotta, ett sprött och inte vattentätt gods.Alltså kan det inte stå utomhus när det är frysgrader.men fördelen är att det inte krymper så mycket under arbetets gång.