Om föremålet är riktigt torrt, borde det tåla hur mycket kyla som helst…

Om det fått en chans att ta åt sig fukt, blir det däremot riskabelt, under fryspunkten….

Om man skulle vilja göra något för utomhus  som ex uteskulpturer, finns det någon speciell lera som skulle kunna rekommenderas för ändamålet? Vore väldigt intressant detta.
HAr hört att det är bättre frosttålig om den inte innehåller chamotte, stämmer verkligen detta? (Nu menar jag inte fågelbad / krukor ) utan saker där väldigt lite vatten samlas på ytan utan utan mer raka ytor om det spelar ngn roll.

Måste vara avgörande hur sintrat leran är. Läste i en kakelbok jag har om hur man kan testa om sina saker suger fukt. Man väger t.ex. kakelplattan torr och lägger den i vatten över natten, torkar ytan och väger igen.  Håller på med ett experiment i verkigheten med mitt kakel som legat ute en vinter redan, fast det var ju inte mycket till vinter. Har ett 20-tal plattor liggande på olika sätt, halvt ner i jorden, i ett kärl som fylls på när det regnar o.s.v.   Inget gick sönder i vintras altså, men känna som jag vill prova i alla fall nån mer vinter innan jag säger till nån kund att det går bra att ha det utomhus.

Chamotte är väldigt porös, och kan magasinera en hel del vatten, så särskilt de chamottekorn som ligger i ytan, KAN orsaka fula sprängningar, oavsett hur tät leran är.

Det är rekommendabelt att formge föremålet så att det inte får någon chans att bilda "vattenpölar" någonstans. Med bra avrinning och en rimligt tät skärv, brukar stengodsföremål klara sig ganska bra utomhus. Ställ föremålet på något slags plattform, så att det inte suger fukt från marken.

Tänk på att hög bränntemperatur inte per automatik betyder tätare gods….någonstans finns en "vändpunkt" där godset blir porösare igen, vid ökat värmearbete (temp/tid), och det är särskilt tydligt hos järnhaltiga leror. 

Det är klart att man vill att föremålet skall hålla länge utomhus….men hur länge är "länge" ?  T.o.m granit blir till slut frostnupen på ytan och bryts ner långsamt, för att inte tala om sandsten och kalksten/marmor…osv….vad skall vi sätta för tidsaspekt..?

4, Jo, men ett par decenier bör det ju hålla anser jag iaf. Inte som Ernst Billgrens verk utanför Sahlgrenska  i Gbg som knappt höll något år innan restaureringsarbetena…

Jag har funderat på det med leran och sintringsgraden, och verkar inte alltid stämma för många av dom stora skulptörerna använder ju  T- material leran som vad jag förstått inte blir helt tät heller, och den innehåller ju en hel del tegel (40% tror jag det var), men ändå görs det stora utomhusskulpturer i den leran. Och då borde den ju inte vara helt lämpad egentligen om man bara ser till sintringsgrad??

S.k. "T-material" brukar innehålla molochite i stället för chamotte, och den är ju betydligt tätare än vanlig chamotte….K129 är ett T-material, t.ex. 

Avrinning är viktigt….en lodrät tegelvägg (vanligt tegel), klarar sig ju hur länge som helst, medan en tegelsten som ligger på marken, börjar spjälkas redan efter 1 vinter…..

Bosse mycket intressant det där med chamotte för det har man ju gärna i större gods för just utomhusbruk eftersom det är lättare att få stabilitet i stora föremål. Fast allt måste ju ändå användas med sunt förnuft. Att saker ska tåla 30 minus i år efter år är ju inte något som kan garanteras. Är man rädd om sina saker får man skydda dom. Fast visst är det snyggt med stengods utsmyckningar i frosten.

Aha, tack Bosse, jag trodde inte det var ngn större skillnad på molochite och chamotte mer än att jag brukar använda molokiten i porslinsgrejer…Trodde bara det var malningsgraden. Tack för den mycekt intressanta upplysningen, nu är jag med igen..:D Då förstår jag skillnanden!

Håhå, trodde det skulle komma ett kort koncist svar: 'minus 14,5', men ack - så många variabler som kan spela roll…

Tack.

Det var intressant det med järnhaltiga leran som blir mer porös igen "efter sintring". Det kanske är förklaringen till ett "konstigt ljudförändringsfänomen".  Har några små skålar som var med i min allra första saltbränning. De är gjorda av cx630 (ganska mycket järn) och blev skumma i färgen - eller de blev inte som jag hade förväntat och hamnade i vårat egna kök där de blev favoritfrukostskålar, vilket innebär att de nu körts i diskmaskinen i storleksordning 600-700 ggr. De har bytt ljud! alltså om man knackar på dom eller staplar dom så låter det dovt "klonk" ungefär som om de var av lergods, inte "pliinggg" som stengods.  Kan detta hänga ihop?

(har inte användt ren cx630 mer gångar, enbart ihopknådat med vit lera till lagom blandning)

När en lera utsätts för alltför högt värmearbete, ångar en del av de glasbildande ämnena bort, och porositeten ökar igen. Sådana föremål brukar få litet sämre klang, och bli en aning skörare än vanligt stengods (men förstås starkare än lergods). 

Jag tror att det hänger ihop, Pyro….efter alla dessa maskindiskar är kanske porerna fyllda med vatten, som aldrig hinner försvinna innan skålen används igen, diskas, osv….och det borde påverka klangen i godset.  Prova att värma upp en skål till några hundra grader eller så, så att den blir garanterat vattenfri, och testa om  klangen förändrats…även om den kanske aldrig haft 100%-ig klang…

hela tiden lär man sig mer här! kul!

(glömde nämna att bränningen med nämnda skålar var uppe i orthon 11 utsplattat, typ drygt 1300)

Har runt dammen stora lerplattor 50x30 cm . Leran är en Spansk stengods lera med 40 % charmotte, bränd i 1280 C  utan glasyr. De har nu legat 5 år på samma ställe och är fortfarande hela. Och jag som trodde att de skulle frysa sönder med så mycket charmott i.

Molochite används till stengodsleran och till porslinsleran som vi gör . Vanlig charmotte använder vi inte alls.

Mycket intressant. Jag skulle ha trott tvärtom - att det var bättre med chamotte i. Men det är naturligtvis logiskt att det inte är så.

#14 Trots logiken, kan tyckas, kan det också vara så att en lera med riktigt mycket chamotte och lågbränd ändå kan stå pall. Är ett föremål tillräckligt poröst för att hinna släppa ur sig det mesta av vattnet innan det fryser på så klarar det sig också. Grejen är att vattnet/isen är som störst vid några få minusgrader för att sen krympa och det är vid de graderna det är som jobbigast för leran. Beviset har jag hemma på gården med lågbränt gods som är helt och mellanbränt, halvsintrat gods med stora flingor avsprängt. Nu är det extra svårt härnere i Skåne där tempen ofta ligger och svajar mellan -5 och +5, därför:

Ett bra test är att lägga ner keramiken (färdigbränd m. ev. glasyr) i vatten över natten. Sen tar man upp den, torkar av lätt med en handduk och stoppar in direkt i frysen. Klarar den detta stresstest ett par ggr så är man en god bit på väg. Sen kan det med tiden ändå vara så att glasyren krackar och förändrar spelreglerna. Men en oglaserad skärv med godkänt stresstest kan kallas för frostsäker. Detta förutsatt att den färdiga formen har avrinning förstås…

Vattenprovet  är ett förnämligt sätt att lära känna sin lera på för övrigt. Om man bara väger innan och efter vattendopet så får man som sagts en procentsats på sintringsgraden och det är väldigt bra att ha.

taktegel då?  Det håller ju typ 100 år fast det varken är sintrat eller glaserat och suger som tusan och utsäts för alla väder. Det kanske hinner dunsta bort vattnet tillräckligt fort…?