Vet inte om det stämmer, men jag hörde sägas att en begravningsurna måste förintas helt och hållet inom en viss tidsrymd, dvs naturen skall kunna ta hand om den. Därav de trista materialen…  Finns tydligen något slags regel för materialvalet…kanske nån annan som vet mer…?

#1 jag har oxå hört det!

Jag har däremot gjort urnor till djur som man sen sparat på hyllan hemma.

På begravningsbyrån berättade de att några kyrkogårdar har 100% att det ska gå i upplösning, på andra är det vissa områden. Sen finns det de som har urnan i någon sorts "tittskåp" - hette nåt annat förstås, inte jättevanligt, men finns - där urnan syns.  Så det verkar vara lite olika på olika ställen.  Tycker i o för sig det är trevlig tanke att det hela komposteras…

Hej , det beror lite på var man begravs, i vilken del av kyrkogården alltså, har man valt en vanlig plats med sten och kanske en liten rabatt, så går det aldeles utmärkt med en keramikurna, har man där emot valt en urnlund så måste den förintas, inom ja tror det är 10 år. En del kyrkogårdar tillhandahåller en typ allmän beg urna, och då häller personalen, typ jag ut askan i hålen och tar in krukan å diskar av den iväntan på nästa…(hoppas ingen tar illa upp) men just med lås så är det viktigt att den är tät, men det går ju att fixa, det är ju bara att göra en fals och två liksom öglor på sidan sedan snygga skruvar eller vajerlås. Hiss anordningen är ju til för att kunna sänka ner urnan i hålet, det bruka vara 1.20 -1.50 djupt man kan ha liksom breda, platta öglor som man kan trä banden i de ligger som ett kors under urnan. Det mesta går nog att ordna, det är nog bra om den inte är för tung, ibland är det långt att bära, och iblan vill något barn bära…Hoppas det hjälper dig något, men fram för finare urnor, verkligen!

Tack så jättemycket för info Kinnekulle!

Har du nån idé om ungefär hur många liter en urna rymmer? (om du till o med diskat en sån menar jag…)

Ja, hmmm, liter, det är lite olika, men mellan 1,75 - 2.5, tror att det finns S-M-L, beror ju lite på hur stor man varit, liksom.

Pröva att söka på östra kruk.se där en god vän till mig visar några exempel som är både fina och intressanta som begravningsurnor.., han har en hel del erfarenheter när det gäller detta ämne och är dessutom både vänlig och engagerad i det mesta som gäller keramik….

Undrar hur reglerna är egentligen om att försvinna eller inte efter gravsättning? Uppdrag Granskning ska ju handla om den etiken ikväll….har också hört att dom måste vara upplösta efter en viss tid.

#6, men det var ju inte alls så stort… dehär standardurnorna hos begravningsbyrån var mycket större….  2,5 liter fixer jag ju dreja ….

#7, tack så jättemycket för tipset Tomica!  Kollade hans hemsida och han ser ju ut att vara insatt i ämnet!  Har även mailat honom med frågor.

tack för tipset om östra kruk tomica!

hamnade direkt bland mina favoriter

Jag har gjort 2 st begravnings urnor, en till min mammas aska samt en till svärfar. Jag gjorde dom i papperslera som jag inte brände just för att dom skall förintas inom en viss tidsrymd. Jag vågade inte göra i vanligt lera som inte bränns eftersom leran är som ömtåligast när den är torr, och då andra personer skall hantera den när dom häller i askan. Jag målade motiv med akvarell, som passade respektive person, så dom blev väldigt personliga. Begravningsbyråerna hade inga klagomål man skulle tänka på att det inte fick vara ngr detaljer med metall på samt om jag minns rätt den som skulle ligga i en minneslund fick inte vara namngiven om ngn gräver upp som skall den inte kunna identifieras.

Läste för länge sen om en svensk keramiker som gjorde förstoringar av bl. a ärtskidor. Dessa brändes så att de blev hanterbara, men ändå ganska lågt, 650-800 grader har jag för mig. Sen placerades de ut i naturen och skulle där vittra sönder av sig själva. Kanske kan vara något? Å andra sidan borde det finnas krav på att urna absolut inte går sönder om man skulle råka tappa den…

Vilken intressant tråd!!

Håller verklige med dig Vanja-K, så intressant tråd.

Det där att bränna dom lågt så att dom vittrar sönder var en jättebra idé..

Min pappa dog förra våren och ligger nu begravd på den gamla delen av en kyrkogård på en gravplats där det förut legat någon annan. Av den anledningen frågade jag begravningsmannen hur man gör då man plockar bort gamla "gravar". Han berättade då att en på en del finns det inte ens benbitar kvar medan andra kan vara tämligen intakta. Det beror på den kemiska miljön i jorden. Vad man gör med liken som är tämligen intakta då man gräver upp dem fick jag inte klart för mig. Men jag undrar … Går man på kyrkogårdar i länder med ett vänligare klimat än vårt så är det vanligt med gravdekorationer i keramik. Kankse en nisch nu när det blir varmare?

Med tanke på "uppdrag Granskning" som visades på Tv ikväll så vill jag nog kremeras.Ska dreja min egen urna och lågbränna den.För söndertryckt av någon traktorskopa vill jag inte bli..

Nej håller med Abbi, även om vi på en liten landsorts kyra inte är fullt så brutala, men första gången jag var med vid igen läggandet av en kistgrav, så skulle jag stå och måtta av jordlasset kommrätt, när min kollega backade intill, allting var bra till han tömde ner jorden, då blev det så håra att locket sprack och resten förstår ni ju själva. Ser bilderna framför mig än. När det kommer nya nu är jag väldigt noga med att tala om noga vad som händer och inte lämna dem själva!! Synd bara att min lärdom hade ett sådant pris!

Är man helknäppt makabert insnöad om man faktiskt undrar och kanske skulle kunna tycka om tanken att ha sej själv (eller accepterande närstående) som askglasyr? Tanken slog mej nångång, vet inte riktigt vad jag känner för det egentligen men funderingen fastnade…

#20 Näääääh där går väl gränsen för etik..

Läste någonstans att av askan blev det ett smycke. Mitt lilla bidrag. Har inte tänkt på urnor än. Däremot vet mina barn att jag vill ha en wellpappkista. Varför ska man ha en skitdyr kista? Bättre att lägga pengar på annat.

Än en gång. En intressant tråd. Vi kommer in på ett område som folk iallmänhet knappt snackar om.

Vet ni jag tror faktiskt inte att alla är så seriösa som vi tror. Vet ett ställe där de skulle flytta på gravarna . Så när de grävt ett tag så blandades en del ben. Hur det sedan gick vet jag inte. De fick väl lägga tillbaka så gott det gick. Naturligtvis vet ingen anhörig detta.

OBS DETTA ÄR INGEN SKRÖNA.

#20: du är i alla fall inte ensam. jag och en eldarkompis prata om samma en gång vi eldade… .. vilken glasyr vi skulle vilja bli …. Då menar jag självklart inte till att glasera muggar med utan en glasyr på något speciellt föremål  gjort för just denna speciella glasyr.  Det tycker jag är fint att tänka på och inte "helknäppt makabert insnöad"

Apropå Uppdrag granskning…….såg det inte själv men han som ansvarar för kyrkogårdarna här i kommunen gick ut i lokaltidningen och berättade att det inte alls går till så överallt. Här har de särskilda etikregler som gör att allt går värdigt till.

Hoppas det är vanligare i Sveriges kommuner än det som de hade luskat fram i Uppdrag granskning.

Jag som jobbar på kyrkogården kan oxå tillägga som ffg språkare att det int alls går till så här överallt, men jag hoppas alla är införstådda med att Medierna blåser upp alt annars skulle ju ingen titta. Vi i vårat pastorat har över 20 kyrkor och ingenstans har vi en så stor maskin och fyller med, på de flesta ställena skottar vi igen för hand, endast i värsta fall går kistorna sönder, detta är naturligtvis inget mangör med flit. Men hur är det igentligen med vår moral och etik uti landet har inte den fått sig en knäck på nacken i den alltmer upptemo tid vi lever i, jag tror att snart hinner inte folk bry sig ens, ja jag orkar nästan inte närma mig tanken för den berör mig så starkt.

#24: Jo, visst jag tyckar också att det i rätt sammanhang kan bli ett vackert och betydelsefullt minne.(Jag var väl bara lite rädd för att bli uppfattad som en makaber typ…)

24 o 27/ jag ahde då inte haft något emot om någon använt min aska till en glasyr till något speciellt föremål. Själv är jag av uppfattningen att är man död  så är man borta och bara ett oitressant skal finns kvar, och då är det ju bra om någon kan ha någon nytta av ens skal. Själv ska jag bli kremerad och  strödd ut över mitt älskade hav när det tiden kommer. Som alternativ hade jag kunnat tänka mej att askan blivit nergrävd vid en stor vacker ek någonstans. Själv begravningsceremonin är ju bra till för dom efterlevandes skull, och så länge allt runt omkring görs med respekt förstår jag inte att det skulle kunna vara osmakligt att bli en askglasyr på ett utvalt föremål om alla är med på det?

Wellpappkista lät ju bra, samt vanlig papperskista, varför lägga tusentals kr på en tjusig ekkista förstår jag inte heller. Gillar idéen med frystorkning också…

Här är art. om smycke av aska.

Tyck vad man vill!!!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article458910.ab

Hos oss har vi inte användr vellpappskistor någon gång,men väl plywood och det funkar jättefint, ovanpå kistan har man ju sedan ett bårtäcke, och förra året var det en textilkonstnär som gjorde ett supersnyggt och gav till oss, så det skulle jag föredra. Jag har även funderat på och sy ett själv, men kan ju tänka sig att man ber hela släkten göra en typ ruta va och sedan foga ihop det, Tycker verkligen att det är slöser i med pengar och fina träd att läga den på en kista som sedan antingen skall in i ugnen eller ner i jorden. Men tyvärr sp finns det oseriösa begentreprenörer som bara skor sig på folk som är sååååå ledsna och upprörda så det lägger ut vad som hällst för att den döde "är värd det" ursch och fy säger jag,

Putt

Har en gång fått erbjudande om att göra en urna för mänsklig aska, men det rann ut i sanden. Trist om man inte får göra en "beständig" urna av t.ex. stengods, skulle bli fint med oxblod eller temmoku, kanske med lite dekor…

När min mor dog för 2 år sedan gjorde jag en personlig urna till henne. Det kändes bra. Fick inga förhållningsorder från begravningsbyrån mer än hur mycket den skulle rymma, cirka 2 liter. Den gjordes i stengods och slöts stabilt i locket med silikon! Namn och födelsedatum skrev utanpå i leran. Mor ligger i en familjegrav.

Efteråt har jag funderat över de material som används till urnor. Det finns gjuta tunna lergods, glas, lackad plåt, sten mm. Glas kan tex inte försvinna. Hur mycket aska som blir kvar beror delvis på krematoriesugnens effektivitet.

Hur mycket den ska rymma beror en del på hur stor personen är. Av kistan blir den en del. Det kan ju vara ett barn.

Blev kontaktad av den kvinna som sjöng på begravningen. Hon var väldigt intresserad av personliga urnor och ville ha en att visa på begravningsbyrån. Eftersom jag garderat mig och gjort en i reserv (utan namn och datum) så fick hon den.

Om jag gör fler ska jag inte bränna så högt. Det känns onödigt och spricker lättare i bränningen.