Beror väl lite på vad du vill använda leran till, samt utseende, eller om du menar lite mer allmänna proportioner? Vill minnas att jag till exempel läst en rolig beskrivning på någon slags icke krympande talkbaserad historia, men det kan säkert folk mer om här.

Här är några recept från Daniel Rhodes:

Tysk porslinskropp (ganska eldfast, behöver kona 14):
Kaolin (står endast clay) 54
Feldspat 20
Flinta 25
Krita 1

För drejning:

Jordan clay 60
Piplera 20
Flinta 10
Feldspat 10
Järnoxid 1

Men sen är det ju alltid trevligt att blanda lite efter känsla, och se vad man får.

Skall man göra en stengodsmassa så behövs varken fältspat eller kvarts, men gärnatvå eller hellre tre olika leror som helst skall vara så att man får olika kornstorlekar. En lera med ett allt för snävt spektrum av kornstorlek blir oftast tråkig att jobba med.
Porslin
50% kaolin
25% kvarts
25% kalifältspat
Det är receptet från royal copenhage och jag vet att även KPM använder typ den.
Frågan är när man gör egen lera är hur fördelningen av illit, kaolinit och montmorrilonit är i dom råleror man använder, så en del ball clay och så en mera mager lera som gör massan mera stabil, hittar man oftast hos tyska leror medans dom engelska ball clays är väldigt plastiska och läckra att arbeta med men kan vara lite för plastiska. Se till att det inte är pulver som är vindsorterad med varmluft för då försvinner en del av kristallvattnet och man mister plasticiteten, plus att dom lerorna tar tillbaka det fria vattnet och bygger in det som det saknade kristallvattnet med följd av att leran blir hård med längre tids lagring.

#2: Tack för era svar!

I engelsk litteratur nämns ofta "stoneware clay" och "fireclay" som ingredienser i stengodsmassor. Jag har inte lyckats hitta någon motsvarighet hos svenska återförsäljare.

Jag har precis som du säger läst att det är en fördel att använda flera olika kaolin och ballclays i samma massa, men inte förstått att det berodde på kornstorleken. Har förstått att finare kornstorlek får leran att mogna i lägre temperaturer.

Något jag saknar är gränsintervall motsvarande dessa för glasyrer:

• 0.2:0.8 - 0.3:0.7 i R2O/RO-kvot är bra intervall för att glasyren ska bli så hållbar som möjligt
• 0.10 - 0.20 B2O3 är lämplig mängd vid kägla 6
• ca 10% lera i en glasyr är lagom för att hålla den i suspension (överskottet kan med fördel kalcineras). För lite lerinnehåll kan ge hard panning och för mycket ger för hög krympning…
• SiO2/Al2O3- kvot på ca 7-8 ger blanka glasyrer medan kvot på 3-5 ger matta.
• etc.

Hade varit så skönt att få lite konkreta förhållningsregler likt dessa att jobba med även för leror!

Fundera på om du ska ha leran till drejning, skulptur eller gjutning.

En bra utgångspunkt att börja jobba utifrån är just 50% lera, 25% fältspat och 25% kvarts.

Leran kan vara bara kaolin eller hälften kaolin, hälften ballclay. Om du bara tar kaolin kan det nog vara bra att ha i lite bentonit.

Det finns olika kaolin. Vissa vitare än andra. Vissa är "långa" andra "korta", ena passar bättre till gjutning och andra till drejning.

Dela gärna med dig om du hittar någon bra litteratur på ämnet!

Personligen skulle jag utgå från en stengodslera (rålera från brott) och så tillsätta ball clay i passande mängd, så behöver du inga förhållanden mellan dom olika grupperna, det ger sig själv. Angående lera i glasyrer så använder jag oftast som standard 10% glasyr och emalj lera 1027 från Witgert eller MT 500/G från Mondre & Manz.
Om glasyren blir blank eller matt beror inte bara på förhållandet mellan dom tre grupperna utan också på vad dat är för ämnen i basgruppen.

#3: Stoneware clay är inte någon särskild lera, det är helt enkelt samma begrepp som stengods lera.
Fireclay är en grov, järnhaltig och värmebeständig lera som brukar utvinnas i samband med stenkol - det ofta finns som ett lager ovanför stenkols fyndet.

Ser i en av mina pärmar att jag redan 1990 började blanda mina egna leror av stengodslera och Porslinslera. Kom tidigt över vit ball clay och fick tips av David Leach som skickade till mig vit bentonit som då kom från Sydafrika.
Ser att jag tog fram ca 20 st olika leror och har kvar 4 st favoriter av stengods lera / Porslinslera. Idag använder vi endast 2 av favoriterna.
Viktiga är ju hur man vill använda leran som man har gjort ?
Vi bränner både El-Gas och vedugnar och har leror för dessa ugnar.

Finns många recept på nätet som ser intressanta ut och är rätt lika var andra också
Här är ett gammalt från mej och rätt lik andra

NR 8. LAE . Porslin temp 1260-1300 oxidation/ reduktion
Kaolin 55,8 extra vit kaolin
Kalifältspat 24,5
Kvarts 15,0
Bentonit 4,7 vit bentonit från Sydafrika

Den renaste bentoniten kommer från Grekland

#4: Tusen tack! Har läst att det finns plastisk kaolin och icke-plastisk kaolin. Är det det du menar med "lång" och "kort"?

#7: Intressant! Vet du var man kan få tag på Fireclay i Sverige?

#8: Mycket intressant, tack för att du delar med dig! Jag ör egentligen inte intresserad av att ta fram en specifik lera för ett specifikt ändamål, utan vill gärna lära mig hur man konstruerar både gjutmassor och plastiska leror, både porslin, stengods och lergods.

Hur bearbetar du lerorna? Är det kulkvarn osv som gäller?

#12: Har 2 st kulkvarnar mest för glasyr men också för den finaste porslinsleran .
Gör ibland en porslins lera som är lite grövre för mer struktur på ytan för vedeldad gods.
När jag blandar upp ny lera så använder jag siktat gammal drej vatten för att få in bakterier som skyndar på mognads processen. Från att ha luktat nästan kemiskt till lukt av jordkällare då är den bra . Man kan också blanda in andra saker som på skyndar mognads processen för drej lera ( ex.. vinäger…).

#13: Det här är jättebra tips! Tack! Skulle det funka att bara torrblanda ingredienser, hälla på säg 50% vatten, låta stå till dagen efter, blanda, lägga på gipsplatta, låta torka till lagom konsistens, knåda? Påverkar det plasticiteten märkbart om man inte maler och siktar sin lera?

Har läst om leror som ska ligga i "minst ett år" innan den används, men så länge har jag ju inte tålamod att vänta. Ska samla in drejvatten! Ungefär hur mycket vinäger per kg torr lera skulle du säga är lagom?

Mättad koksaltlösning kan användas för att åstadkomma en "påskyndad mognad", och förhöjd plasticitet.
Små mängder, kanske några droppar per liter slamma.
Har sett det tillämpat på några franska porslinsmassor, och ja, det har en påtaglig effekt…

Kanske något att ta med i experimenten…?

Ja man aktiverar också bentonit, oftast med kalium men det går också med natrium och kalcium för att få ökade plastiska egenskaper.

Jag tog inte med hur jag blandar lera i fast form eller i flytande.

Har haft 2 st rostfria degblandare ,tyvärr gick den större sönder som tog ca 30-4o kg lera och har nu en som tar ca 15 kg. På sommaren gör jag lera mer flytande, torka ute i olika bassänger på tomten innan den kommer in till lagring.

Jodå jag köper lera också

#17: Vad roligt! Jag har tillgång till enorm degblandare samt kulkvarn, ska nog kunna bli något av detta!

Återförsäljare i Sverige verkar ofta bara ha en sorts kaolin/B.C. etc. i lager. Var hittar du dina råmaterial?

Det är bäst att köpa direkt från fabrik, hos leverantören blir det dyrt och meningslöst

#19: Tänker att i experiment-/utvecklingsfasen är det okej att det kostar lite mer. Men tar tacksamt emot fabriktips också!

De här råa massorna som utgör grunden för framställning av stengodslera, blir nog svåra att hitta hos lokala detaljister, eftersom efterfrågan är mikroskopiskt liten, eller helt enkel obefintlig…

Man kan fråga hos någon av de stora lerproducenterna, eller söka sig till platsen där det bryts…

#7 och #11: Kolbrytning har förekommit i Sverige, i trakten av Höganäs, Bjuv m.fl. orter.
Kopplat till detta, har även rå lermassa av högbränd typ brutits i stora mängder.
Det är ingen tillfällighet att svensk stengodstradition startade just i den trakten.

Ett spår att följa upp…?

#21: Jag går på konstfack nu, där har vi tillgång till fr.a. cebex utbud: Kaolin 50, kalifältspat NGP, natronfältspat FS, ball clay W.B.B TWVD. Är dessa direkt olämpliga att försöka göra porslin-/stengodsmassa på tror du?

#23: Nej, de är inte alls olämpliga, men så "rena" råmaterial lämpar sig nog bäst till porslinsmassor, vilket inte borde vara något problem.
Om du sedan hittar kaolin med annan kornstorlek etc, utökas förstås testmöjligheterna en hel del, men du kommer långt med ett begränsat antal råmaterial….

"Stengods" i ordets bemärkelse, kräver någon naturlig råmassa som bas, om det skall bli praktiskt och inte alltför "artificiellt"….

#24: Tusen tack för svar. Jag har pratat med en lärare idag som berättade att det finns en tradition av att blanda egna lermassor på både Danmarks och Finlands högskolor, men av någon anledning inte i Sverige. Jag har fått tag på en och annan intressant bok som kan ta mig vidare i utforskandet, och fått en introduktion till vår enorma degblandare. Ska bli kul att se vad jag kan åstadkomma!

Finns svensk "stengodsråmassa" att köpa? Eller är det snarare tysk, brittisk och fransk som gäller?

Fyleleran är baserad på en "stengodsråmassa" från Fyledalen.
Sedan har vi massan som bröts (bryts?) kring Höganäs (som hänger samman med de gamla kolfyndigheterna)

För övrigt är det ganska "glest" mellan sådana fyndigheter här på våra breddgrader, men om någon här känner till någon mer brytningsort, blir jag bara positivt överraskad…

Svensk stengodslera får inte brytas mera, det är nog 20 år sedan så det är tyska eller engelska leror som gäller. Naturligtvis finns det i andra länder också men inte lätt att köpa i mindre mängder.

#28: Vad är anledningen till att det inte får brytas mer? Fick intrycket att brottet i Fyledalen lades ner för att det inte var lönsamt.

Brotten vid ifö har inte fått förnyat tillstånd och det är av miljöskäl så som jag har förstått det

#30: OK. Har funderat på att ta mig dig och gräva lera, lite oklart vad man kan förvänta sig. Gillar material som inte är superraffinerade.

Intressant. Tips på företag i Tyskland och UK som säljer "stengodsråmassa"? Witgert antar jag bland annat?

Ja Witgert, Sibelco är bra och så finns det Stephan Schmidt KG och så vidare

#32:

Potclays har en i vart fall, de har ett eget brott så den är väl därifrån kan man anta.

https://www.potclays.co.uk/clays-slips-grogs/clays-slips-grogs-raw-clays-(fireclay)

#34: Tack! Den ser mörk ut som Solargils GSA T40… Kanske att GSA T40 också är en fireclay…?

(https://m.youtube.com/watch?v=H8_jpA7hhaM)

#35: Eller ja, snarare kanske innehåller fire clay, än just är fire clay. Rekommenderad maxtemperatur på GSA T-40 är ju 1280, medan enligt wikipedia så ska fire clay tåla 1515 grader för att vara fire clay.

#35: Gissar att det är organiskt kol, kollade analysen och det är inga absurda mängder järn i leran.

Pillade lite med analysen och tog fram detta receptet:

TWVD Ball Clay (från Cebex): 43
Kvarts: 28
Potclays 320: 25
Nefelinsyenit (från Cebex): 4

Målet är att matcha analysen för Potclays 152-1110 E lera som jag brukar använda. Lite oklart om detta kommer funka, majoriteten av kvartset kommer förmodligen från sand. Det är rätt mycket plastisk lera i blandningen, troligtvis för mycket, men jag är lite sugen på att beställa 25 kilo från Potclays och se vad man kan göra med den. Just nu är den slut på lager och blanda lera känns mer som en vår och sommar aktivitet så jag väntar lite med att prova.

Det är inte nödvändigt att det skulle vara Fireclay om man bara skall bränna till normal stengodsteperatur. Och att bland in kvarts och nefelinsyenit m.m är onödigt, det finns så många leror med olika egenskaper att det räcker. Om man skall uppnå något helt speciellt så kan det så klart finnas behov så som att tillsätta talk för att minska risken för kylsprickor och liknande problem. Dessutom så vill man ju ha så lite fri kvarts i som möjligt på grund av hälsoskäl.

Ja, lite väl mycket ballclay kanske? Om man ska följa tidigare tips här i tråden så ska man alltså försöka blanda fire clayen med en eller två andra "stengodsråmassor"?

Så typ något åt det här hållet kanske?

24 fire clay 320
24 annan stengodsråmassa
24 ballclay
24 kvarts
4 Nefelinsyenit

#40: Det var min tanke också, kollad runt lite och hittade Goerg och Schneider i Tysklans, https://www.goerg-schneider.de/en/your-neighbor/clay-deposits De bryter lite olika leror som kanske kan vara värt att kolla in. Lite oklart hur man köper leran bara, gissar att det inte är 25 kilo utan 25 ton som gäller. Men det kan ju vara att det finns nån återförsäljare.

Ja, de säljer även färdigblandade leror. Hos Lars Tärn hittar du dem längat upp på lerlistan, "C359", C 591" osv. Det är Goerg & Schneider, så vitt jag vet.

#39: Ler, du skulle alltså bara ta två stengodsråmassor och tillsätta lite ballclay? Typ…

40 stengodsråmassa 1
40 stengodsråmassa 2
20 ballclay

?

#42: En annan, verkar vara en mix men du får det som pulver i vart fall, https://en.solargil.com/refractory/747-terre-refractaire-maigre-en-poudre-btr-35-kg.html

Jag skulle först specificera vad slutresultatet skall vara och jobba ut från det. Witgert har så många typer att det är mer än nog och där kan man köpa ett ton, men då kan det vara blandade kvaliteter utan begränsningar av hur mycket av varje. Det är ju också av kostnadsskäl bra att få allt från samma leverantör så att det inte blir dyrare än att köpa färdig lera.

#45: Tack, intressant att läsa.

Luddolera, som startade tråden, verkar ju efterfråga generell information på ämnet. Själv är jag ute efter lera att använda i indrejningsmaskiner. Troligtvis kommer jag att använda färdigblandad köpeslera. Men kanske att jag skulle vilja ta fram en egen med tiden ändå…

Då är ju pentalet viktigt och det ordnar dom på Witgert

#43 jag skulle nog välja lera 1027 i stället för ball clay, men förmodligen inte mera än 5-10%

Bara för att rapportera hur det gått för mig:

Jag testade att blanda följande recept:
1.
Kaolin 50 (cebex) …………. 37.59
Ballclay TWVD (cebex) ….. 32.81
Kalifpt NGP ………………….. 20.11
Kvarts ……………………………. 9.49

2.
Kaolin 50 …………………………… 52
Kalifpt NGP ……………………….. 25
Kvarts ……………………………….. 18
Bentonit Quest White (Tärn) …. 5

Blandade 1.5 kg av varje. Torrblandade, sen hällde jag pulvret i 750 ml vatten. Tillsatte någon matsked ättika. Blandade med stavmixer, lade på gipsplatta för att torka över natten. Knådade ihop dagen efter.

Jag har problem att få båda tillräckligt plastiska. De går liksom att bryta sönder och får sprickor när jag knådar. Nr 2 är mycket vitare, men också mycket mindre plastisk.

Några tips på hur jag kan gå vidare? Just nu är målet en drejbar Porslinslera för ca kägla 8.

Kul med rapport!

När det gäller Porslinslera är det, vad jag vet, helt avgörande vilket kaolin man använder.

#47: Vad betyder "pental"? Tack!

Pental är hårdheten.

Tack!

#49 en bra drejbar Porslinslera är omöjlig utan tillsats av plastiska leror och då blir det egentligen inte porslin mera, men man kan ju få en fin vit massa. Kaolinet bör vara Zettlicher kaolin. Och skall man lyckas med projektet så krävs det minst två dygn i kulkvarn.

#54: Ja, så fort man önskar en drejbar porslinsmassa, har man börjat kompromissa med själva begreppet porslin…..om man skall spetsa till resonemanget…

#54: Tack! Ska införskaffa Zettlicher. Är det torr- eller våtblandning i kulkvarnen? Vilken konsistens ska jag sikta på om våtblandning?

Våtblandning som gäller, behöver inte siktas eftersom partiklarna blir betydligt mindre än vad en normal sikt har för hål

#48: Witgert 1027 är enligt firman Börkey Keratech en av huvudbeståndsdelarna i den mycket vanliga Witgert 11-leran.

1027 ingår som lera i no 11 för att göra den plastisk och det är inte stora mängder. Normalt är 1027 en så kallad glasyr och emaljlera. Den använder jag ibland. Börkey ja det är minnen från tiden i Berlin

På den här sidan hittar man Witgerts datablad, om någon är intresserad:

https://www.witgert-tonbergbau.de/deutsch/produkte/tone-und-tonmischungen/

Den här boken används på KTH på kursen i keramteknologi:

https://www.routledge.com/Fundamentals-of-Ceramics/Barsoum/p/book/9781498708135

Troligtvis svårtläst för vanliga dödliga som mig, men kanske värt ett försök?

#61: OK kul, jag har vart inne på att hitta nån bok som är lite mer avancerad än kom-igång-med-glasyrer böcker, får kolla in den.

#61: Ja, vad kul! Ska också ta en titt i den! Vet du vem som föreläser i keramteknik på KTH?

Joakim Odqvist är kursansvarig, enligt kurs-PM 2021.

Silt, "Silty Clay", "mjäl-lera"
En återvändsgränd…

På många ställen i naturen kan man hitta något som känns som lera, och som initialt kan kännas så plastiskt att man grips av optimism, och går hem och testar materialet vidare.
Den är ofta ganska ljus till färgen, och tål hög bränntemperatur.
Men, tyvärr är denna "silt" inte tillräckligt plastisk för praktiskt bruk. En del av innehållet är sand.
Jag gjorde några tester för många år sedan, med silt som jag grävt upp "någonstans i mellansverige".

Att den gick att bränna väldigt högt var uppmuntrande, men jag lyckades inte öka plasticiteten på ett vettigt sätt. Bentonittillsats gav ingen trevlig massa, och först när jag tillsatt en hel del annan stengodslera kunde jag betrakta den som "någorlunda användbar"….till vissa saker…
Men då var ju själva vitsen med det hela försvunnen…hade hoppats att den skulle kunna bli grunden till något som lönade sig…

Ett intressant litet "äventyr" i alla fall, och vem vet…kanske silt kan vara användbart till något keramiskt, för den riktigt envise…

Den bifogade filen ger litet info.

En liten uppdatering till:

Mina leror har fått ligga i 1-2 veckor nu och jag kände på dem häromdagen. En enorm skillnad i plasticitet! Porslinsleran (nr. 2 i post #49 ovan) har dock fortfarande en del att önska plasticitetsmässigt. Den andra leran (nr. 1) hade fått fläckar av mögel. Jag ska bränna några prover och mäta krympningen. Ska också provdreja med dem.

Imorgon tänker jag testa att köra porslinsleran i kulkvarn också. Jag börjar med några timmar så får vi se om jag går upp till de två dygn som ler rekommenderade senare. Kulkvarnen på Konstfack får inte köras efter skoltid.

#66: FYI: Det är inget mögel, utan en helt harmlös alg. Vi lät testa ett flertal material, upprepade gånger, och fick alltid samma lugnande svar från analysfirman….
(Om nu någon oroar sig…)
Grön = levande alger.
Gul-gulbrun-brunsvart = döda alger (humus).

Inget kulkvarnande på dagtid:
Jag tror mig veta varför den regeln kom till….🙉🙉🙉
I industriella miljöer får kulkvarnarna ofta "eget rum"….

🙂

#66 det går ju fint att pausa malningen så att du kör då det går.

Kul att få ta del av dina resultat…!

.
#49: >> Nr 2 är mycket vitare, men också mycket mindre plastisk >>
Ja, vithet och plasticitet står i ett visst motsatsförhållande till varandra. En utmaning, där man får avgöra vilken av egenskaperna som betyder mest…

#69: Tänkte säga det samma, supernyfiken på dina resultat

Gjorde ett drejprov idag av lera nr 1 ovan. Väldigt mjuk och fin, höll formen bra även om jag utmanade lite genom att svänga ut ett 2-3 cm brätte 90 grader (svängde in detta igen senare). Den blev dock trött snabbt, så kunde inte hålla på och leka så mycket innan den började ge upp. Tänker att lite chamotte och en finare partikelstorlek kanske kan motverka detta? Bifogar bild på det färdiga lilla alstret.

Bifogar även bild på en testbit som är skröjad. Den blev varmvit. Strecket var 100 mm från början, 90 mm när den torkat och 88 mm efter skröj. Ska bli spännande att se hur mycket den krymper (och vilken färg den antar) i högbränning.

#67: Hade då ingen aning om att det var alger! Tack för infon!

Kul att du delar med dig!

#71 ja med bara 32,81% plastisk lera blir det svårt att få en lera som inte blir kort i konsistensen. En sådan massa skulle nog passa bättre som gjutlera. Skall man få ett bra resultat så skall man undgå både kaolin, fältspat och kvarts. Det finns heller ingen grund till dessa material eftersom mycket plastiska leror har ett högt innehåll av aluminium, så det är bättre att använda olika leror som varje av dom funkar i sig självt.
#65 ja silt har ingen plasticitet eftersom kornstorleken ligger över lerans kornstorlek, och så har det ju den oangenäma egenskapen att det blir flytande vid vibrationer och annan fysisk påverkan. Men kanske man kan ha en del av det när man torrpressar kakel och sådant.

#71: Torkkrympningen på ca 10% är ganska hög, vilket visar att det finns utrymme för att magra leran, och därmed öka bärigheten vid drejning, samtidigt som krympningen minskar.
Magringsmedel kan vara chamotte, molochite (för vitheten, om det är viktigt) eller någon sand (som du först provbränt för att fastställa att den inte smälter vid de temperaturer leran är tänkt för)

Men, att bara magra leran kan bli en återvändsgränd, och det visar sig när leran sedan bränns till sintringstemperatur.
Håller föremålet formen när leran sintrar, eller deformeras det i alltför hög grad…?
Det kan bli fråga om att ändra balansen i grundreceptet för att justera graden av sintring….
Men, detta står också i relation till temperatur, och inte minst värmearbetet, förstås.

Frågan är vilket mål man jobbar mot….

#73: >> …så det är bättre att använda olika leror som varje av dom funkar i sig självt. >>

Ja, om syftet är att på ett praktiskt och kommersiellt hållbart sätt skapa en egen stengodslera, är detta den enda rimliga vägen att gå.
Det förutsätter tillgång till en eller fler naturliga "grundråmassor" med rätt egenskaper.

Porslin är ju ett helt annat kapitel, där man utgår från mer "rena" råmaterial, och man kan jobba mer "kliniskt" för att få de egenskaper som önskas (inom porslinets begränsningar)…

Men, sådana här experiment är spännande, och är alltid lärorika, om man jobbar systematiskt, och kan hantera så många som möjligt av alla dessa variabler….

Tillgången på rålera är det ju inga problem med, finns hundratals att få.

Ja, om syftet bara är att få fram en egen lermix, ligger fältet helt öppet….

Jag minns ett bra exempel, när det togs fram en bra saltglaseringslera för ett skånskt företag, för många år sedan.
X % Wagner 303
X % Wagner 436/37
X % bariumkarbonat.
(Tyvärr minns jag inte procentsatserna, men 303 var den större delen…)
Blev en utmärkt lera för saltproduktion…

Inom parentes:
Tråkigt att Massemühle Wagner blev nedlagt…!

Just nu är målet en vitbrännande lera, gärna med porslinskaraktär, men som ändå är drejbar.

I inlägg #10 ovan bifogade jag en tabell som listar plastiska och icke-plastiska kaolinsorter. Vet inte om det är en rimlig tabell eller om kaolin nånsin kan betraktas som plastiskt. Hur står sig det järnfria Zetlicher-kaolinet plasticitetsmässigt?

I nästa vecka tänker jag göra drejtest med lera nr 2 ovan:
Kaolin 50 …………………………… 52
Kalifpt NGP ……………………….. 25
Kvarts ……………………………….. 18
Bentonit Quest White (Tärn) …. 5

Jag har ett prov på denna som fått ligga i två veckor, och ett annat som är helt nytt men kört i kulkvarn i 5 timmar. Den senare ska jag låta ligga innan jag testar den.

Finns det någon nackdel med att öka på bentonithalten i sådana leror? Kan det uppstå problem med torkning, krympning etc? Jag vill gärna få leran helt vit och därför undvika större mängder ball clay i möjligaste mån.

Jag ska längre fram testa att magra lerorna med ca 10% molochite, som Bosse föreslår.

Ökad mängd bentonit ökar också lerans krympning, så det är en balansgång.,…

Molochite och andra magringsmedel:
Du kan utan vidare vara "modigare" och prova större mängder. 10% är att betrakta som ganska litet….
Om du knådar in magringsmedel i plastisk lera, blöt magringsmedlet först, för att undvika att torka ut leran i onödan…

Detta med "vithet".
Det finns ett "trick" som ibland tillämpas av lerproducenter.
För att höja känslan av "vithet", eller få en kallare vit-ton, tillsätts ibland kobolt i mycket små mängder. Så liten mängd att lerans färg inte drar mot blått, utan bara "kyls ner" en aning…. Denna koboltoxid bör vara med i kulkvarnen, för att få maximal spridning.

#79: Mycket intressant med kobolttricket! Kan testa det med lera 1 ovan, som innehåller över 30% ball clay.

Kan molochite gå med i kulkvarnen, eller tappar man syftet med det om det mals till finare partikelstorlekar?

Molochiten skall inte gå med i kulkvarnen, utan tillsättas "sist"….

0 - 0,2 mm molochite fungerar bra i drejmassor.
Även grövre går bra att magra med, men då får du en synlig struktur i lerytan..

Man kan också använda sig av kalcium för att reducera järnet i leran vilket är en lite billigare variant och så får man inte problem med glasyren efteråt. Nej kaolin har inte någon vidare plasticitet men Zettlicher är nog en av dom bästa, också till gjutlera. Det finns en fabrik i Frankrike som använder en massa som består av 50% vit stengodslera och 50% porslinsmassa så blir den helt OK att arbeta med och är förhållandevis vit.

För många år sedan såldes en liknande massa via Brodab.
Från Weissenbrunn i tyskland, har jag för mig.
Den var ett mycket bra, och ovanligt plastiskt semi-porslin. Den leran hade kobolttillsats för att "kyla ner" vitheten.

#73: >> Men kanske man kan ha en del av det när man torrpressar kakel och sådant. >>
Ja, det skulle kunna vara ett användningsområde för högbrännande silt. Kräver förstås litet utvecklingsarbete…

Jag fick en gång en sändning "lera" (som man trodde) från en flodbank i Afrika (!), för test och bedömning, men den visade sig vara någon typ av silt.
Dock uppförde den sig helt annorlunda än den nordiska silt som jag tidigare testat.
Det bindande lerämnet smälte och förglasades vid låg temperatur, och i smältan låg sandinnehållet, opåverkat…
Den hade inte ens lämpat sig för kakeltillverkning…

#78: >> …eller om kaolin nånsin kan betraktas som plastiskt >>

Ja, kanske ordvalet "plastiskt kaolin" skapar för stora förväntningar.
Kaolin, i ordets betydelse, har ju av naturen inte särskilt hög, eller ingen egen plasticitet att tala om.
Kanske mer realistiskt att betrakta kaolin som "mer eller mindre oplastiskt", och jobba från den utgångspunkten…

Här nämns bariumkarbonat och koboltoxid som tillsatser i lera… men båda ämnena är väl något man ska undvika att röra med händerna? Lerdammet blir på så vis dessutom ännu mer ohälsosamt än vad det redan är?

Barium finns i många färdiga leror för att binda olika salter i leran som annars kan ge missfärgat gods, det är då oftast leror för lägre temperatur men det finns också i en del stengodslera som har det. Vid sintringen undviker man Vanadinutslag i en vit lera så bränner man högt nog behövs inget Barium. Och kobolt kan man undgå på många olika sätt så det behövs inte heller. Weissenbrunn gör fin Porslinslera som dom säljer till många fina porslinsfabriker.

Att hantera vattenolösliga ämnen är inte särskilt farligt, så länge man tvättar händerna innan man t.ex. äter, osv.

Det är dammet som är fienden nr 1 i en keramikverkstad.

Hur kommer det sig att tillverkarna inte måste markera lerorna, alltså att de innehåller Barium och kobolt? Likt de måste med dessa ämnen i pulverform? De räknas ju väl som gifter? Barium i leran låter som vansinne i mina öron, hade ingen aning att de har det som tillsats i lera!

#89: För det första beror det troligen på att lera (än så länge, såvitt jag vet) inte klassas som "kemisk produkt", enligt EU:s direktiv för kemiska produkter.

För det andra: Om lerorna hanterades enligt EU:s direktiv, är halten av dessa ämnen så låg att det inte skulle föranleda någon märkningsplikt… Halten skulle inte nå upp till de satta gränsvärdena.

Men, vi vet inte hur framtiden ser ut…..
Kanske kommer varje lera att förses med sitt eget MSDS-blad….?…liksom även kattsand, och mycket annat, som skulle kunna bli märkningspliktigt, om regler och gränsvärden ändras…

Tack! Mycket intressant.

Då blir det till att höra av sig till tillverkarna och fråga om de tillsatt något som klassas som gift i lerorna man använder. Låga nivåer eller inte, jag vill varken ha bariumkarbonat eller koboltoxid i lerorna jag jobbar med.

Jag tror att du har goda chanser att undvika Barium och kobolt, men som nämns i #87, kan det dyka upp här och där i "lerdjungeln"…

Tycker det är toppen att detta tagits upp i tråden!

Om man letar efter en vit bentonit till porslinskropp så verkar Scarva sälja en sådan, "Bentonite Quest White".

Och ballclay kommer ju i flera varienter och från olika håll: HVAR, HYMOD, HYPLAS, HSM, OM-4 Kentucky och Tennessee No1. (Det är dem Scarva säljer.)

#95: Jag har just nu tillgång till Quest White-bentoniten (går även att köpa från Lars Tärn), och HVAR-ball clay (från cebex). Kul att veta att OM4 och Tennessee finns på scarva, de förekommer i många amerikanska recept jag sett.

#91: som jag förstått det så brukar man bara tillsätta bariumkarbonat i mängder om ca 0.3% och kan tänka mig att koboltoxid förekommer i ännu lägre koncentrationer. Men som bosse säger, de är inte vattenlösliga och en behöver därför inte vara särskilt orolig. Podcasten For Flux Sake har ett avsnitt där de pratade med en toxikolog om saken, denne sa något i stil med att man behöver svälja en matsked bariumkarbonat för att det ska vara hälsofarligt. Sen är det ju en annan sak att andas in det. Alltid bättre att vara extra försiktig än tvärt om.

Ja, små mängder, men jag ser inte varför man inte skulle välja bort det, om man nu kan utan att behöva kompromissa med något. :)

Ja som sagt så behöver man inte Barium i stengodslera eftersom det sintrar och saltet blir då bundet, normalt redan vid lite över 1100 grader. Annat är det om man producerar vid lägre temperatur, men det finns dom som klarar problemet med en tillsats av 20% dolomit. Och vid vanadinsalt är det dolomiten eller högre temperatur som gäller, det är då t.ex. vitt tegel som kan bli grönt efter fuktpåverkan

Lampa av porslinsmassa som är mald i två dygn och gjuten, bränd till 1240 grader

Ok, litet mer på lamptemat:
Dessa lampor är gjorda i "Parian Porcelain" från Valentine Clays.

Inte mina alster, men jag var perifert "inblandad" i framtagningen, kan man säga…

De var riktigt svåra att bränna.
Lampa 1 brändes på en "krympande kon", och var tvungen att placeras exakt mitt i ugnen.
Fåglarna brändes i delar (kroppar och vingar separat), och delarna fick ligga i "vaggor" av keramisk ull, för att undvika kollaps.

Med hänsyn till värmearbetet, fick brännprogrammets topptemp sättas till 1170-1180°C

Jag brände min på ett par timmar och smorde ett tunt lager kaolin på plattan så det kunde glida, kaolinen skall vara torrt

#99: Den här ser verkligen fantastisk ut! Är den glaserad? Är det en egen porslinsmassa du använt eller kommersiell?

Egen massa och den är glaserad med en transparent glasyr som funkar från 1020 till 1250 eller mera, men det har jag inte testat

Jag hittade den här tabellen över några av Valentine's porslinsmassor.
Kanske kan den vara till stöd/inspiration i ditt lerutvecklingsarbete…..

Även om sådana här analyser visar det exakta innehållet, visas inte ämnenas interna bindningar inom naturliga råmaterial, kornstruktur/storlek osv.
De är m.a.o. inga "recept", men kanske kan de utgöra "food for thought" efterhand…..

#104: Tack, det är en intressant tabell! När jag konstruerade min första massa (nr 1 ovan) tog jag ett befintligt recept, bytte ut kaolin, fältspat och ball clay till de varianter jag har tillgång till, och justerade receptet till att stämma på molekylärt plan.

Mitt recept:
Kaolin 50 (cebex) …………….. 37.59
Ballclay TWVD (cebex) ……….. 32.81
Kalifpt NGP ……………………. 20.11
Kvarts ……………………………. 9.49

Grundreceptet:
EPK ………………………….. 50
Kentucky Ball Clay #4 ……… 15
Buckingham feldspar ……… 25
Kvarts ……………………….. 10

Det var ju feltänkt av mig, att tro att så länge den kemiska analysen stämde överens så blir det samma resultat. Det tänket funkar kanske i större grad vid glasyrtillverkning, men när det gäller lermassor har kornstruktur och storlek etc. större betydelse tänker jag.

Nej det funkar inte bra när man gör glasyr heller, kornstorlek och ämnenas sammansättning har avgörande betydelse för resultatet

Jag tycker att materialens bindningar och kornstorlek spelar ganska stor roll även vid glasyrarbete, vilket skapar en del jobb när man försöker reproducera recept som grundats på helt andra råmaterialkällor än de som är lättillgängliga för oss här…
Eller när receptförfattare uttrycker sig ofullständigt eller slarvigt…

Segerformeln står för det kliniskt-tekniska ( "kompassriktningen"), medan ett universum av bindningsvariationer, olika malningar och föroreningar för oss ut på djupare vatten….🙂

Många prover blir det……

Många, många, många prover blir det… :)

När man utvecklar lerblandningar, eller över huvud taget jämför sintrande leror, är denna testmetod nyttig.

Skär till "strimlor" av testlerorna, alla förstås precis lika stora och lika tjocka, och palla upp dem mellan stöd, som på denna slarviga skiss.
Avståndet mellan stöden skall givetvis också alltid vara detsamma.

Här kan man jämföra bärigheten, eller rättare sagt fastställa hur mycket de tappar i bärighet under sintringsfasen vid givna bränntemperaturer/värmearbete….

Man bör absolut använda käglor vid dessa tester, för att inte missa viktig kunskap…..

Superbra tips!

Drejtest med lera nr 2:

Kaolin 50 ……………………….…… 52
Kalifpt NGP ………………….…..….. 25
Kvarts ……………………………….. 18
Bentonit Quest White (Tärn) ………. 5

Denna blandades för ca 2 veckor sedan, fick en liten skvätt ättika, lades på gipsplatta för att torka och knådades ihop. Har fått vila sedan dess.

Lite sämre bärighet, ville gärna säcka ihop. Kändes lite gummiaktig vid knådning (detta är även min erfarenhet av plastiska porslinsmassor i allmänhet). Kanten/mynningen ville gärna trasas sönder vid drejning. Den var alltså inte lika kul att dreja med som lera nr 1. Man får vara snabb.

Jag har en version av denna lera på tork just nu, som körts i kulkvarn i 5 timmar. Blir spännande att se om det blir någon skillnad, annars får jag köra längre, som ler rekommenderar. Jag har också samlat in lite drejvatten från kommersiell semiporslin, som jag ska addera till nästa massa jag blandar.

En lerstav av denna lera krympte från 100 mm i vått (plastiskt) tillstånd till 93 mm torr. Har inte hunnit skröja denna ännu.

Hur borde jag gå till väga för att förbättra denna lera? Vågar man öka bentonithalten trots att den redan är på 5%? Jag använder en vit bentonit så färgmässigt är jag inte orolig, tänker snarare på torkproblem och överdriven krympning. Är det bättre att tillsätta ca 10% ball clay?

Jag tänkte också ha i molochite i denna. Vill gärna undvika förändrad textur men ska testa mig fram till lagom mängd.

--

Kan även rapportera att lera nr 1 som jag skrivit om tidigare klarade beskickningstest med bravur. Har en lerstav av denna i en kägla 9-bränning just nu, är spänd på att se färgen. Är den tillräckligt vit kommer jag även göra slumpingtest m.m. som Bosse tipsade om.

Bättre med ball clay än bentonit. Öka tiden i kulkvarnen så blir den bättre att använda

#111: Kul att läsa om dina försök och se dina bilder. Lycka till med projektet. Du har kommit en bra bit på väg.

När du sedan gör slumpingtestet, ta gärna med någon "känd" lera som referens, för att få ett bättre perspektiv på var du hamnat.

Man kan ersätta ättikan med mättad koksaltlösning.
Om det förändrar resultatet vet jag inte, men det kunde ju vara en intressant och kanske lärorik variation….
Det räcker med 1-2 ml (kryddmått = 1 ml) per liter lerslamma.

Mättad koksaltlösning:
Tillsätt 27 gram vanligt bordssalt till 1 dl vatten.

När jag gör lera så använder rätt så ofta vit Ball Clay . Köpte billigt mer än 700 kg av en som tömde lagret han köpt , fick också på köpet 1 ton A1 Ball Clay som skulle gå på tippen annars, hände för några år sen.

Ättika, har även använt lättfil + andra vid blandningar av lera
Bara att testa och se vad som händer

Lagrar alltid leran minst i 6 månader

En uppdatering från lerfabriken:

Jag har nu på ett mer seriöst vis börjat testa porslinsmassor igen.

Gör för tillfället en triaxialblandning (10 punkter) med tre kaolinsorter och fasta andelar fältspat/kvarts.

Zetlicher är en av sorterna och det är ju definitivt det mest plastiska kaolinet. Men ack så gult! En liter torr Zetlicher väger också mycket mer än annat kaolin, inte alls fluffigt utan påminner mer om kvarts eller krita i sin torra konsistens. Cebex kallar den för "sitt enda järnfria kaolin" men det ser ut att ha mer järn än något annat kaolin jag testat.

Har än så länge bara blandat, torkat och knådat ihop de olika testmassorna, återkommer när jag testat att dreja med dem.

Bild: Zetlicher nere till vänster.

#116: Zetlicher har 0.74% Fe2O3 enligt analysen på digitalfire, det borde vara tillräckligt för att du skall se det på färgen. Antar att det är hydrerat därav den gula färgen.

#117: Ja, alla uppgifter jag har pekar mot ca 0,74 % järnhalt hos Zettlizer kaolin.

Uppgiften att den skulle vara fri från järn, förstår jag inte var den kommer från…?

#118:

Den är väldigt gul jämfört med Kaolin E, som enligt analysen du skickade ska ha mycket mer järn…

Jag har hittat en analys på Zetlicher-kaolin som jag tror kommer från fabriken som producerar den. Där har den ca 0.92% järn. Ska leta upp en bild på de knådade klösarna!

Naturliga lerråvaror är ju inte "standardiserade" (som mjölk 🙂), och man får räkna med en del svaj i sammansättningen mellan olika batcher, och över tid.
Skillnaderna brukar dock inte vara jättestora, men det kan vara svårt att hitta en analys som är exakt "synkad" med den batch man råkar ha i ett visst ögonblick…..

Men "järnfri"…?
Jag tvivlar tills jag blivit överbevisad…

Nu kanske man inte kan avgöra järnhalten (eller effekten av det aktuella järnet) på *gulheten" hos den obrända produkten.
Sanningen visar sig nog först efter bränning.

Ńej det ska bli spännande att se hur den är när jag har bränt.

Bilden är inte så tydlig, i verkligheten ör det större skillnad mellan klösarna. Längst ner till vänster är 100% zetlicher, till höger är 100% kaolin E, skillnaden i vithet är enorm till kaolin E's fördel, men skillnaden i plasticitet är också enorm, till Zetlichers fördel.

Ja, att mixa porslinsleror handlar om att ge och ta.
Hög vithet betyder som regel sämre plasticitet, och tvärtom.
Samma sak med ljusgenomsläppligheten. Vill man öka vitheten får man som regel offra en del av "genomskinligheten", och omvänt…

Det är en triangel.
Vill man ha mycket av en sak, får man offra av de två andra, osv…
Därför är de mest spektakulära porslinslerorna sällan/aldrig några drejleror.

Blir spännande att se de brända resultaten.

Första bilden: obrända prover
Andra bilden: brända prover

Zettlicher (test nr 8 från vänster) blev ganska vitt (dock åt gula hållet) trots vääldigt gult i obränt tillstånd.

Kaolin E var helt omöjligt att dreja med. Kändes som att dreja med en klump fältspat; jag kunde krama klösen så droppade det vatten från den. Kaolin E är sista testet från vänster.

Vad spännande att följa dina experiment!

#123: Reduktionsbränning?

#125: Nej, detta är oxidation, ca kägla 8. Zettlicher drog mer åt gult, de andra mer åt grått. Tänker att det gula kan komma från järn, grått mer från titan? Båda är ju vanliga föroreningar i kaolin. Man vill nog hellre ha en porslinsmassa som drar åt gult om man vill reducera, då blir det väl istället en dragning åt blått istället tänker jag.

#126: Det vore intressant att höra din definition på porslin? Ludolera

#127: Ja det är en klurig fråga. Här jobbar jag med lermassor som har 50% kaolin, resten är kvarts och fältspat.

Jag skulle väl definiera porslin som just det - ofta vitbrännande massa med låg halt lera. Hög vitrifikationsgrad och därmed låg absorptionsgrad (<0,5%).

Stengods däremot tenderar kanske att ha hög lerhalt (80-90% jämfört med <55% i porslin), och innehåller ofta lite "smutsigare" leror som ballclay och Fireclay.

Det här är ju dock bara mina egna lekmannamässiga definitioner. Du kanske har koll på lite mer officiella definitioner?

Jag ser mig också som lekman inom detta område men det man säger är ju att porslinet ska besitta vitheten, låg vattenupptagning (under 0,2%) och ljusgenomsläpplighet. Man kan ju dock tulla på både på sintringsgraden och ljusgenomsläppligheten och ändå få den porsliniga känslan.
Vad det gäller plasticitet har jag läst är att det är viktigt att använda firnkorniga kaoliner (minst 70% under 2 micron) Därigenom kan man minska mängden plasticiserare till 1-2%.
Tillvägagångssättet vid blandning av massan kan också bidra till Ökad/minskad plasticitet. Om man använder bentonit eller liknande så är det bra att först blanda denna i vattnet och blanda väl (har läst 24 timmar!) innan kaolin- fältspat och sist kvarts tillsätts. Sedan kommer ju bearbetningen så som filterpress, lagring och vacumkraning.

#129: Det var en bra beskrivning…!

Men begreppet porslin är litet spretigare än vad man ofta vill tro….eller tänker på.
Det är flera saker som populärt förknippas med porslin, och ofta nämns ljusgenomsläpplighet, hög vithet och plasticitet, men tyvärr får man prioritera den egenskap man helst vill ha, eftersom dessa egenskaper står i en viss motsats till varandra.

När man utvecklar en porslinsmassa måste man ha en klar målsättning när det gäller vilken av huvudegenskaperna man skall sträva mot.

Jag upprepar min "triangel" igen…😬

Om man vill nå långt ut i ena hörnet, fjärmar man sig automatiskt från de andra hörnen, dvs man kan aldrig nå ut i alla hörn samtidigt…men man kan styra så att man hamnar "någonstans" inom triangeln, med tonvikt på den egenskap man främst är ute efter…

Ofta står valet mellan ljusgenomsläpplighet och hög vithet (dvs opacitet), men så kommer plasticiteten in som en "bråkig besökare" och ställer sina krav, och tvingar en att pruta på de andra egenskaperna…
Och så vidare…..😶

När jag utvecklande porslinsleror för, så var det viktigt vad dom skulle användas till ex (drejning) och om det var till oxidation eller reduktion också vilken topp temperatur det var tänkt till. Kvarts var ofta 200 mesh men även 140 mesh som användes till en porslinsmassa som var tänkt till stora föremål och fungerade bra i vedugnar.
Använde också i några få massor aluminiumhydroxid max 3 % för att leran inte ska slå sig så. Mer än 5% så kommer godsets att sprick även efter flera dagar.

En annan sak man inte ska glömma är att ta en vattenanalys på det vatten man ska använda för just porslinsleran som man vill tillverka.

Tillverkade porslinsleran i Europa och såldes där under några år men det är nog 20 år sen. Använde några kemister inom rätt område som hjälp i bland för tester av material.
Nu för tiden är det mer garage blandningar med små satser som blir till när man är pensionär.

#131: Jag visste ju att du gör egna porslinsblandninar, men inte att det varit i så stor skala. Har t om vunnit litet av din lera för några år sedan i Leksand. Intressant att läsa.

Ps Jag hittade ett inlägg från symposiet. Ser att det var för 10 år sedan. Tiden flyger verkligen sin väg.

Fotot är taget på kvällen, och ljuset är dåligt. Det är därför färgerna har ett grå/blå stick och inte stämmer med verkligheten. Den lilla skålen är mycket vitare än så.