Tack zzaga, jag är alltså inte ensam. Jag tror att man fokuserar så mycket på sina saker att man inte kan se fördelarna. Jag har sett dina bilder och är imponerad av dina skulpturala objekt. Själv kan jag inte skulptera en mask ens.

Men förhoppningsvis kan jag göra något annat som duger. (Om någon annan tittar på det)

Ja, jag har också samma problem. Jag är sällan nöjd med bruksgrejerna som jag tycker kunde vara bättre och bättre hela tiden. Oerhört jobbigt.  Hos andra keramiker kan jag uppskatta felen och tycka dom är vackra men hos mitt bruksgods så är det svårt.

Är det konstnärliga grejer accepterar jag lättare "fel" eller sådant jag inte tycker är perfekt, utan kan se skönheten i sakerna trots felen. Jag tror att det beror på en hjärntvätt. Man är hjärntvättad att bruksgodset ska se ut som det man mest vuxit upp med dvs maskintillverkat och perfekt. Så man jämnför sej med detta omedvetet och då når man sällan fram dit. Och blir frustrerad. Spelar ingen roll att jag kan prata med mej och logiskt inser att det inte funkar att göra saker så dom ser ut så,( och vill inte heller) men det är svårt att övertala "Den inre kritikern"…Om någon vet hur man gör skulle jag gärna vilja veta det…

Ibland kan det också vara så att man gör grejer man egentligen inte vill göra, men tvingas göra pga ekonomin eller andra orsaker, och då är det svårt att få till dom så man blir nöjd, eftersom man egentligen vill göra något annat…

1 och 2

Jo, alltså skulpturerna är jag rätt nöjd med… eller de går + - 0. Problemet med skulpturerna är att… jag inte vet vad jag ska skulptera. Att jag liksom inte känner att - Oh det där vill jag skulptera… lusten… elden.

Med bruksgodset känns det bara katastrofalt rakt igenom. Nu när jag surfat efter EOD så blir jag bara ännu mer förvirrad. Det är så himla svårt att skilja på vad jag tycker om och vad jag är. Om ni förstår hur jag menar. För ett tag sedan hade jag liksom klurat ut vilket uttryck jag letade efter i mina grejer … sen i går så hittar jag exact samma uttryck hos en annan keramiker. Vad fasen gör man sen? Inser att, nej det var nog inte mitt eget uttryck iaf? Skiter i att nån annan gjort det och gör det ändå?

Sen tycker jag att ju mer jag lär mig ju mindre fattar jag. Allt som jag tagit för "sanningar" stämmer inte alls. Och ju mer jag lär mig , speciellt om kemi ju mer förvirrad och irriterad blir jag. Ett ämne kan  heta flera olika saker, ge flera olika färger, ge olika struktur, heta mer än en sak (det står inte ens i böckerna), sen heter de en helt annan sak på engelska eller har fler namn på engelska. Eller så står det bara med förkortningar som det tas för givet att man ska fatta. Om man sen har otur så finns inte ens ämnet att få tag på i sveriige och gör det det så heter det absolut något helt annat. Sen inte nog med det om man sen kombinerar ihop det med ett eller flera andra ämnen så blir det ännu mer komplicerat för att inte tala om att ta med temperatur koficienten i beräkningen.

Ska man nöja sig med att inte fatta? Att bara blanda A + B och nöja sig med det resultatet man får utan att fatta varför? Hur tänker ni?

Det kanske mest frustrerande är att det känns som om man måst ha otroligt mycket kemikunskaper för att nå det resultatet man eftersträvar eller om man har otroligt röta, få reseptet av nån välmenandes själ.

Åh, vad jag känner igen mig i vad du skriver!!! Har läst tre år helttid keramik, visserligen ett tag sen men ändå. Och nu, vad lärde jag mig, jag kommer inte ihåg nåt, hjälp!!!! Förbannade glasyrer som inte blir exakt som jag vill, engelska glasyrrecept som jag fattar hälften av, färger på andras alster som är hur fina som helst men aldrig på mitt! När jag tittar runt på sidorna här känns det som om många liksom är så kompletta! Färdiga tjusiga glasyrer som alltid funkar och uttänkta grejer som säker säljer som smör. Vad ska jag ha i mitt sortiment då!!?? En kopp här, en skål där blablabla.. Jag vill bara öppna ugnen imorgon och TADAAA visst var där 5 perfekta glasyrer som passar alldeles perfekt till min stil och mina grejer, underbart, hmff:/

Nä, hemskt men sant….skönt att höra att man inte är ensam om detta. Förlåt 

Har en bild tex av den perfekta tennglasyren som jag vill bränna runt 1250 sisådär. Har nu prövat över 10 st och ingen blir bra ghaaahh!

Och förresten, inflikar en fråga, om jag tänker bränna runt 1250 hur ska käglorna se ut då? 8 på halvstång, eller hur blir det? Det beror ju på värmearbetet i ugnen med så det kanske inte stämmer ändå. Snäääääla svara på denna fråga nån. Om ni kör 1250 hur ser käglorna ut? Som sagt, tusen frågor och efter svar fattar jag knappt ändå. Kanske bättre utan att tänka för mycket som du sa Saga. Men jag vill ju ha svar på allt och fatta allt, det är väl det som är vitsen?! Usch och blä är det ialla fall.

En till som sliter sitt hår titt som tätt….

Om man håller sej till vilken design eller stuk man vill ha på sina grejer så är det ju bra att skaffa en klippbok, eller hela tiden konstant fråga sej själv om vad man tycker om. Då hittar man ju till slut vad man gillar och ser vad man vill göra. Sedan uppstår det ju ändå problem på vägen…:/

Me lite förundrad är jag ändå över att ni kommer ut från skolor efter flera års studier och inte har ett basutbud glasyrer som fungerar. Lägger inte skolorna någon tonvikt på att man liksom ska ha ett startset att börja med??

Jag har en relativt full pärm med glasyrer från min skola, men där brändes alla upp till 1280. En hel del av dem hade även en del frittor, färdig glasyrer och dylikt i sig som jag inte vill ha. Plus att jag använde bara ett fåtal sen var det mest primitiva bränningar för min del. Men jag ångrar nu idag att jag inte tog tag i detta bättre. Skulle velat gå där idag, efterklok som man ofta blir:)

4

Det där med att hålla uppe ett tag är livsfarligt. Iaf för mig som har teflon hjärna. Även om man gjort anteckningar så brukar åtminstånde mina vara ganska kryptiska och svåra att förstå.

Jo, jag känner igen det där med att vilja öppna ugnen och Tada!! De senaste åtta ugnarna jag har bränt har gett kanske 15 grejer som är halvt ok. Så det är inge TADA här inte.. snarare ett "Va**n , inte nu igen!"

En perfekt kon ska vad jag har fattat det som doppa nosen precis i plattan. Men sen ändrades ju ortonkonen från 1250 till 1255 så nu vet jag inte riktigt hur de ska se ut… typ nästan nosen i plattan?

Nån som vet hur många grader man ska sänka om konen smält ner men inte smält ut?

Ändå skönt att hör att man inte är helt ensam om frustrationen. :D

5

Jo, jag har funderat på det där med klippbok… men det jag gillar är så himla långt ifrån det jag själv gör.. och om jag gör det jag gillar känns det som om jag inte gör det jag är. Ja.. lite småförvirrat så här en fredagskväll.

Alltså skolan jag gick var en estetutbildning där jag "nässlat" mig till att enbart ha keramik. Visst fick jag en massa glasyrresept med mig, men ingen av dom är de jag vill ha. Sen har jag bytt lera,  egen ugn, ny automatik , ja jag vet bara ursäkter… men ändå…

Det var en gång en gammal guube…som sa att det tar 25 år att lära sig hur allting kan göras, sen tar det 25 år till för att frigöra sig från allt som kan göras…SEN kan man börja göra riktigt fina saker…lite fritt tolkat…

Felet jag själv tycker att jag gjorde i början var att jag la för stor vikt vid "den perfekta glasyren" och låste mig i tusentals kemirecept istället för att fokusera på formen. En dålig form kan inte räddas av en urtjusig glasyr, det klingar lika falskt som A.B.(översätt själva). Men en välbalanserad, komplett form behöver inte så mycket mer än en synnerligen enkel glasyr för att ändå sjunga rent.

Ett sätt är att helt enkelt förbjuda sig själv att använda mer än en glasyr och en engobe. En sån begränsning kan föda mycket kreativitet och tvinga hjärnan att tänka i andra banor. När du bränner i saltugnen zzaga tror jag att mycket kommer att hända, inte minst tack vare att färg och glasyromfånget blir mer begränsat av nödtvång.

Ok, då hänger jag med på varför ni inte har er "bas" så att säga. Annars blev jag lite skraj när jag tänker på att nyutbildade bara släpps ut som små rön för vinden. Jag vet vilken tid det tar att få det att funka.Jag bytte glasyrtemperatur och det har tagit mej ett år av tester för att få det att spela ihop med leror och ett basantal med kanske 10 ok glasyrer…Som jag gillar några av. Men vita är svårt. Jag har ingen perfekt heller. Jag har bara problem med dom fina och dom tunna och fula funkar bra. Jag har säkert hundratal testade glasyrer som jag inte gillar alls eller delvis….Men å andra sidan har jag megakrav på innehåll och utseende på glaysren också. Många turer till tippen blir det också.Och all den tid det tar att prova ut allt!!  Och helt plötsligt lägger lertillverkaren om produktionen så leran blir underlig eller så slutar den tillverkas. Så ibland vill man bara lägga sej ner och gråta. Men ändå kör man på…För ibland händer det WOW, där satt den när man öppnar ugnen…:D

8

Jo, jag har varit inne på att jag faktiskt bara ska ha några få glasyrer och några få engober.

Men först måste man ju hitta de få som man trivs med och jag har inte ens det!!! Fan hur svårt kan det vara att hitta en krakelrande grön con 8 ??? Verkar helt omöjligt. Sen har jag en svart engobe, som innan funkade superfint nu bubblar den sig. Förmodligen för att tempen är helt fel.

För mig är det inte nödvändigt att ha en hel färgpalett för att få fram det jag vill. Vit lera, svart engobe, grön glasyr med kraks och ev en blå med kraks hade räckt.

När jag tittar på salt grejr blir jag helt till mig sammtidigt som jag nästan får svindel av allt till som jag inte fattar. Jag beskrev det för någon som att få en Ferarri fast man precis lärt sig cykla på en tre hjuling.

Lars T, jättebra råd men att man ska begränsa sej. Jag håller med. Man kan tom drabbas av jakten efter den heliga graalglasyren om man inte passar sej. Man letar och letar och inser inte att dom man ratat kanske duger ändå…Men det beror ju på vad man gör också, om man vill göra grejer i ex saltglasyr och bränner ox så kommer man aldrig bli 100%  nöjd ändå utan man känner sej frustrerad ändå om grejerna är perfekta. För det är inte det man vill. Så känner jag det.

mm, du har rätt Lotta, det var just den frustrationen som ledde till min pyromani. Plötsligt kom jag på mig med att göra en massa grejer som var som födda för en saltugn och hela tiden hade jag då letat efter den där perfekta oxglasyren som skulle ge mig samma magkänsla som jag fick när jag såg andras saltgrejer. Kanske är det lite som Hamada sa, man måste göra hela resan med utflykter i alla möjliga riktningar, från lysterdekorer till svartbränning, för att till slut hitta sig själv någonstans i hela soppan av möjligheter. Problemet är väl att man i vår tidsturbovärld vill att det ska ske nu, direkt, helst igår….Och det blir ju inte lättare när utbudet av alla färdigprodukter är så gigantiskt, Internet är spräckfullt av häftiga färger och effekter och det finns så många kurser som lockar med nya, innovativa sätt att göra det man gjort mycket enklare i århundraden.

På Hamadas tid fanns det inte hundratals olika råmaterial, leror och produkter. Ändå tyckte han att det skulle till 50 års arbete för att hitta sig själv…

Oj, här var det mycket känslor på fredagkvällen men ett mycket intressant ämne! Frustration. Förutom keramik har jag studerat måleri i tre år och var mest frustrerad första året för jag var ju tvungen annars gick det ju inte att söka till någon skola i keramik där dom krävde målningar för intagningen vilket jag senast hade ägnat tid åt på högstadiet för 20 år sen. När alla ställde upp sina saker såg alla liknande ut som modellen och jag var alltid olik. Inte förrän efter två års hårt slit så kom det till mig i känslan när en av mina lärare förklarade att det var min stil och sen jag förenades med den tanken så forsatte det att utvecklas till än mer min stil. Tio fula målningar men det fanns alltid något som var bra och ta med till nästa och nästa och nästa…det var en fantastisk lärare att ge grundförtroende. Nu när jag mer aktivt har börjat göra mer keramik igen så tänker jag på samma sätt. Lite medkänsla med sig själv och bara göra på och ta med, om det än så litet, det som är bra.

Ett råd jag fick när jag började hos Cilla, min eviga mentor i keramik, var att inte titta på något annat utan bara göra på. Och så blev det. Jag hade nästan aldrig gått på någon utställning av något slag och gjorde så inte förrän mitt tredje år av studier och det gav en inre ro att bara "göra på". Det kommer om man så går i skogen och ser ett löv eller ett grässtrå.

Jag tror också starkt på Lars T råd att begränsa sig och lita till det som kommer och låta kreativiteten få arbeta. Att bara göra en begräsning i en månad. Jag målade bara tavlor med vissa färger ett tag, bytte till att bara använda en teknik ett tag och sen på slutet efter flera olika perioder har jag börjat integrerat detta med varandra steg för steg.

Bruzapetra, jag vet inte om du testat den här men jag bränner i 1260 och min väninna i 1240 och det blir bra glans i båda!

Kalifältspat 1018, Zinkoxid 246, Krita 308, Tennoxid 244, Kvarts 410, Kaolin 62. Lycka till!

Men ibland handlar det om att ta en paus och att vänta på längtan efter att skapa utan mål bara blunda och låta händerna bestämma. Göra en sak ifrån nattens dröm eller gestalta något minne som ligger kärt i en hjärta!/Louise

11

Men grejen med den heliga gralen är att jag faktiskt ser "min" heliga gral över allt, på en massa andra människors grejer. Kanske är jag bara lack för att det strulat så mycket.

Jag tror jag bara ska ta och vaska fram en grund glasyr och sen testa en massa infärgningar i den tills jag är nöjd.

12

Jag pratade med en granne om det i dag. Vägen till sin egen "stil" , sitt eget uttryck eller "mål" att vägen dit har blivit så lång , just för att det finns så himlma mycket att testa. Coola grejer allt från lysterglasyrer till mjuka stämplar ;) Så nu känns det som om det inte bara krävs 25 år utan 25 generationer för att hitta sig själv.

Och visst har du rätt i att i våran turbovärld så krävs det nästan att man är en ganska rejäl bit på väg i sin karriär , speciellt om man har nån utbildning bakom sig.

Kanske handlar det om just svårigheten att begränsa sig. Jag vill testa allt. Allt från glansguld till egen dekaler till Raku och salt. Hur ska man hinna?

13

Jag var lika frustrerad när jag höll på med måleri, men på något vis var det ändå lättare. Blått var blått, grönt grönt.

En vän till mig är en tibetansk munk i Indien och när vi samtalade i höstas en gång så kom vi in på att det tog ju lång tid sa han om ett ämne vi pratade om och jag svarade med ja minst 25 år. Han tittade på mig och kontrade snabbt "nej nej 400 år". Så spontant och natruligt och det känns annorlunda att det finns en hel kontinent som "vet" att reinkarnation är lösningen. Svårt för oss i vardagen, sju timmar med flyg därifrån, att känna det i vår snabba värld att med tiden kommer det när vi nästan tror att det är kört om det går en månad eller två.

Vilken härlig diskussion det blev! Eller. ja vad man nu kan kalla det. Jag hållewr helt med om att man stressar sig själv till det yttersta för att hinna och pröva allt och kunna allt helst igår. Men som sagt. Tänk om jag stod här nu, 30 år och fulllärd med "fin" glasyr bok och allt testat redan fy fan vad tråkigt rent ut sagt!!! Jag försöker tänka på vilken underbar livsuppgift som jag tagit på mig genom mitt yrkesval. Jag kommer aldrig nånsin bli uttråkad! Och vad gör det om jag inte hinner testa nåt förrän om 20 år, tänk vad kul att få pröva nåt nytt då:) Och jag håller med lars om formen. Det är nästan alltid ett visst sjung i en form eller nåt riktigt proffsigt drejat el dyl som imponerar på mig mest. Så nu ska jag verkligen försöka släppa mina "måsten" och vara lycklig för allt som jag kommer upptäcka under ett helt yrkesliv. Vilken fantastiskt inspirerande tråd!!!! Skriv mera!!!! Jag vill lapa i mig lite mer livsvisdom av er!!!

14. Ja har man inga glasyrer som funkar så måste man ju ha någon iaf..Annars är man oerhört begränsad, alldelles för begränsad… ;D

Jag tror också att allt det här enorma utbudet som finns numera kan göra en smått förvirrad. Man kan se så kopiösa mänger underbar keramik med bara ett musklick, man har så mycket böcker med perfekta saker och ibland tappar man bort sin egen  känsla i störtfloden av underbara alster som man ser. Man vill testa allt genast…Så ibland i peroder läser jag inte i några böcker, förutom gamla trogna som jag ändå kan utantill. Just om jag håller på med någon ny idé och inte vill upptäcka att någon annan redan varit där innan mej. För det har dom säkert ändå. Allt är ju redan gjort i en eller annan form som påminner om det man gör. Men om man inte ser det samtidigt som man gör något så blir man iaf relativt opåverkad. Och kan få fram sin egen grej.

Men måste man göra allt just nu då?  Ja, ibland måste man det, men grejen är nog att veta när man ska stanna upp och dra fördel av allt det man lärt sej på vägen. Stanna upp och reflektera vad som är riktigt bra, vad vill jag verkligen? Har man inget klart svar så är det nog bra att fortsätta testa allt från  lyster till stämplar, för att finna sitt eget svar. Och iobland vill man lära sej massor för att kunna kombinera nya tekniker till sin egen grej, då är det väl bra.

Men vill man lära sej mer för att man är en otroligt vetgirig person så kommer nog svaret alltid att bli att man vill testa allt åtminstone en gång. Men se upp, man kan köra på så snabbt att man bränner ut sej och tappar gnistan också. För när man är så ytterligt frustrerad, kanske man inte hittar glädjen i det man gör. Och tappar lusten. Det är inte kul. Så glöm inte att stanna upp i flödet ibland…

Känner igen mig i er när jag va ung o grön..Firrade runt och testade allt…Det gör jag inte längre för jag känner att jag hittat mitt formspråk och det vora väl konstigt annars efter 34 år.Har koncentrerat mig i många år på 3 glasyrer som går att variera..Numera har jag 5-6 glasyrer men det är nog 4 jag använder flitigt..Dom blandar jag själv…

Min styrka ligger i variationerna på mina produkter.Har ca 250 olika saker i min kollektion och det   kommer till nytt hela tiden och det försvinner saker som inte snurrar på tillräckligt hela tiden.

Det är viktigt att folk skall känna ígen ens produkter ser dom en keramiksak så ska dom kunna se att den kommer från mig..Får väldigt ofta höra att mina saker skiljer sig från massan och det är kul.

Det var nog sune högberg lärare på kuben som jag köpte råmaterial av för många år sedan som sa några kloka saker till mig.- Bli bra på det du kan, försök inte apa efter andras saker och ha inte för många glasyrer och leror att jobba med.

lars t …jag förstår precis vad du menar

Lotta

Ja! Men jag fick lite hjälp i dag:D

Kanske har det med personlighet att göra också? Vissa (som jag) vill testa en massa olika grejer. Raku, salt, soda, el, red. ox…. allt! Medans andra inte alls verkar ha någon längtan att förnya sig utan sitter och gör det "de brukar göra".

Men lite frivillig begränsing är nog inte fel. Jag måste bara hitta de där basglasyrerna:) sen så blir det andra bullar:)

/S

Förnya sig gör man hela tiden…och förfinar…Det va inte det jag menar med att begränsa sig ..Problemet är om man håller på lite där o lite där o lite där att ingenting blir bra  till slut..

Att man sen får prostituera sig lite med att sitta och serietillverka är baksidan av myntet  då man måste överleva…

charmen oxå är att man är aldrig fullärd..

En keramiker som jag känner berättade att han under många år bara använt en blå och en vit glasyr. Hans sätt att förnya sig var att göra andra föremål men fortfarande i samma färger. Nu tyckte hans dotter att det var dags för honom att hitta några nya glasyrer i andra färger. (Han hade ganska roligt åt det själv :)

Mitt problem är att jag vill för mycket och spretar åt olika håll. Resultatet blir att jag inte tycker att jag kommer någonvart alls. Jag måste lära mig att koncentrera mig på en sak i taget. Jag håller fortfarande på och letar efter en favoritlera och några favoritglasyrer men jag undrar om jag någonsin kommer att hitta dem.

Vad härligt det är att vi alla är så olika! Det är så spännande att träffa andra som arbetar på ett annat sätt än man själv gör och att sitta och diskutera för och nackdelar med de olika sätten.

Ulla

Shit vad tråkigt det låter att bara köra vitt och blått!

Hur ser din dröm lera och drömglasyr ut?

/S

Tack Hubert för receptet förresten!

Var det angivet i gram allting, det var så många siffror:)

Blir det 2,228 kilo?

Jag har aldrig riktigt begripit mig på resept i gram. Nån som kan matte borde lätt kunna räkan om det i % istället. Tänk om man vill blanda mer eller mindre än angivna mått…

24

Hoppas verkligen du hittar din favoglasyr nu:D

#24. 2288 är totalvikten. Lite matte.

Dela alla ingredienser med totalvikten så får ni fram procenten. 1018/2288 är 44.45 procent osv.

Man kan även dela alla ingredienser med t ex fem så alla summor blir då 20 procent av 2288 totavikt =457.6 gram totalvikt så blir det inte lika mycket.

Receptet är framtaget med att lägga till och dra ifrån i letandet efter det perfekta så det är därför det här recept har blivit så udda siffror och i gram./Louise

Okej, mina matte kunskaper ligger ungefär på lågstadienivå:) Vad bra då ska jag genast ta och testa det också. tusen tack Louise

Tack Saga, jag hoppas det också. När jag får fram mina prover ska jag lägga ut ett gäng så kanske någon annan kan bli hjälpt av nåt. Har faktiskt fått till ett par fina, kommer inom snar framtid!!!

28

Lycka till nu, jag håller tummarna:)

Det är bra det där med att ge ut dom man inte själv är helt nöjd med. Alltid finns det någon som kan ta dom till sig:D

Detta var en fantastisk tråd, det är ju sådana saker som ventilerats här som alla går och grunnar på, men är inte ensam.

Tack alla för supertankar om vad vi egentligen håller på med

För mej är fascinationen och frustrationen med keramik den där rätt osäkra långa vägen från lerklump till färdig grej. Jag brukar gilla mina oskröjade saker..men sen händer det så mycket…

Jag har begränsat mej, vart inne på att helt hoppa över glasering och satsa på formen istället (i svåra stunder).

Men efter lite vila så är jag nyfiken igen och längtar efter den där stunden när det är dags att öppna luckan! Och då är det ju mer spännande om jag har vågat testa lite…

Ibland kan man behöva friska ögon.  Ställ ut de "fula" sakerna i ett uthus tillsammans med begagande blomkrukor och hönsmat och upptäck dom ett par år senare: oj, just det, har jag gjort den där, den var ju rät fin egentligen…. och så tar man in den…

Klart det funkar ju inte om man ska sälja sakerna, men när man upplevt det kanske man kan förstå att andra som har friska ögon ser ens saker bättre än man själv gör.  Ha någon man litar på är ärlig som kan kommentera kanske…

Jag har märkt att när jag plockar ut en sak ur ugnen så har jag redan en bild av hur den borde se ut. Om den inte gör det så blir jag lätt missnöjd och har svårt att se att den kanske tom är bättre. Inte förrän jag glömt vad jag förväntade mig kan jag se den med friska ögon. Så din idé att ställa ut sakerna ett par år är nog inte så dum

Jag har testat det där iblan, att lägga undan och sen ta fram. Det har aldrig funkat för mig. Jag tycker bara de blir värre ju längre tiden går också.

Det funkar säkert inte med alla saker för mig heller, mycket är helt enkelt inte bra.

Usch, värst är det när man gett bort någon ful eller misslyckad grej som legat i slänghögen och blivit "räddad" av någon släkting eller annan person, och man sedan råkar få se den hemma hos någon …URK..Bättre att ta fram hammaren direkt…

Jag hade en granne som var över för ett par dagar sedan och fick se min "vi är på väg till skroten -högen", hon ville genast rädda alla och det tog väldigt lång tid att förklara att även om HON gillade dom så gillade absolut inte jag dom. Man måste ju stå för det man gjort… länge…

/S

En del brukar jag öva porslinsmålning på och helt plötsligt har dom piffat till sig! Porslinsmålning är ju inte bara små blommor utan jag gillar att färglägga hela fält och skapa mönster, ja ibland över en hel kruka där glasyren blivit heltråkig/Louise

Man kanske får ha några olika sorteringar..

 Själv har jag grävt en stor grop i skogen bakom verkstan, och när jag öppnar fönstret kan jag pricka i gropen. Ger viss tillfredsställelse att göra sig av med särskild illa omtyckta saker på detta viset.  KRASSSH!

Sen är det sakerna till barnens häxkoja!  De föredrar kittelliknande föremål och annat man kan hälla med, och det får gärna vara fult. - helkaklat "badrum" har de också i häxkojan i skogen!

Sen finns det stora brödformar som har fått jättevacker orangeflammig, iblnad pärlemorsskimrande ytor i saltugnen- men tyvärr har spruckit i botten…. dom har min kompis räddat och gjort till utekrukor. - jättefina

En och annan sak kan få en andra chans genom att sparas ett tag…  Håller helt med om att långt ifrå¨n allt kan räddas!

Visst är det tråkigt när det inte blir som man tänkt sig och att plockar ur glasyrugnen kan väl bli en stor besvikelse… fast det är otroligt spännande oxå.

Vissa saker som jag blivit väldigt besviken på kan jag se med andra ögon efter ett tag. Ofta tycker andra tvärs om mot mig och det tror jag beror på att jag haft en förväntat att det ska bli på ett visst sätt och om det inte blir så så blir jag besviken, även om det fortfarande är fint för andras ögon.

#39 vilken bra ide …man kan ju göra mosaik av bitarna..skrattade gott åt "gropen" …en sån vill jag ha…tänk i en framtid då dom gör arkeologiska utgråvningar och kan konstatera att DÄR låg ett krukmakeri*L*

Lars #8 Är inte det där Shoji Hamada? Vi har ett citat uppklistrat på verkstadsdörren "It took me ten years to learn the techniques of ceramics, and twenty years to forget them." Vet inte riktigt om det är upplyftande eller nedslående :D

Lotta #36 Tänker på en annan historia: Min kompis K bjöd in sin kompis att välja ut en 40årspresent från hennes sortiment. Han gick runt och tittade och beundrade, och sen fick han syn på en vas i hennes skrothög… Den hade blivit bränd vid fel temperatur, och glasyren var bara kratrar och underliga färgblandningar. Den ville han ha!! K protesterade och försökte få honom att välja något annat, men han var envis.

Senare besöker hon honom, och i hans vardagsrum, på en nyinköpt piedestal står en fantastisk pjäs med världens märkligaste glasyr. Och det var bara för K att erkänna, det var en riktigt snygg vas.

Jag tror att en del av anledningen till att Raku, anagamabränningar, salt osv är så lockande, är att då släpper man på förväntningarna redan från början, för det är så mycket i bränningsförloppet man inte kan styra. Det är bara att tacka och ta emot det som ugnen skänker.

Och annars är det nog som ni säger, att en bra ide´ att gömma undan både saker tills man glömt vad man trodde det skulle bli ;)