Måste det ena utesluta det andra?

Jag känner alltid en stor arbetsglädje när jag jobbar med keramik. Förstår precis det du säger om keramiken som ett språk man förstår. Ungefär så känner jag det också.

Jag jobbar ju på heltid med keramiken men om jag skulle syssla med det för att tjäna pengar så finns det ju helt klart enklare sätt att försörja sig.

Jag menar att man kan känna en stor arbetsglädje även när man sitter och seriedrejar muggar. Att sedan folk tycker om dem och köper dem av mig ger ju mig dessutom bekräftelse. Om jag skulle sitta och tycka att själva arbetet var tråkigt skulle det nog även visa sig i slutresultatet och därmed uteblir bekräftelsen…

Så ser jag på saken.

Nej, det ena behöver inte utesluta det andra, såklart!

Inga andra som funderat runt detta?

Alla människor behöver ju berkräftelse, och visst blir jag glad när folk tycker om det jag gjort!  Särskild om de inte vet jag finns där o hör typ några som står o tittar på några saker i en butik jag säljer i och pratar om mina saker och inte vet det är jag som finns där som gjort dom och sen säger fina saker.  Har cokså märkt att ibland när jag fått extra mycket bekräftelse för nån viss pryl då får jag lust att göra mer av den sorten eller stuket.  Däremot är det inte alls bekräftelsen som är viktigaste drivkraften för mitt skapande. Jag skulle hålla på också för mit alldeles egna nöje också, utan att visa upp vad jag gjort, bara för glädjen i att skapa eller ibland inte gläde utan behov.  Har massor med saker på uthusvinden som ingen sett och ingen får se . Sånt som jag "behövt" göra.

Och jag kämpar fortfarande med att lära mig språket! År ut och år in. Tröttnar aldrig. Har dock inget behov av att någon ska beundra mina verk. Förstår knappt på mig själv när det gäller denna lera. Det känns bara så roligt att jag har hittat något som jag vill göra - hela tiden.

Ja, att få beröm känns lite som grädde på moset kanske, men visst vore det läskigt om ingen uppskattade det som man lagt ned sin själ i, om ingen såg det som man själv såg? Bland de finaste komplimanger jag fått var faktiskt i lumpen när jag kom in till luckan med något som jag släpat med mej ända från Akalla och killarna ville köpa av mej, betänk hur fattiga lumpenkillar var när vi hade allmän värnplikt, mina grejer gick åt som smör, ganska fantastiskt att unga män visade sånt intresse, cool, varma minnen…

#5 Det låter väldigt sunt, ödmjukt…

Det här är ju en komplicerad sak, själv
ödslar jag ingen tanke på det, det är hur naturligt som helst för mig att det
är keramiken som gäller. Och klart att det är kul när det uppskattas det man
gör, men man kan ju som en del menar bara göra det för sig själv, då skall man
bara komma ihåg att bekräftandet kommer från annat håll. Som ett socialt
individ som vi ju är så går vi ju inte genom livet utan att ha behov av
reaktion från omvärlden. Men om bekräftelsen kommer från leran eller från något
annat i tillvaron kan kanske vara underordnat. Det är väl först när det uppstår
en existentiell kris som det ifrågasätts av en själv. Oberoende av vad man gör
så kan man ju fråga sig varför och för vem gör man det, är det för att tillfredsställa
sig själv eller att tillfredsställa andra eller en gud om man är religiös? Och
vi har alla olika grunder till att hålla på med leran tror jag.

Nu har jag kommit på det. Min drivkraft att fortsätta med keramik är att jag hela tiden vill försöka bli bättre på att förverkliga den bild jag har i huvudet av vad jag vill uppnå. Så det handlar alltså inte om andras bilder utan helt om mina egna. Troligen därför som jag inte behöver andras bekräftelse. Plus att jag inte behöver tjäna pengar på keramik. Tack och lov!

#8

Ja det där med att sälja saker är speciellt, jag har väl sållt en del och i vissa fall fått ordentligt betalt och det jag inser är att den här köparen väljer att köpa min keramik istället för nåt annat, ett par nya jeans, en CD, ett gott vin etc. och det tycker jag käns bra! Har dock inte heller varit beroende av keramiken som enda inkomstkälla och jag instämmer att det är skönt…