Om att blanda sin egen lera
Min kompis berättade i våras om porslinsleran de gör på HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk). Där blandar de egen lera efter egna recept, helt suveränt, mycket billigare än att köpa den färdig. Bara att blanda från kalifältspat, kaolin, kvarts och bentonit, torka upp den och tally ho!
Ah, tänkte jag, det där låter bra, kan inte vara så svårt, har sett Soldnermixern i Ceramics Monthly, en sådan har jag inte men stavmixer har jag ju!
Sagt är gjort: jag provblandar 2 kg torra material enligt ett recept som stammar från Shoji Hamada, japanska keramikgurun, via David Leach - han engelsmannen som gick i lära, ja, ni vet. Mixar ihop det ordentligt, torkar upp det på gipsskiva, provdrejar, provbränner.
Succé! Finfin porslinslera, inte lika vit som, säg, Keramikexperternas Limoge, men transparent och passar utmärkt till mina glasyrer.
Alltså: jag köper in material till 100kg lera (dumt att ta mer innan man provat i stor skala, eller hur?), blandar till 20 kg för mer ryms 
inte i de två plastbadkaren i verkstan, lämnar det att torka.
Torkningen tar lååång tid. Efter 3 veckor kan jag äntligen ta upp leran på gipsskiva, sedan går jag där och vänder den i omgångar tills jag slutligen kan knåda upp den.
Då kommer den första riktiga motgången. Vissa material har klumpat ihop sig på vägen, jag tror det är bentoniten som inte blandat sig med resten.
Så jag slår leran, jag knådar den, om och om igen för att försöka få den slät, en process som förlängs av att jag försöker dölja för mina kollegor i verkstan vilken jävla förbannad idiotidé det var att blanda sin egen lera "åh, det är så bra, mycket billigare att blanda sin egen lera, stavmixer har jag ju" håll käften.
Då får vi en lerkvarn. Vi får en lerkvarn till verkstan! Det är inte möjligt att tro på slumpen, någon vakar över oss! Jag kvarnar leran i några omgångar och till sist blir den jämn och fin.
Stärkt av denna framgång tar jag itu med resterande 80kg. 20 kg i taget: blandar på kvällen sedan kollegorna gått hem eftersom det dammar hysteriskt att handskas med så stora mängder torrt material. (Word to the wise: naturligtvis lägger man genast allt 
pulver i vatten, och sörjer för god ventilation, men hela lokalen blir disig ändå.) Häller av överskottsvatten dan därpå och mixar igenom leran flera gånger.
Vääääntar - det tar en evig tid innan leran torkat så pass att jag kan ta upp den på gipsskivor. Lägger allt i plast för att kvarna alla 80 kilona på en gång. Ger upp efter tredje omgången.
Det ska fan till att blanda sin egen lera. De stackars HDK:arna kommer att få en ful chock när de kommer ut i verkligheten bortom gigantmixrar och jätteugnar. Men man lär så länge man lever, och jag kommer helt klart att vara mycket lärd när jag blir gammal keramiker. Dessutom har jag en massa kaolin kvar, den ska jag göra molochite av, det är jätteenkelt, och mycket billigare än att köpa färdigt!
