Man får skilja mellan olika sorts lergodsleror.
Lergodsleror från Skandinavien/Norden har oftast en lågt angiven maxtemperatur, kanske 1040°C, 1060°C, 1070°C, eller däromkring.
Dessa leror har en väldigt smal sintringsmarginal, dvs "utrymmet" från där leran börjar sintra, tills den kollapsar och smälter.
Marginalen är så smal, att det är praktiskt taget omöjligt att träffa mitt i prick med temperaturen/värmearbetet i en hel ugn, samtidigt, vilket gör dessa leror olämpliga för sådana experiment.
Varning för stora och dyra skador på ugnen…

Sedan finns det andra lergodsleror (ofta från Tyskland eller England), med en angiven maxtemperatur på kanske 1140°C, 1180°C, 1200°C eller däromkring, och de har oftast en tillräckligt bred sintringsintervall att kunna "pressas" upp mot sin maxtemperatur utan att bli flytande på en gång och förstöra ugnen.
Men testa först med någon liten sak, lagd i en skål för att skydda sättplattan, så ser du hur högt du kan gå med respektive lera…

#1: Så det man kallar "högbränt lergods" kan vara bränt alltifrån 1080 till 1200 grader beroende på typ av lera?

Blir leran tåligare och mer "vattentät" om man kommer upp till maxtemp? Har det andra orsaker att man bränner lergods i hög temperatur? Det är ju mer ekonomiskt att bränna i låg temperatur…

Se på den danska traditionen för högbränt lergods

#1: En keramiker skriver att hen "bränner högbränt lergods i 1100 grader och använder då en stengodslera". Det är alltså temperaturen som avgör vad man bränner och inte själva typen av lera….🤔

Nej då är det en lågbränd stengodslera. Man skiljer på stengodslera och lergodslera, kort sagt så är stengodslera väldigt ren och hittas vid moderberget och lergodslera har vandrat ned vind och vatten bort från moderberget och blandats med annat, kalk och annat

#4: Ja, hur skall man beskriva de olika varianterna…?
Om det inte finns någon teknisk/vetenskaplig distinktion mellan begreppen, verkar det vara fritt fram att kalla det vad man vill… (?) …men det borde förstås finnas ett gemensamt språkbruk som skiljer egenskaperna åt….eller…?

#5: Ja, begreppen primär- och sekundärleror finns med i det här resonemanget, men det avgör ändå inte vilka termer som borde användas…eller borde det göra det…?.

Funderar:
Om man har bränt en lera, som sintrat till några procent vattenabsorption eller mindre, borde den, rent tekniskt, kallas stengods, oavsett vid vilken temperatur sintringen har skett.

Ett exempel är stengodset från Höganäs Keramik, som har alla egenskaper man vill se hos ett stengods, men som är bränt 1170-1180°C,,,,
Det finns också porslinsmassor som blir både ljusgenomsläppliga och "glasiga" i det temperaturområdet.

Men vad är då "högbränt lergods"…..?
En vanlig lergodslera (sekundärlera), bränd i vad vi kallar "vanlig lergodstemperatur", brukar ha en vattenabsorption på typiskt 9 - 13% eller däromkring.,
Om man har en sådan lera, (och som förstås måste ha en hanterbar sintringsintervall), kan man då få den att sintra till önskad grad, till den punkt då den kollapsar….
Jag skulle kalla detta "högbränt lergods"….

Om vi har en massa byggd på en primärlera, dvs "stengods" (som Ler nämner), och bränner den så lågt att vattenabsorptionen hamnar högre än sitt optimala värde, kanske vi borde använda termen "lågbränt stengods"…eller…?

Terminologin känns inte alldeles alldeles självklar här….😬
Men vi kanske skall låta grundtypen (primär resp. sekundärlera) avgöra vad godset skall kallas….?

Fråga: Är det slutprodukten eller lerans ursprung som skall avgöra vad vi kallar godset….?

Jag tycker nog att det är ursprunget som avgör, men det är kanske i mitt stela huvud. Bränner man stengodslera till lergodstemperstur så blir det ju en produkt som nästan inte håller till något som helst, Höganäs keramik var heller inte särdeles starkt. Och bränner man lergods till sintring så måste man ju verkligen känna sin lera!

#7: Ja, vi kanske skall låta ursprunget avgöra vad vi kallar det…

Nej, stengodslera till lergodstemperatur blir sällan särskilt lyckat, hållbarhetsmässigt….men det finns ju så många lerblandningar att det kanske ändå inte går att säga något generellt…

Jag tycker nog att Höganäs 1180-graders stengods är ganska starkt och tätt, men tittar man på fabrikens produkter, så är de genomgående ganska rustikt formgivna, och är inte precis något "tunnväggigt finporslin". Och det finns såklart en grundtanke bakom det, med hänsyn till lerans egenskaper….
Men den var kul att dreja…..litet "porslinig" till karaktären, men inte så lämplig till större alster…

Bränna lergods till sintring är, som du säger, en utmaning, även om många kontinentala lergodsleror har en viss sintringsintervall.
Där är det nog bäst att lära känna en enda lera, så att man till slut får styr på bränningarna…
Och de nordiska sekundärlerorna bör man nog bara glömma i sådana sammanhang…

Nej här i Danmark har det förr i tiden varit en tradition med sintrat lergods, Gutte Eriksen var en av dom som höll på med det

Kul att titta litet på Gutte Eriksens alster…..ja, man ser på den mörkt röda färgen att lergodsleran bränts ganska nära sin "smärtgräns".
Leran måste dock ha haft en viss marginal att jobba inom.
Undrar om hon jobbade med någon lokal lera med lämpliga "färdiga" egenskaper, eller om hon blandade den med något…..?

Litet kuriosa:
Sista bilden visar en brännning hos Gutte Eriksen.
Bilden skvallrar om att ugnen troligen är en Scandia (dåvarande Lyngby) av typen SK 15 S.
Den känns igen på att den även har element i taket…🙂 vilket är ganska ovanligt…

Dom arbetade mycket med den traditionen på det jyske akademin och det var bara helt normalt lergodslera

Kom den leran från Jylland, eller från "öarna"….?
(…skulle kunna ha betydelse…)

Jag tror att det var från Sorring men inte säker på det

Sorring rödlera har en angiven "maxtemp" på 1060°C.
Ja, den kanske har en tillräckligt bred sintringsmarginal, så att den går att "pricka in" vid glasyrbränning…?
Har inte provat detta…

Intressant att följa era inlägg…ni vet så mycket!

Jag har bränt sjölera, lergods, stengods och porslin - alla leror har ju sina speciella uttryck och egenskaper, så har haft svårt att hålla mig till en och samma lera. Det är ett ständigt utforskande som gör keramikområdet så spännande…